Death by Scrolling

Tänk att du befinner dig i skärselden. Det suger givetvis, eftersom att det innebär att du måste vara död. Det tråkiga är dock att du måste tjäna pengar för att ta dig därifrån till efterlivet och som om inte det vore nog finns det varelser som vill döda dig igen. Som grädde på det hopplösa moset, är du dessutom jagad av liemannen, som inte vill låta dig komma till efterlivet i första taget!

Death by Scrolling är ett roguelite-RPG med ett utseende som påminner om de Zelda-spel som släpptes på Nintendos första spelkonsoler. Hjärnan bakom det hela heter Ron Gilbert. Han är förmodligen mest känd för att han skapade Monkey Island-serien och är den som främst ligger bakom de två första och det senaste spelen i den serien. Nu har han lagt peka-och-klicka-genren bakom sig, i alla fall tillfälligt och testar sina vingar i en annan genre istället.

Vi spelar som en av fem möjliga karaktärer. Till en början är bara en av dem tillgängliga, resten låses upp efter att vi klarat av diverse milstolpar. Alla karaktärer har olika styrkor och svagheter. Någon är bättre på att använda pilbågar, en annan håller sig till närstridsvapen och det finns till och med en pacifist som inte kommer använda något typ av vapen.

Vi befinner oss i skärselden. Det vill säga en slags mellanlandning mellan himmel och helvete. Vårt mål är att ta oss till spelets variant av himmel som här bara refereras “efterlivet”. För att komma dit måste vi åka med på färjkarlens flotte över floden Styx. Du kommer dock inte få åka gratis! Han kräver nämligen en betalning på 5 000 guld. För att samla guldet behöver vi förflytta oss till olika dimensioner, där guldmynt ligger utströsslat lite här och var. Det finns dock varelser i dessa dimensioner som kommer försöka döda dig. Jag vet att det låter konstigt att kunna bli dödad när du redan är död, men det är så det fungerar i det här universumet.

Förutom dessa mordiska varelser, kommer du dessutom vara jagad av liemannen. Han kommer definitivt vilja döda dig och eftersom att han är mer eller mindre ostoppbar, är det bara att lägga benen på ryggen! Det finns ytterligare en grej som vi kan dö av. På nivåerna rör vi oss uppåt, för att komma till de läger som ligger i slutet av nivåerna och fungerar som en fristad. Här kan ingenting döda oss, utan vi kan ägna oss åt att uppgradera vår karaktär i lugn och ro innan vi hoppar till nästa nivå.

Tack antar jag?

Vad som dock kan döda oss förutom liemannen och varelserna är nämligen bilden. När vi springer mot slutet scrollar bilden uppåt sakta men säkert. Längst ner går det en linje med eld och om vi inte rör oss tillräckligt fort, kommer bilden scrolla över oss och vi dör. Där har ni svaret på varför titeln är som den är. Dö vill vi nämligen inte göra, för det innebär att vi då måste börja om helt från början igen.

På de olika nivåerna kommer vi som sagt tampas med varelser. Vi är inte helt hjälplösa, utan det finns vapen av olika slag utspridda och dessa kan användas för att attackera dessa varelserna. Vi bestämmer dock inte själva när attackerna ska ske. Här verkar utvecklarna ha hämtat inspiration från Vampire Survivors en aning, det vill säga att karaktären attackerar automatiskt. Här kommer dock inget anfall ske förrän du faktiskt är i närheten av en fiende. Vi kan givetvis attackera liemannen också, tyvärr kommer han inte ta någon skada, så det får definitivt ses som slöseri med tid. Varje vapen har ett begränsat antal attacker som kan göras, så det gäller att ha koll på hur många attacker dit aktuella vapen har kvar och vart det ligger något du kan byta ut det till.

Förutom vapen finns det även lite andra hjälpmedel. Vi kan till exempel hitta en magnet som suger åt sig guld från längre avstånd, rustningar som minimerar skadan vi åsamkas, eller stövlar som gör att vi kan springa fortare. Det är lätt att tänka sig att det här blir ett spel där du bara lutar dig tillbaka, styr karaktären och låter det som kommer hända att hända. Just aspekten med de olika hjälpmedlen och det faktum att vapnens attacker är begränsade, gör att vi behöver vara lite mer aktiva och ha lite mer taktik tänk, vilket är väldigt trevligt.

