Egging On

Utvecklat av Egobounds och utgivet av Alibi Games. Två små indie-studior som verkar stolta över just det, att vara små. De framhäver friheten i att få skapa det de själva vill, utan att behöva ta hänsyn till de krav och deadlines som kommer från de stora jättarna i spelvärlden.

Egging On är Egobounds första och hittills enda spel, medan Alibi Games har ett spel till på sitt samvete. Det här är alltså inga utvecklare som skryter med massiva spelbibliotek eller mångmiljonbudgetar. Egging On är ett plattformsspel som ser oskyldigt ut, men som snabbt avslöjar sig som en skoningslös prövning i tålamod, precision och självkontroll.

Jag är ett ägg

Ett helt vanligt, oansenligt ägg, med ett enda mål i livet, vilket är att ta mig uppåt. Först uppför hönshuset, sedan ännu högre, till platser där inga fjäderfän någonsin vågat drömma om att vandra. Eller, ja, rulla. För i Egging On rullar jag snarare än går. Jag vobblar, studsar och försöker undvika allt som kan krossa mig vilket visar sig vara det mesta.

Spelet tillhör en ganska ny, men snabbt igenkännbar genre av plattformsspel. Den kallas ofta ”Rage Games” – på svenska kanske bäst översatt till ”raseri-spel”. Den här sortens spel har blivit populära tack vare YouTubers och Twitch-streamers som gjort sig ett namn på att tappa förståndet framför kameran. Ni vet, de där klippen där någon lugnt säger “okej, nu tar vi det här lugnt” för att tio sekunder senare vråla, kasta handkontrollen och svära på att aldrig spela igen.

Den första titeln i genren var Sexy Hiking från 2002. Ett märkligt litet spel där du, som en klumpig vandrare, tar dig uppför berg med hjälp av en hammare. Det var också den direkta inspirationen till Getting Over It with Bennett Foddy, spelet som verkligen satte genren på kartan. Bennett själv säger i spelets intro att han hämtat inspiration från just Sexy Hiking och sedan dess har vi fått fler plågsamma men beroendeframkallande exempel som I Wanna Be the Guy, Chained Together och A Difficult Game About Climbing.

Det gemensamma för dessa spel är inte vacker grafik eller en djup berättelse, utan snarare en spelmekanik som är så orättvis och oförlåtande att en undrar om utvecklaren egentligen vill en illa. Poängen är att misslyckas. Att ramla, börja om, och plågas. Och ändå att vilja försöka igen.

Vad gör ägget utanför hönshuset?

Fysikens grymma lagar

I Egging On är jag, som sagt, ett ägg. På gott och ont, men mest ont. Fysiken är trogen verkligheten på det där jobbiga sättet då jag inte rullar rakt, jag glider iväg i lutningar och vobblar när jag bara vill stå still. Det finns dock en central mekanik jag måste lära mig att behärska, vilket är hoppet. Hoppets höjd beror på vilken del av ägget jag står på. Om jag står på den spetsiga änden får jag ett högt, vackert hopp som kan ta mig till nästa plattform. Men om jag står på den platta sidan blir hoppet ynkligt, knappt mer än ett skutt. Det är en briljant men grym detalj, för det betyder att precision är allt.

Missar jag tajmingen med en millisekund är det ett med största sannolikhet kört och ägget faller. Och när jag väl faller, då spricker jag – bokstavligen. Ibland har jag turen att landa på någon mellanplattform och att ägget då bara får små sprickor i skalet. Sprickor som av någon anledning, läker med tiden. Men varningen är tydlig i att hade jag fallit lite längre, lite hårdare, hade allt varit över.

Spelet är lite förlåtande i det att där jag faller och ägget går sönder, där återupptar jag spelande igen. Vilket är som tur då jag inte behöver börja om ända från början per automatik varje gång jag går helt sönder. Men det här spelet precis som andra spel i den här genren är så fiffigt uppbyggda i sin bandesign att om jag börjar falla är det nästan helt säkert att jag hamnar på botten. Det finns en inställning i menyn som ger mig möjligheten att få drönare som fungerar som sparpunkter vid väl valda platformar. Om jag faller långt men har hunnit aktivera någon drönarplats vid vägen kan jag få skjuts upp dit igen. Men det här kommer med ett pris! Aktiverar jag drönarfunktionen försvinner möjligheten att få vissa prestationspriser och jag kommer inte ha klarat spelet ”på riktigt”.

Viktigt att planera rutten.

En vänlig röst i ett grymt spel

Till allt detta ackompanjeras jag av en berättarröst, en lugn, vänlig och nästan terapeutisk i tonen. Han berättar varför jag klättrar, det är något mystiskt som hänt i hönsgården och jag måste ta reda på vad. Han hejar på mig, tröstar mig när jag faller och kastar ur sig torra små kommentarer när jag misslyckas. “Oj då, det där såg ut att göra ont”, säger han med ett tonläge som balanserar perfekt mellan sympati och hån.

Musiken är suggestiv, mjuk och förvånansvärt avslappnande. En slags varm filt som sveper in mig i trygghet och falsk harmoni, medan spelet i själva verket förbereder sig på att krossa min själ. Kombinationen av den lugna musiken och spelets brutala natur skapar en märklig kontrast som nästan känns sadistisk.

Jag sprack, alltså fanns jag

Jag har inte tagit mig till toppen. Jag kommer antagligen aldrig ta mig till toppen. Och helt ärligt talat har jag ingen egentlig vilja att ta mig dit heller. Det handlar inte om att Egging On är ett dåligt spel, för det är det inte. Tvärtom. Det är ett vackert, välgjort, nästan poetiskt plågsamt hantverk. Grafiken är charmig och mjuk, färgerna varma och inbjudande. Berättarrösten ger världen personlighet och musiken vaggar in mig i en falsk trygghet, tills jag faller.

Problemet är bara att jag är ett ägg. Ett sprött, oförutsägbart, lynnigt ägg som aldrig gör som jag vill. Jag rullar åt fel håll, tappar balansen på de enklaste platserna och kläcks vid minsta misstag. Precisionen som krävs är brutal. Men när jag faktiskt lyckas, när jag gör det där perfekta hoppet, när jag balanserar mig upp till nästa plattform, ja då känns det magiskt. Då förstår jag varför folk älskar den här genren. För just de där sekunderna av triumf känns större än i något annat spel.

No pain, No gain.

Men, ärligt talat, det händer för sällan för att jag ska känna att det är värt det. För mig blir Egging On som en väldigt specifik känsla jag ibland får när jag vaknar. Jag sträcker på benen, känner att något tar emot och inser att ett sendrag är på väg. Jag vet att det kommer göra ont. Jag vet att jag kommer ångra mig. Men jag gör det ändå och när smärtan väl släpper infinner sig en euforisk lättnad som nästan känns andlig. Den där korta, fantastiska känslan efter smärtan… är den värd all plåga?

Det är precis såhär Egging On känns. En kamp mellan frustration och tillfredsställelse, mellan hopp och förtvivlan. Ett spel som testar tålamodet, men också lockar fram skratt mitt i raseriet. Och även om jag nog aldrig kommer att nå toppen, kommer jag minnas varje spricka, varje fall, varje centimeter jag kämpade mig uppåt. För att citera den store Rocky Balboa; ”It ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done”. Egging On är inte för alla men för den som älskar att lida med stil är det ett litet mästerverk.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070