New York City, 2055. Kaos råder när kriminella syndikat slåss om makten och polisen har gett upp. I denna neondränkta undervärld stiger en ny familj fram – och du är deras farligaste vapen. Neon Inferno levererar retrodoftande arkadaction med blod, explosioner och en puls som aldrig slår av.
Detta är upplägget i det senaste spelet från New Yorkbaserade Zenovia Interactive. Det första som presenteras är en snygg meny där spelaren antingen kan starta spelet, spela en speciell arkadversion av Neon Inferno (mer om detta om en stund), gå igenom en handledningsbana där spelaren lär sig grunderna eller välja valmöjlighetsmenyn där saker som ljud, grafik och svårighetsgrad kan ändras.
Det är speciellt intressant när det kommer till displaymöjligheterna i grafiksektionen. Eftersom det är ett nytt retrospel kan spelaren till exempel ändra på hur mycket horisontella linjer eller scanlines (CRT: Cathode-Ray-Tube filter) det skall vara i bilden. Detta utseende var vanlig i de gamla och klumpiga tub-tv (CRT TV) modellerna som fanns på 70/80-talet. Det går även att ställa in bildens krökning så att spelskärmen verkligen ser ur som en gammal TV-apparat.
Innan äventyret börjar måste spelaren skapa en ny sparfil. Det finns hela nio stycken att välja mellan så det finns gott om sparmöjligheter. Efter detta väljer spelaren sin manliga eller kvinnliga huvudrollskaraktär och vilken svårighetsgrad spelet skall vara på. Nivåerna som erbjuds är ’novice’, ’medium’ och ’hard’. Efter detta sätter spelet igång.
Karaktärerna man spelar heter Angelo Morano och Mariana Vitti. Angelo är en mycket skicklig lönnmördare som i tidig ålder blev adopterad av maffiabossen Don Venatori som i sin tur uppfostrade honom som sin egen son. I början var allt perfekt men nu börjar Angelos offer hemsöka honom i hans drömmar. Han kan dock inte vända maffian ryggen för hans lojalitet är för stark så han söker istället sin frälsning i religionen där han renar sin skuld över lönnmördandet i bikten.
Mariana Vitti å andra sidan har en helt annan motivering än sin manliga partner. Hon hade en privilegierad uppväxt men var ständigt uttråkad så hon sökte hela tiden kickar i form av stölder. Genom en ödets nyck stal hon Angelo Moranos pistol en dag som snabbt tog upp jakten och fångade henne kort därefter. Allt slutade med att Mariana avlade sin ed till Don Venatori och hon dödar numera sina offer enbart för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Neon Inferno är ett klassiskt sidoscrollande arkadspel där spelaren, beväpnad med sin trogna pistol, tar sig från vänster till höger och skjuter ner mängder av fiender på vägen med hjälp av X-knappen på handkontrollen. Den vanliga ammunitionen till pistolen är oändlig så det är bara att skjuta hejvilt åt alla håll och kanter. Spelaren kan antingen skjuta rakt upp eller ner, åt sidorna och snett uppåt och nedåt beroende på var hjälten befinner sig på spelplanen. Det går också att skjuta ner sina fiender hängandes från takräcken, i underredet på en helikopter eller bakom temporära skydd som till exempel polisbilar.
På varje bana (som är uppdelad i flera sektioner) får spelaren möta flera minibossar som alla har en oerhört snygg och välgjord design. Dessa hjälper till att skapa en nödvändig variation i spelet och i slutet på varje uppdrag möter hjälten en av Neon Infernos sex bossar. Även här lyckas Zenovia Interactive skapa snygga och intressanta fiender som alla har flera intressanta steg i deras attacker. När spelaren tror att striden är vunnen sker en dramatisk händelse i bossfighten och en ny och farligare variant av bossen dyker upp som skapar en bra utmaning.
Manövreringen är snabb och responsiv och i sann Castlevania-anda kan hjälten även hoppa två gånger i luften. Det är inte den enda mekaniken i Neon Inferno och ofta dyker fiender upp som befinner sig i bakgrunden och skjuter på dig. För att döda dessa trycker spelaren på RB (right button)-knappen på handkontrollen och då ställer sig hjälten med ryggen mot spelaren samtidigt som ett speciellt sikte dyker upp på skärmen. Sedan är det bara att leta upp alla slödder som lurar i bakgrunden och skicka dem till sin skapare i en orgie av eld och krut.
Slutligen har hjälten en plasmakniv till sitt förfogande som aktiveras med hjälp av Y-knappen. Den slår tillbaka gröna avlossade skott från ens fiender om tajmingen är rätt. Lyckas spelaren med detta och samtidigt håller Y-knappen nertryckt dyker flera glödande pilar upp i ett slags bullet-time läge och då finns möjligheten att skotten som avletts istället kan träffa någon annan fiende.
Jag måste ta tillfället i akt här och säga att det första intrycket som Neon Inferno gav mig var fantastiskt. Spelaren introduceras till ett mäktigt Blade Runner-osande science-fiction landskap i bästa retrostil. Allting presenteras i pulserande 32-bitars pixelgrafik där animationerna på karaktärerna är roliga och mycket uttrycksfulla. Även musiken vässar sina armbågar här och tar sin självklara plats i spelet. Det blandas friskt mellan musik som påminner starkt om den framlidna grekiska kompositören Vangelis musik till filmen Blade Runner, men även hysterisk thrash-metal i stil med Megadeth och pumpande Ibiza-techno kompletterar ljudbilden i spelet.
