As Long As You’re Here

As Long As You’re Here är ett spel som visar upp vardagen hos någon med en demenssjukdom.

Annie Olsen har nyligen flyttat in i en ny lägenhet i samma trappuppgång som hennes dotter, Elisabeth. Detta för att Elisabeth enklare ska kunna hålla koll på sin mamma, då Annie lider av Alzheimers och därmed ofta får minnesluckor. I det här spelet är du Annie. Och alla karaktärer omkring dig har bättre koll på vad som händer än vad du själv har.

När spelet börjar sitter du ensam på en busstation. I de flesta spel hade det här varit en in medias res-inledning där du sakta får lära dig varför du är där och vad karaktären ska göra. I det här spelet vet Annie lika lite som dig vad hon gör där, så det första du får göra är att ringa Elisabeth och förklara för henne var du är så att hon kan hitta dig.

Och det är verkligen bara början när det kommer till hur As Long As You’re Here använder gameplay på ett sätt att simulera Annies tillstånd. Du går igenom Annies vardag, och varje dag har du en anslagstavla med saker du behöver göra. Det här brukar i vanliga fall vara enklare saker som att göra kaffe, ta dina mediciner och vattna dina krukväxter men ibland också saker som att packa upp flyttlådor. Inte alltför krångligt, men ibland är inte kaffekoppen där du lämnade den sist, och ibland går du till dosetten och ser att du tagit medicin för måndag, tisdag och torsdag. Är det onsdag idag så du tagit fel dag innan? Är det fredag och du råkade missa onsdagen? Det vet du inte, så i de här fallen får du helt enkelt chansa. Ibland är det sådana små saker, och andra gånger är det att du går omkring i lägenheten och helt plötsligt är en flyttkartong inte kvar i hallen där den var nyss, eller golvet har gått från kakel till parkett.

Annies läkare har rekommenderat att göra någon form av aktivitet för att hålla hjärnan aktiv, så ett långsiktigt projekt genom spelet att göra ett familjeträd av foton som hon har. Utöver det har Annie också ett litet hörn vid ett fönster där hon kan sitta och sticka medan hon ser ut på folk utanför. Det är ett trevligt och mysigt lite tidsfördriv, men vid fönstret har hon också några stearinljus hon kan tända… och jag vet inte om det säger mer om mig eller hur effektivt spelet framställer Alzheimers, men jag var länge rädd för att tända ljusen, för jag oroade mig att jag skulle få en plötslig minneslucka och plötsligt ha stickhörnan i eld och lågor.

Här börjar spelet. Men hur vi kom hit är en gåta.

Under spelets gång får du också titt som tätt besök av Elisabeth, hennes bror Peter och ibland även Peters son Noah. Grafiken är enkel, karaktärerna har formen av ansikten men saknar ögon och mun, så även om de inte är uttrycksfulla i sitt utseende lyckas de ändå med kroppsspråk och dialog förmedla känslor väl. Elisabeth ser man absolut frustration hos, då hon behöver offra mycket för att ta hand om Annie, men att hon ändå försöker att inte låta det visas för mycket.

Just Elisabeths uppoffring blir också tyngre rent tematiskt när vi får lära oss mer om Annies förflutna, för även om närtidsminnet inte är det bästa så får man lite tillbakablickar på hennes barndom och hennes relation med sin bror och sin far. Tillbakablickar som ibland dyker upp mitt i vardagen, vilket gör det ännu svårare att få ett grepp om hur allvarlig Annies tillstånd faktiskt är.

Om jag ska peka ut bristerna i spelet så är de egentligen ganska få. Det är häftigt att omgivningen uppdateras i realtid för att framhäva Annies minnesluckor, men ibland gör det att spelet hackar till en halv sekund, vilket ofta ledde till att jag inte kunde röra mig och/eller att jag plötsligt tittar åt ett helt annat håll. Jag uppskattar alla sätt att emulera Alzheimers, men just det här kändes mindre som ett stilval och mer som en teknisk brist. Ibland är det också svårt att veta vad man behöver göra för att spelet ska fortsätta. Det var inte ofta, men ibland hände det att jag bara fick gå omkring i lägenheten, sätta mig och sticka och bara prova mig fram innan nånting faktiskt hände.

Kontrollen fungerar väldigt bra, med undantag från de gånger som uppdateringarna i layouten gör sig påmind. Du rör dig på WASD-tangenterna och tittar runt med musen. Klassisk kontroll-layout, och det kände väldigt responsivt.

Avslutningsvis är As Long As You’re Here en väldigt effektiv upplevelse. Det är bara omkring en timme långt, men det är något som kommer att ge en känsla som ligger kvar i en ett tag framöver. Ingenting jag har speciellt bråttom att spela om, men definitivt något som jag tycker att folk borde prova om de vill uppleva något väldigt annorlunda i spelväg.

Testdator: AMD Ryzen 5 3550H, 8GB DDR5, GTX 1050