Förhandstitt: StarRupture

“Early Access”, “Survival”, “Open World”, “Base-building” och “Crafting”… finns det en vanligare kombination av genrer inom indievärlden? Absolut inte, någonstans känns detta som att det måste vara den tuffaste blandningen av genrer att ge sig in på.

Som tur är utvecklarna Creepy Jar inte nybörjare – deras namn kanske inte känns igen direkt, men om jag säger Green Hell kanske det känns mer bekant. Även om det spelet inte var superlockande för mig, då jag föredrog Sons of the Forest, så är jag väl medveten om hur lyckat Green Hell blev.

Denna förhandstitt kommer kasta ett öga på Creepy Jars senaste skapelse; StarRupture. Spelet är i Early Access och är i skrivandets stund version 0.1.1 – vilket märks. Det mest intressanta med spelet är dess start, när du får möjlighet att välja en av fyra spelbara karaktärer. Dessa fyra karaktärer har sina egna personligheter, dialoger och känns väldigt välskrivna. Summerat är varje karaktär dömd för något brott de begått, vilket är varför de skickas till planeten Arcadia-7. Enligt beskrivningarna verkar de vara specialister på olika saker – dessvärre tror jag det enbart var till för att ge karaktärerna lite mer djup, utan att faktiskt göra dem bättre på det ur ett gameplay-perspektiv, men det kan såklart förändras under spelets utveckling.

Jag valde Chris Bonnet, vetenskapsman, som enligt beskrivningen sattes på planeten på grund av [CLASSIFIED] och som tidigare hade jobbat med [CLASSIFIED] – han beskrivs som oerhört smart men har bristande sociala förmågor, lite som jag… Fast jag är inte smart men har bristande sociala förmågor! Hans dialoger är välskrivna, roliga och något dryga, kort och gott lyckas hans personlighet matcha hans beskrivning på bästa möjliga sätt. I hans beskrivning är han specialist på ”Astrophysics, Quantum Field Theory, Multidimensional Mathematics”, jag har inte märkt att det är något som påverkar spelet på något vis, därför misstänker jag att det bara är för att utveckla hans karaktär på något vis.

De fyra karaktärerna vi har att välja mellan.

Du är strandsatt på en planen Arcadia-7, ditt jobb är att samla in resurser som skickas till olika företag som i sin tur låser upp nya saker för dig att tillverka. Därefter kan du utforska världen för att hitta loggar från tidigare utforskare (eller strandsatta kriminella). Det är spelet i korta drag.

När jag startade spelet reagerade jag på en sak direkt – det är vackert, och gräset tar priset. Jag stannade många gånger under mina timmar med spelet och beundrade hur vackert spelet var. Dess gameplay loop var dock lite på den svaga sidan, igen, det är version 0.1.1, det är alltså ett bra tag kvar tills det är färdigt. Jag var tvungen att se över dess “roadmap” för att se vad som komma skall. Det som utlovas i skrivandets stund är följande; djurliv, en ”codex”, nya vapen, resurser, större karta, byggnader och sätt att färdas på. Det är såklart mer, men det här är saker jag skulle anse vara prio att få in i spelet så snart det går under Early Access för att förhöja upplevelsen ytterligare.

Ur ett gameplay-perspektiv känns det som många andra spel på marknaden, skillnaden är att det är lite mer åt sci-fi-hållet vilket kanske inte är tillräckligt för att det ska bli lockande. Det finns också ett automations-element i spelet, du kan bygga maskiner som gräver råvaror – som därefter kopplas till en ugn för att smälta det, följt av en processor som omvandlar det – för att därefter skickas ut i rymden till det företaget som ska ha det. När du uppfyllt en viss kvot får du tillgång till nya maskiner eller utrustning att tillverka. Problemet är att det, för stunden, inte är särskilt roligt då dina maskiner sköter allt och nästa belöning är ett nytt sätt att tillverka nya grejer för de olika företagen. Tanken är att du ska nyttja tiden för att utforska världen – men för stunden känns det inte så spännande att göra det.