När spelaren har klarat av en bana följer en genomgång hur väl ens hjälte har presterat på den och hur mycket pengar som har tjänats in. Därefter presenteras en karta över ön Staten Island i New York där spelaren antingen kan köpa nya vapenuppgraderingar (de varar tyvärr bara ett kort tag) eller möta upp maffiabossen Don Venatori som ger en möjligheten att välja sitt nästa uppdrag. Det finns sammanlagt sex uppdrag i Neon Inferno och tre av dem kan spelaren själv välja i vilken ordning de skall tas i.
Slutligen har vi arkadläget där spelaren måste klara hela spelet på ett liv med endast fyra hälsopoäng (På den lättaste nivån har hjälten nio hälsopoäng). Att påstå att arkadläget är svårt är en monumental underdrift av galaktiska proportioner. Det tog mig hundratals liv och gråa hår för att kunna ta mig till den sista banan, och det var på den lättaste svårighetsgraden!
I sin helhet är det tydligt att Zenovia Interactive älskar klassiska arkadspel och kan sin historia. Spelet lånar friskt från kända arkadspel och om klassiker som Cabal (Taito, 1988), NAM-1975 (SNK, 1990), Metal Slug (Nazca Corporation, 1996) och det moderna rollspelet Cyberpunk 2077 (CD Project RED, 2020) på något sätt hade fått ett barn ihop hade det fått bära namnet Neon Inferno.
Cabal och NAM-1975 är så kallade gallerishooters där spelarens hjälte skjuter ner sina fiender i spelplanens bakgrund medan Metal Slug är en sidoscrollande actionshooter där hjälten springer från vänster till höger och skjuter ner sina fiender. Cyberpunk 2077 känner ni nog säkert redan till men om så inte är fallet är det ett futuristiskt science-fiction rollspel i sann Bioware-anda. Bioware ligger bakom spelklassiker som Star Wars: Knights of the Old Republic, Mass Effect och Dragon Age-serierna.
Neon Inferno är sannerligen en fröjd för ögat och grafiken är snygg, detaljrik och genomsyras av en härligt neondrypande atmosfär. Karaktärerna är stora och matiga och de snygga och uttrycksfulla animationerna som de genomför skänker en bra tyngd till dem. Musiken som berörts innan passar bra i sammanhanget och ger Neon Inferno en frenetisk puls som verkligen driver spelet framåt.
Kontrollen är genomarbetad och responsiv fast den är inte felfri. Framförallt inte bullet time-läget med plasmakniven. Speciellt vid flera av de svåra bossarna hände det ofta att läget inte aktiverades även om jag hade hållit Y-knappen nedtryckt. Detta skapade en stor irritation och onödigt motstånd i spelupplevelsen. Sedan blir det ofta väldigt svårt att jonglera gallerishooting läget med det vanliga skjutandet i sidled när det dyker upp fiender överallt på skärmen, speciellt på de högra svårighetsgraderna. Det hade även underlättat oerhört om vapenuppgraderingarna hade varat betydligt längre än var de gör i spelet.
Sedan måste jag tillägga att spelet inte bara är svårt. Det. Är. SVÅRT! Spelar du till exempel på ’hard’ hjälper det inte så mycket (för mig själv i alla fall) att Neon Inferno har ett inbyggt och mycket nödvändigt checkpoint-system som delar in banorna i flera sektioner. Svårighetsnivån som ’hard’ erbjuder känns ungefär som om jag själv skulle besegra en legion av björnliknande muskelberg till Spetsnaz-soldater med en smörkniv i plast, inköpt på IKEA för tio spänn.
Neon Inferno är näst intill omöjligt svårt och jag var tvungen att ändra svårighetsgraden till ’easy’ för att komma någonstans överhuvudtaget. Det fina med Neon Inferno är att även om spelaren dör tusen gånger om och spelet behandlar dig som en ynklig nykomling i ett av Rysslands värsta fängelser dyker följande mantra hela tiden upp i huvudet: ’Bara en gång till. Denna gången skall jag banne mig klara av det.’ Det är ett tydligt tecken på en bra och genuin spelupplevelse så spelglädjen finns där hela tiden och gör Neon Inferno till en fröjd att spela.
Avslutningsvis skall det understrykas att Neon Inferno är ett kärleksbrev till framför allt klassiska arkadspel från 80-talet, Blade Runner, cyberpunkkulturen och science-fictionfans överallt. Zenovia Interactive behandlar dessa ämnen med enorm kunskap och kärlek och skänker spelaren en spelupplevelse utöver det vanliga. De har producerat ett fantastiskt spel där spelbarheten är klockren och allting presenteras i en oerhört snygg retroförpackning. Vissa speltekniska moment som skapar onödig friktion kunde ha varit bättre men det är ingenting som drar ner helhetsbetyget. Neon Inferno är definitivt ett bra köp och rekommenderas varmt!
