Det är ett sånt enkelt koncept, men ack så farligt. Som en person som älskar rock och metal av dess olika slag, samt Hades fantastiska visuella design visade det sig att det här spelet nästan var som gjort för mig.
Devil Jam är ett livsfarligt spel – verkligen. Jag hade tänkt spendera söndagen med att spela någon enstaka timme och därefter göra något annat. Jag började spela runt 09:00, sen vid 22:30 påminde min sambo mig att jag ska jobba dagen därpå. Spelet är definitionen av “en runda till” – och som vuxen med ansvarsområden är det lite av en risk att börja spela det.
Vid första anblick kan Devil Jam verka som en klon av Vampire Survivors, och ja, till viss del är det just det. En hel del kommer kännas bekant med det som är etablerat i likvärdiga spel; du har trettio minuter på dig, var tionde minut dyker en boss upp – alltså vid tio minuter, tjugo minuter och slutbossen vid trettio minuter. Lägg till någon extra minut då varje bossfight har en egen timer – och om en bossfight tar mer än två minuter ökar mängden skada de orsakar successivt, för varje extra minut som passerar två minutersgränsen.
Det finns tre karaktärer att välja mellan.
- Falco – har mest liv och orsakar mest skada med sitt huvudvapen. Han stampar i marken vid varje attack med huvudvapnet.
- Amy – minst liv men hennes attacker är projektilbaserade och kommer från hennes mikrofon när hon sjunger i den.
- Lydia – en blandning mellan båda ovan, gör mycket skada och kan dessutom orsaka kritisk skada, använder en elgitarr som har lite längre räckvidd än Falcos stampande, men inte lika långt som Amys sång.
Alla fiender som kommer in löpande genererar EXP, eller erfarenhetspoäng, som nyttjas för att gå upp i nivåer, och varje nivå erbjuder antingen passiva uppgraderingar eller aktiva uppgraderingar i form av undervapen som kan användas under stridens gång. Dessa uppgraderingar delas ut av personifierade varianter av dödssynderna: Vrede, Avund, Vällust, Girighet, Frosseri och även Djävulen – som i detta fall är skivbolagets ägare, passande nog. Till en början har spelaren enbart tillgång till uppgraderingar från Vrede, Frosseri och Vällust, med några tillfällen då djävulen dyker upp för att presentera sina mindre lukrativa erbjudanden.
Uppdragen i sig låses upp efter varje omgång. Dessa uppdrag kan handla om att besegra X antal av en specifik fiende, besegra en boss under en viss tid, låsa upp högsta uppgraderingen av ett undervapen etc. I vissa fall kan avklarade uppdrag låsa upp nya dödssynder att köpa i butiken – mer om det senare – men för det mesta erbjuds bara pengar. Om du söker en handling till varför allt detta görs så kan jag förvarna att det inte finns något – till skillnad från Hades där varje omstart gav dig en ny del av storyn, eller mer information om en karaktär, så finns det inget likvärdigt i Devil Jam.
Spelet i sig är vilseledande enkelt; det är en så kallad “auto battler”, attackerna sker automatiskt efter taktslag och är synkroniseras med musiken som spelas i bakgrunden. Spelaren har ett huvudvapen som attackerar vid varje 1,5 taktslag och uppgraderas automatiskt i styrka för varje ny nivå spelaren uppnår. Det går även att låsa upp undervapen och två varianter av passiva uppgraderingar. Det finns passiva uppgraderingar som läggs i en separat meny som enbart syns om spelaren trycker på TAB. Även passiva uppgraderingar som placeras tillsammans med de aktiva uppgraderingarna – undervapnen, för att ge dem extra skada, eller kanske orsaka förgiftning hos fienderna. Dessa uppgraderingar kan också bli bättre genom att spelaren finner samma uppgradering av högre raritet – ju högre raritet, desto bättre är uppgraderingen, och den högsta klassas som “Demonic”.