Handen på hjärtat, det finns inte så mycket mer i denna version av spelet. Rent visuellt är det vackert, men ur ett gameplay perspektiv är det mycket “been there, done that” över det hela. Anledningen till att jag kollade “roadmappen” efter mina första timmar var av den enkla anledningen att jag ville kunna ta mig runt i världen snabbare – vilket kommer så småningom. Att springa fram och tillbaka mellan de olika punkterna på kartan blev snabbt tråkigt. De få fienderna som är en variant av spindlar såsom spelet förklarar det, är oerhört jobbiga att slåss mot i längden. Insekterna slutar aldrig att jaga dig heller. Jag sprang över halva kartan, utan ammunition, med dem hack-i-häl. Jag hade åtminstone min laserborr att slåss med som tur var, men mängden insekter fortsatte öka – borren blev överhettad och bästa strategin då var att springa.

Utöver insekterna finns det ytterligare ett hot, vilket är att solen får utbrott till och från. Befinner du dig utomhus under dessa stunder är du död – du kanske överlever i 30 sekunder. Är du däremot för långt ifrån din bas är det bara att ge upp, vilket är varför det vore trevligt med något färdmedel för att ta sig från punkt A till punkt B snabbare.

När solen får ett utbrott återställs majoriteten av världens resurser, utöver det tillförs även några nya tillfälliga resurser som kan nyttjas för att uppgradera basen. Dessa resurser är en glödande sten som svalnar tillsammans med världen, men det finns inte jättemycket tid att söka rätt på dem. Att se världen sargad efter att ha blivit bränd är riktigt coolt, röken som ligger kvar känns tung, mörk och känns väldigt atmosfäriskt.

Dessvärre känns världen öde för stunden. Det finns “Points of Interest” eller ”POI” att leta efter, gamla baser, liken från före detta överlevare som innehåller material och ibland information om varför de var där. Det är en vacker värld att kolla på, bara inte en intressant värld att vandra runt i. Återigen; dess “roadmap” menar på att världen kommer utvecklas ytterligare, vilket behövs. Jag hade bara ett riktigt ”wow”-moment, vilket var när jag klev ur rymdfärjan jag började i och såg en massiv maskin i fjärran. Det var häftigt, men det var också det enda häftiga jag hittade i spelet efter det – varje ”POI” kändes som något ur Far Cry-spelen, jag gick dit, tog det som fanns och gick vidare. Hade jag otur stötte jag på insekter. Mer spännande än så blev det inte.

Kan jag rekommendera spelet just nu? Definitivt inte, för mig finns det för lite att göra och för låga incitament att faktiskt fortsätta. Däremot är jag oerhört nyfiken på hur spelet kommer vara om några uppdateringar, då deras “roadmap” tyder på att det finns idéerna som krävs för att göra ett kompetent spel. Med tanke på hur Green Hell lyckats är jag säker på att Creepy Jar med tiden kommer kunna skapa något som är helt okej ändå. Det som gjordes bra i Green Hell var dess atmosfär, och det kändes som att det fanns liv i världen – likaså Sons of the Forest, atmosfären där var fantastisk. Det var kombinationen av en levande värld med en ljuddesign som kunde få en pausa och fundera, ”var det ett monster, eller var det bara naturen?” Visst, StarRupture är inte ett skräckspel, men en levande värld skulle definitiv förhöja upplevelsen. Jag vill också se mer vegetation i världen, kanske mindre skogar utspridda här och var då det enbart finns enskilda träd på sina håll.

Ur ett tekniskt perspektiv stötte jag väldigt sällan på buggar, vilket är imponerande – det presterade även rätt så bra på en dator som kanske inte är top-of-the-line. De största buggarna jag stötte på berörde väl insekterna som kunde fastna i terräng ibland, men spelet kraschade aldrig och var stabilt rakt igenom. Några dippar i ”frame rate” men det var inget som påverkade särskilt mycket i det stora hela.

Spelets roadmap.

Om du är nyfiken; vänta några uppdateringar, kanske version 0.4 eller 0.5. För stunden är version 0.1.1 inte värt det. Jag kommer hålla ett öga på det och se hur det utvecklas. Om Creepy Jar håller sig till sin ”roadmap” kommer nog spelet bli bra!

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB