Project Songbird

Här följer en intressant frågeställning. Vad händer om du tar handlingen i filmen ’Springsteen: Deliver me from nowhere’ (2025) och blandar den med en hälsosam dos av skräckfilmen ’The Blair Witch Project’ (1999), några nypor ’The Evil Dead’ (1981), den abstrakta fasan i ’Videodrome’ (1983) och dessutom tvingar spelaren att lösa gåtor och pussel under extrem psykisk terror? Rätt svar: Du får det nya spelet Project Songbird.

Project Songbird är ett nytt spel från programmeraren Conner Rush och FYRE Games. I spelet antar du rollen som den plågade musikern Dakota, som i musikvärlden är mer känd som Neon Songbird. Hon kämpar med sin mentala hälsa efter en fruktansvärt traumatisk händelse som inträffade tidigare i hennes liv. Om inte det var nog så har hon även drabbats av en kreativ kris och kan inte längre skapa den musiken hon är så känd för. Hon blir dessutom pressad av skivbolaget att ge ut ny musik som därigenom inbringar pengar till verksamheten. Som en sista utväg erbjuds Dakota att åka iväg till en avlägsen stuga djupt ute i de mörka skogarna i Appalacherna. Vad som lurar där ute är det ingen som vet, men mörkret kallar på henne och hon går motvilligt med på att resa dit.

Detta är handlingen till spelet och för den oinvigde är Project Songbird en narrativt driven vandringssimulator med enkla crafting-möjligheter. Spelaren går eller springer omkring i de vackra skogsmiljöerna och plockar upp förnödenheter, löser gåtor eller pussel av varierande svårighetsgrad. Med tanke på hur kort spelet är och för att inte avslöja några kritiska detaljer om handlingen eller skrämselgreppen i recensionstexten skriver jag medvetet väldigt sparsamt om spelets berättelse och låter istället läsaren få möjligheten att uppleva den monumentala skräcken på egen hand.

Det händer skumma grejer i stugan.

Det jag däremot kan säga är att Project Songbird i sin helhet är en rolig, om än fem timmar kort, spelupplevelse där huvudrollspersonen utforskar världen och får tag på olika saker som hjälper Dakota i hennes sökande. Objekten hon får tag på är bland annat en pistol, ett gevär, en portabel ljudinspelare, en kamera, en yxa, en radio och andra saker som en spade som hon kan använda sig av vid en kritisk punkt i spelet. Merparten av fienderna hon möter är relativt lätta att döda men vissa av dem presenterar verkligen en tuff utmaning för spelaren. Inte för att de är svåra på något sätt, utan för att de är så förbannat läskiga. Förutom att döda fiender med sin blygsamma arsenal går det även att skjuta sönder hänglås till stängda dörrar och spelaren får på så sätt tillgång till nya stängda utrymmen där mer mystik väntar. Ammunitionen är dock ganska sällsynt i världen så använd dina vapen sparsamt.

Precis i början av spelet är upplevelsen riktigt bra där spelets högsta prioritet är att din upplevelse skall bli så bra som möjligt. Spelets skapare, Conner Rush, presenterar sig själv i textform där han förklarar varför han skapade Project Songbird och hjälper spelaren att optimera spelupplevelsen på allra bästa sätt. Conner fortsätter att föra en dialog med spelaren och den känns levande och överraskande djup. Även när spelaren startar spelet efter du spelat första gången, frågar Conner hur spelaren mår och om allting är bra. Han vill även att du skall svara på en kvalitetsfråga om hur bra du tycker att upplevelsen är. Allt detta skänker spelaren en fin upplevelse och du känner verkligen att spelmakarens hjärta bultar genuint för spelupplevelsen.

När det kommer till handlingen i spelet är den väldigt förutsägbar och bjuder inte spelaren på några innovativa överraskningar alls. Knappt en timme in i kampanjen visste jag i vilken riktning spelet skulle ta och hur allting skulle sluta. Detta tog bort en stor del av nerven i spelet och det blev mest en kroppslig kamp att överleva den psykiska terrorn i Project Songbird och låta berättelsen ta dig till det alldeles för övertydliga slutet. Men problemen upphör inte här. Spelet introducerar intressanta fiender och händelser i kampanjen som inte når någon upplösning när spelet väl är slut. Spelaren får inget bokslut i berättelsen överhuvudtaget och säcken knyts inte ihop på något sätt. Det är som om spelmakarna glömt dessa – minst sagt – kritiska detaljer i spelets handling.

Användargränssnittet är medvetet avskalat i Project Songbird, men det finns ett inventarie-hjul som spelaren hela tiden har tillgång till. Det påminner lite om den i Alien Isolation, men skillnaden här att varje objekt som Dakota bär på representeras av en ikon istället för vanlig text. Ibland plockar spelaren upp saker som är temporära och bara kan användas vid specifika platser i spelet. Dessa syns längst ner till vänster om inventarie-hjulet men framgår inte riktigt att de är provisoriska. Detta borde användargränssnittet ha förklarat mer tydligt för att inte skapa någon förvirring.

Spelet förmedlar inte heller hur mycket hälsa spelaren har. Blir spelaren tillräckligt skadad av en fiende blir kanterna på spelskärmen blodiga. Spelaren kan ta burkar med smärtstillande tabletter som finns placerade på olika platser i spelvärlden för att återfå hälsan. Frågan är bara hur mycket hälsa som spelaren får tillbaka? Blir spelarens hälsa helt återställd eller inte? Detta förmedlar inte spelet och kan orsaka frustration eller osäkerhet hos spelaren som är fast i en mörk grotta, full av läskiga fiender.

Merparten av spelets gåtor och pussel är relativt enkla, men ett par av dem är riktigt svåra och lite väl långsökta. Dessutom är ett av spelets svårare pussel som består av två delar lösas under extrem psykisk terror. Då känns det som en klar miss att spelet saknar någon form av hint-system som kan hjälpa spelare som har fastnat eller behöver lite hjälp på traven. Det enda spelaren får är nerskrivna ledtrådar och Dakotas personliga tankar i en anteckningsbok som inte alltid är så logiska eller tydliga. Detta kan skapa frustration hos spelaren och göra upplevelsen sämre. Med tanke på hur stort fokus som läggs på att ge spelaren en så bra och skräddarsydd spelupplevelse som möjligt i början av Project Songbird är avsaknaden av ett hjälp-system en liten miss i speldesignen.

Utomhusmiljöerna är mycket vackra.

Ett annat minus i spelmekaniken är när spelaren håller spring-knappen intryckt och springer en längre tid. Då hörs det tydligt att Dakota blir andfådd och kämpar med andningen oavsett hur länge hon springer. Problemet är att det inte finns någon information av uthållighet någonstans på spelskärmen och då är ju frågan om huvudrollspersonen faktiskt har någon form av uthållighet i spelet eller om speltillverkarna bara inkluderat ljudeffekten för sakens skull. Inget av detta förmedlas heller i spelet.

Grafiken i spelvärlden är riktigt bra och stämningen med ljussättningen i de djupa skogspartierna befinner sig i närheten av en AAA-presentation som dryper av mystik. Däremot märks det att spelskaparna tagit lite för många genvägar och det visar sig bland annat om du går fram till ett objekt i spelvärlden och tittar närmare på det. Inga nya och mer högupplösta texturer möter ögat, istället ser allting suddigt ut som om du spelade ett tidigt SEGA Dreamcast-spel i budgetklassen. Även Dakotas händer, när hon håller ett vapen eller ett föremål i vissa vinklar, ser förvånansvärt amatörmässiga ut och får en att undra om skaparna överhuvudtaget vet hur mänsklig anatomi ser ut.

Spelet är medvetet väldigt filmisk i sin presentation och du kan bland annat välja hur kornig bilden kommer att bli. Förutom denna detalj så syns det hela tiden smuts och andra visuella defekter på spelskärmen varenda gång en mellansekvens spelas upp. Om spelaren dessutom är uppmärksam så dyker det ofta upp så kallade ’Cigarette burns’ eller skiftesmarkeringar längst upp i det högra hörnet på spelskärmen. Dessa märken syntes alltid på gamla filmer som visades på biograferna förr i tiden och signalerade till biografmaskinisten att det var dags att byta filmrulle. Dessa detaljer hjälper verkligen till att skapa en genuin upplevelse där det känns att spelaren befinner sig i en gammal, klassisk skräckfilm från 70-talet.

Prestandamässigt levererar Project Songbird undermåligt och får knappt godkänt. Genomför spelaren snabba rörelser i spelvärlden (exempelvis att du utforskar världen springandes) hinner inte skärmuppdateringen med, frame-raten droppar omedelbart och blir lidande med att spelet hackar och gör allting långsammare. Det förekommer även en hel del pop-up effekter i spelvärlden och alla dessa tekniska friktionsmoment tar bort en stor del av det annars så fina helhetsintrycket som Project Songbird erbjuder när spelaren väl står stilla. Det ger även det olyckliga intrycket att spelet inte är hundra procent optimerat och redo för release än. Det har även hänt att vissa ljudeffekter uteblivit.

Det ingår väldigt mycket lokalproducerad musik i Projekt Songbird och låtarna som erbjuds är ganska skiftande i kvalitet. Vissa av dem får betyget godkänt, men merparten av dem låter alldeles för mycket ”fritidsgård” och behöver mer tid i ugnen för att riktigt kunna avnjutas av öronen. När det däremot kommer till stämningsmusiken i spelet är den briljant och består av långa och atmosfäriska ambient drone-stycken som påminner starkt av artisten Thomas Köners bättre stunder. Det gör atmosfären mycket mer påtaglig och hjälper verkligen till att sätta en perfekt skräckfilms-ton i spelet. Om stämningsmusiken är briljant befinner sig ljudeffekterna på en helt annan nivå.

Sällan har jag upplevt att ljudbilden använts på ett så innovativt sätt som det görs i Project Songbird. Den är så fulländad att den skjuter skräcken till nya oanade höjder. Tro mig, när ljudbilden uppnår sitt totala klimax någonstans i mitten av kampanjen kommer du att lamslås av skräcken i spelet och starkt överväga om du verkligen vill fortsätta spela. Jag har inte blivit så här totalt överkörd av skräck sedan det briljanta Alien Isolation släpptes 2014. Så bra är det! När det kommer till röstskådespelarna är de riktigt bra och de skänker alla ett bra djup till de olika karaktärerna i spelet. Speciellt antagonisten som levererar en riktigt kuslig och minnesvärd rollprestation.

När vi nu når slutet av recensionen slås jag av vissa insikter. Hade handlingen varit bättre och mer genomarbetad hade det kunnat göra spelupplevelsen oerhört mycket bättre. Om spelet fått en större budget, en mer matig kampanj, en betydligt stabilare prestanda och mer för spelaren att göra i världen hade Project Songbird kunnat gå från att vara en medioker spelupplevelse till att bli en riktig klassiker. I nuläget orsakar spelet mest en axelryckning och en tanke på vilka höjder spelet hade kunnat uppnå. Med tanke på det humana priset på 139 kronor bjuder spelet ändå på en minst sagt svettig skräckupplevelse.