De enda uppgraderingarna som inte går att uppgradera, tur nog, är de som djävulen erbjuder. Det som gör menyn för undervapnen unik är dess tolv rutor, fyra kolumner med tre rader – vilket ger ypperligt med utrymme för att blanda mellan olika förmågor från de olika dödsynderna.
Det som är intressant är hur dessa olika vapen från de olika dödssynderna samarbetar sinsemellan, och jag hade riktiga “Aha!”-stunder när jag insåg hur jag kunde kombinera dem för bästa effekt. Ett exempel är en attack som Frosseri hade, den avfyrade en projektil som hade en chans att få motståndaren att släppa mat – vilket nyttjas till att läka sig själv. Därefter fann jag ytterligare en uppgradering från en annan dödssynd som gjorde att varje gång jag konsumerade mat skedde det en explosion som orsakade skada mot fiender inom en viss radie.
Förmågan att blanda, kombinera och experimentera med de olika dödssynderna är Devil Jams absolut starkaste sida. Och för mig är det just den här typen av spel som är skön att spela dagar där det inte finns tillräckligt med ork för att spela mer avancerade saker som kräver en del tankekraft – speciellt med tanke på att karaktären attackerar automatiskt och det enda spelaren behöver bry sig om är “dash” och WASD. Musen används för att sikta attacken från huvudvapnet, men det går att avaktivera med hjälp av Q – varav karaktären automatiskt attackerar fienden som är närmast.
Djävulen däremot, hans uppgraderingar är, som sig bör, oheliga. Där handlar det enbart om att få en uppgradering som på något sätt påverkar spelaren negativt men samtidigt kan ge något som underlättar striderna någorlunda. Den bästa uppgraderingen han hade att erbjuda ökade mängden fiender med 50% samtidigt som det ökade all skada med 30%, annars kunde jag halvera mängden liv jag hade medan jag gjorde lite mer skada. Om du känner dig missnöjd med något erbjudande som djävulen har att komma med kan du alltid göra en “re-roll”; för priset av en re-roll-biljett kan spelet slumpa fram andra uppgraderingar till dig, för priset av tre re-roll-biljetter kan du få uppgraderingar från en annan dödssynd. Då antalet re-roll-biljetter är begränsade valde jag att nyttja dessa enbart om jag stötte på djävulen. Den enda gången jag accepterade någon uppgradering från honom var om jag orsakade mer skada samtidigt som jag fick fler fiender att slåss mot, för jag behövde ju ändå EXP för att gå upp i nivå snabbare.
För det mesta känns de flesta uppgraderingarna väldigt genomtänkta, speciellt från de olika dödssynderna – och jag är säker på att alla kommer hitta någon favorit att falla tillbaka till.
Efter ett omgång, vare sig du besegrade döden eller dog innan dess, återvänder spelaren tillbaka backstage. Där finns möjligheten att köpa uppgraderingar; antingen nya attacker, nya altare som dyker upp i arenan, eller nya permanenta uppgraderingar såsom mer liv, mer skada från start och massa mer. Det jag dock hade önskat är att spelet förklarade mer exakt vad dessa uppgraderingar gör för spelaren. Att spelaren gör 5% mer skada eller får 10 extra livspoäng förklarar sig självt. Däremot är det oklart vad “Grandeur” påverkar – den ökar spelarens area med 1%, är det räckvidden på attackerna? Absorberar jag EXP från längre avstånd? Vad påverkar “Gambler” för något? Det ska öka mängden tur spelaren har, men vad exakt påverkas av det? Trots googlande har jag inte funnit information om vad det gör i spelet.
Är det större chans för bättre uppgraderingar från dödssynderna i arenan? Eller är det att specifika altare som finns i arenan har större sannolikhet att dyka upp eller att de ger bättre resultat än vanligt? Så ett förtydligande hade varit bra, då det är lite för vagt vad dessa permanenta uppgraderingar tillför. Det finns en sekundär butik som säljer olika flaskor som används för uppgraderingar – vilket är var majoriteten av pengarna som tjänas in per omgång kommer spenderas, visst kan dessa flaskor finnas i arenan, men oftast var det så mycket fiender i vägen så det var aldrig värt att offra lite liv för att få tag på dessa flaskor.