Jag nämnde förut att du på nivåernas slut kan uppgradera saker. Först måste jag nämna att förutom guld, vapen och hjälpmedel ligger det även blåa juveler på nivåerna. Dessa juveler använder du hos en handlare vid nivåernas slut, för att kunna köpa uppgraderingar till våra karaktärer. Dessa uppgraderingar representeras av många uppradade kort, snarare än det klassiska färdighetsträdet. Det kan vara alltifrån att vapnen eller hjälpmedlen ska vara längre, att vi ska ta mindre skada eller att vi kan få spara en viss procent av det guld vi lyckats samla in efter att vi dött. Dessa uppgraderingar är permanenta och kommer vara aktiva vid alla våra försök, oavsett vilken karaktär vi väljer. Om du ångrar en uppgradering, kan du dock begära juvelerna tillbaka för att skaffa en annan istället. Jag gillar detta, då det inte känns helt hopplöst när vi väl behöver börja om från början igen.

Uppgraderingar är alltid trevligt!

Vi jagar som sagt efter guld. Förutom att plocka upp guldet från marken, finns det en möjlighet till. Vid nivåernas slut kommer det finnas en karaktär som vill ha din hjälp. Det kan vara att personen har tappat bort sina fräcka solglasögon, ett brev till mamma eller deras favoritbild av sig själva. Dessa kommer vi kunna hitta på nivåerna bland guld, juveler och mordiska fiender. De betalar bra med guld om vi hittar dessa saker, vilket såklart är välkommet, då vi vill kunna betala färjkarlen.

Jag var till en början rädd för att Ron Gilbert skulle slösa bort sig själv i ett spel av den här formen. Han är känd för sin knasiga humor som främst kommer fram i dialoger. Min oro var dock obefogad, då hans humor smyger sig in lite här och var. Den är tydligast i de få dialogerna som förekommer och jag sitter och fnissar för mig själv ibland.

När jag även insåg vad spelet var rent konceptuellt, var jag rädd för att det skulle kännas lite väl banalt. Jag måste dock säga att varje gång jag misslyckas, är jag ganska snabb med att starta upp ett nytt försök. Det är nämligen väldigt underhållande att se hur långt jag klarar mig varje gång och när jag väl lyckas rädda en karaktär till “efterlivet” känns det otroligt tillfredsställande. Med det sagt finns det tendenser till att det hela blir en aning enformigt. Har du väl gjort några försök, kommer du ha sett alla dialoger och jag sitter och bara försöker komma vidare till nästa nivå så fort som möjligt.

Den färgglada pixelgrafiken passar sig väldigt bra och ger de olika nivåerna en god variation. Allt från den första lummiga skogsnivån till mörka kyrkogårdar, eller snötäckta landskap, får varje nivå en egen karaktär. Varje nivå har dessutom sina unika fiender, vilket även det bidrar till variationen.

Ljudmässigt är det inte så mycket att tala om. Det förekommer enkla ljud från vapen och soundtracket är något som mest bara låter i bakgrunden, utan att jag tar någon direkt notis av det. Den enda rösten i spelet kommer från liemannen. En mäktig och hes röst skanderar “Du ska dö!” eller “Jag är ostoppbar”. Hans röst är välkommen, då det verkligen får dig att inse att det händer farliga grejer.

Kontrollmässigt är det väldigt enkelt oavsett om du kör med tangentbord eller med handkontroll, eftersom att du bara behöver bekymra dig om att styra karaktären.

Death by Scrolling må vara lättsamt, men jag kommer på mig själv att bli mer och mer engagerad för varje genomspelning. Visst tenderar det till att bli en aning enformigt, men det är verkligen bara en tendens. Det är riktigt underhållande och jag kan definitivt se mig att sätta igång spelet när jag är sugen på något lättsamt och det är vekligen inget att fnysa åt!

Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 6600 XT 8GB