Gunbot Diplomacy

Jag vet inte hur välkända robotar är för sin diplomati, än mindre gunbots. Men jag är här för att ta reda på och dokumentera hur det hela går till. 

Jag vill börja med att säga att det finns ingen berättelse i Gunbot Diplomacy, men det känns inte helt nödvändigt heller. Jag tar mig an rollen som en robot vars uppgift är att döda alla andra robotar som dyker upp i sin väg. Behövs det verkligen en berättelse för ett top down hack n’ slash bullet hell? Inte för min del. Innan du börjar en spelomgång behöver du först välja vilken robot du vill slåss med samt vad denne ska använda för vapen. I början är urvalet skralt, men nya robotar blir tillgängliga så fort du har vunnit en spelomgång. Det låter ju rätt enkelt, eller hur? Men du behöver ta dig genom 19 strider där du antingen ska överleva eller ha ihjäl en viss mängd robotar, varav tre är bossar. Striderna tar plats i olika arenor med olika sorters faror som giftpölar, maskingevär och massvis med fiender. Fienderna är ju det mest återkommande hotet och de kommer i olika former som tål olika mycket stryk. De vill gärna omringa roboten och då är det ju bra att dels ha vapen som har ihjäl dem innan de lyckas med det men också en liten boost för att snabbt komma ut ur oönskade folksamlingar. Det tog mig några försök att klara av en spelomgång men likt andra spel i roguelike-genren fick jag små belöningar för mina ansträngningar. 

Belöningarna som låses upp kan vara nya vapen, moduler som förbättrar min robots nuvarande spelomgång eller en helt ny robot om jag har uppfyllt kraven. Modulerna är något jag får välja när min robot levlar upp, vilket den gör efter att ha dödat tillräckligt med fiender. Det kan vara en simpel modul som ökar robotens hälsa, eller en mer avancerad som exempelvis gör att skadan som blev över efter att en fiende dör sprids till andra fiender. Efter varje runda kan jag köpa nya vapen och uppgraderingar som jag sätter ut på en, i brist på bättre ord, sorts karta. Till en början satte jag ut vapnen och förbättringarna lite hur som helst, vilket också kan förklara varför jag inte lyckades klara av en hel omgång. Men när jag tittade närmare på kartan samt hur de olika vapnen och förbättringarna interagerade med varandra började jag planera mer för hur jag skulle sätta ut dem. När jag, till exempel, väljer att köpa exploderande ammunition ser jag hur vissa vapen som har köpts tidigare lyser upp. Det här, fick jag lära mig, betyder att ammunitionen och vapnet är kompatibla och kan uppgradera varandra under rätt förutsättningar. Vilket låter rätt uppenbart nu när jag skriver ut det.

Jag känner att spelets största svaghet är att det blir hackigt. Vad jag menar är att en runda varar i cirka en minut som högst, och sedan kan jag köpa vapen och uppgraderingar innan jag ger mig ut i nästa runda. Så fortsätter det i nitton rundor. Jag kanske har blivit för bekväm med Vampire Survivors där jag bara vandrar runt tills karaktären dör, men då är jag också hela tiden fokuserad på vad som dyker upp på skärmen. Här avbryts mitt fokus med jämna mellanrum och jag känner att jag gör en omstart till nästa runda. Det här är dock mer av en personlig preferens och du som läser kanske känner helt tvärtom. Det finns högre svårighetsgrader för de som vill ha lite mer utmaning, men de ökar egentligen bara fiendernas hälsa och skada för att göra det svårare vilket inte riktigt tilltalar mig. Det är visserligen hur de flesta spelen ökar svårigheten, men jag vill ha mer utmaning. Inte bara undvika fienderna lite mer.

Spelets grafik påminner mig om de olika flashspelen som fanns att spela på internet i min skolungdom, det är en tecknad stil som jag känner sticker ut lite. Men jag behöver också säga att det kan snabbt bli rörigt på skärmen med olika attacker, effekter och fiender som rör sig vilket mer än en gång resulterar i att jag går in i skada jag hade kunnat undvika. Det här kan dock bero mer på mig än spelet, värt att nämna oavsett. Ljudet är också okej, inget som står ut varken i ljudeffekter eller musikväg. Musiken påminner mig också om flashspel som med sin lilla technosynth inleds lugnt i början av rundan men snabbt går upp i tempo. Kontrollerna är enkla, det går att spela med antingen tangentbord eller handkontroll, där jag har spelat med det sistnämnda. Eftersom roboten själv kan sikta och skjuta behöver jag egentligen bara fokusera på förflyttning, men jag kan också välja att sikta om jag skulle vilja det. Trevligt att kunna välja utan att det påverkar spelet egentligen.

Gunbot Diplomacy är ett kul litet spel, men det faller mig inte riktigt i smaken. Jag tror dock det kommer hitta sin publik, dels tack vare sin billiga prislapp men också för att det är välgjort sett till vad det är. Men för min egna del kommer jag inte starta igång spelet igen.