Jag nämnde ju också alldeles i början att jag älskar rock och metal – och du har kanske funderat på när det kommer att vara relevant för detta spel. Håll i hatten, nu kör vi! Varje uppgradering har såklart ett namn – varje namn är antingen en låt- eller albumtitel till ett rock- eller metalband. Personligen gillade jag hur namnet på uppgraderingen, vare sig det var låt/albumnamn, passade så bra med vad uppgraderingen gjorde.
“Aqua Regia” (Sleep Token), som var en uppgradering från Avund, fick spelaren att släppa giftiga pölar som skadade fiender som klev i dem. “Apetite for Destruction” (Guns N’ Roses), utdelad av Vrede, möjliggör det för spelaren att orsaka mer skada när de förstör objekt runt om i arenan. Som en rock och metalfantast upplevde jag inget annat än glädje när jag kunde placera dessa namn – det blev som en liten lek för mig att hitta så många uppgraderingar som möjligt på titlar jag kände igen.
Musiken som spelas i arenan är egenkomponerad och börjar alltid lugnt, men trappar upp öset med tiden. När det väl är dags för slutstriden mot döden kommer det även in sång som låter riktigt bra. Men innan du låst upp alternativet för att ändra svårighetsgrad kommer du höra samma låt om och om igen. När du väl kan öka svårighetsgraden dock, så görs det genom att byta låt – ny låt, högre svårighetsgrad vilket ger en musikalisk variation ändå.
Den visuella designen påminner väldigt mycket om Hades, som råkar vara ett av mina favoritspel, det funkar väldigt bra med musiken och känns inte som ett stilistiskt val bara för att “Hades ser snyggt ut”, utan för att det faktiskt funkar. Designen på fienderna hade kunnat få lite mer kärlek då de ser lite platta ut mot omgivningen samt att det är väldigt litet urval av fiender. Det är flygande högtalare, slimehögtalare, ”Big Dudes” och någon till – för det mesta glöms de bort då de bara är en sak till att ha ihjäl. Men designen på dödssynderna och djävulen är klockrena. Det är alltid lika kul att kolla på dem när deras porträtt presenteras när en uppgradering är tillgänglig.
Nu har jag dränkt Devil Jam i beröm, men det är vissa saker jag skulle vilja se mer av. Till att börja med finns det enbart fyra bossar, de två första (vid tio minuter samt tjugo minuter) varierar mellan ett urval av tre bossar – visserligen kräver alla sina olika strategier för att besegra dem, men har du stött på dem en gång finns det inga fler överraskningar. Den sista bossen är alltid Döden, som inte nödvändigtvis är den svåraste, men han har mest liv ironiskt nog. Det finns bara tre karaktärer att välja mellan, och även om de har relativt distinkta spelstilar går det inte att byta ut deras huvudvapen. Alltså är det en karaktär med ett visst vapen och inget mer utöver de tillfälliga uppgraderingarna som finns under omgångarna.
Arenan är en och samma, du kommer stöta på samma passiva objekt om och om igen – den är öppen, inga hinder, inga ytterligare faror att oroa sig för, jag hade inte haft något emot ett miljöombyte med andra arenor eller dylikt. Spelet har även varit fräckt nog att krascha minst tre gånger, varav en av dem var jag så nära att besegra döden med en ny karaktär, intressant nog försvann ljudet helt när jag startade spelet på nytt – enda lösningen var att återställa volyminställningarna, även om jag inte ens rört dem från början, hah!
Överlag är jag mycket imponerad av Devil Jam, det enda som får mig att hålla tillbaka lite grann är just bristen på variation av bossar, arenadesign och spelbara karaktärer. Med lite tur kanske det kommer framtida uppdateringar som löser dessa trådar.
Testdator: 13th Gen Intel Core 17-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB
