Caligo

Har ni någonsin haft en diskussion om livet och dess mening med en trettonåring som nyligen upptäckt att de är intresserade av filosofi? De är inte dumma eller ointelligenta på något sätt, men de är fortfarande tretton år gamla och saknar underlaget av erfarenheter som krävs för att komma till en meningsfull slutsats. Om ni inte upplevt detta tidigare och känner er nyfikna skulle jag säga att Caligo kan jämföras med detta. 

Caligo är utvecklat och publicerat av Krealit som tidigare släppt två stycken simpla shooter-spel, väldigt annorlunda upplevelser från Caligo. Inget märkvärdigt som varken höjde eller sänkte mina förväntningar. Upplevelsen jag fick var simpelt sagt inte speciellt anmärkningsvärd.

Men låt oss gå lite djupare in på det som faktiskt finns att anmärka på hos Caligo. 

Caligo är en väldigt kort upplevelse som tog ungefär en timme att spela från start till slut, vilket är kortare än vissa avsnitt i tv-serier. Detta måste inte nödvändigtvis vara en dålig sak, men det kräver också att berättelsen presenterar sitt budskap effektivt.

Caligo är en walking-sim i förstapersonsperspektiv, vilket innebär att spelet främst går ut på att bara promenera runt i miljöerna och uppleva ett narrativ med ytterst lite interaktion från spelaren. Det kan låta tråkigt och meningslöst för vissa eftersom en stor del av många spelupplevelser handlar just om spelarens påverkan på världen. Men om narrativet är fängslande och meningsfullt nog kan det vara väldigt effektfullt och avslappnande med minimal interaktion från mig som spelare. Jag skulle inte vilja säga att Caligo lyckas med detta på denna korta stunden.

Men innan vi går vidare på narrativet, vill jag prata lite om dess grafiska stil. 

Det bästa som Caligo har att erbjuda är dess grafiska stil. Trots att stilen är utdaterad och ser ut som om det utvecklats 2007,  har Krealit även lyckats fånga charmen som flera av de bra spelen från den tiden hade, vilket jag gillar. De har varierande miljöer som är trevliga att se på och ibland är rogivande eller obehagliga vilket fungerar relativt väl. Framåt slutet av spelet  blir miljöerna något bisarra och omåttliga, men i det stora hela har de gjort ett bra jobb med det grafiska för vad det är. 

Men den största delen av spelet är ju dess narrativ, och de har verkligen försökt pressa in så mycket de kunde på en timme, vilket resulterat i en pretentiös och nästan meningslös berättelse i mina ögon. Jag ska göra mitt bästa för att utveckla kring det korta men matiga narrativet utan att avslöja det om någon skulle ha ett intresse av att uppleva Caligo. 

Intressant och atmosfärisk miljö!

Så vad har Caligo egentligen att berätta för oss?

Vi spelar som en karaktär vi inte vet någonting om och vi får ingen egentlig vettig förklaring för karaktärens motivation som driver berättelsen framåt. All dialog har röstskådespelare bakom sig vilket är bra för det ger liv till karaktärerna vi stöter på, men det är också dåligt eftersom dessa röstskådespelare gör ett ganska uselt jobb med sitt framförande. 

Berättelsen handlar om att återuppleva meningsfulla stunder från levda liv och vilken påverkan det har haft på protagonisten och hans uppfattning om livet utifrån detta. Dialogen är stel, tråkig och försöker hela tiden vara väldigt djup och betydelsefull med sina tankar kring livet. Detta gör istället att allting känns väldigt krystat och ointressant att lyssna på. Dialogen känns som om den är skriven av en yngre tonåring som precis läst sin första riktigt meningsfulla bok. Känner sig mer insiktsfull än andra i sin egen ålder och desperat vill visa detta för alla genom att pladdra på om massa svåra koncept med svåra ord men utan någon riktig substans. Det är inte det värsta jag hört, men det finns egentligen inget riktigt bakom det. Jag känner igen detta väldigt väl eftersom jag själv en gång var den tonåringen med hybris. 

Utöver narrativet och det grafiska finns det inte mycket mer att anmärka, eftersom det är en så pass kort upplevelse. Caligo har ett element av samlande där vi kan plocka på sig målningar i spelet som antagligen ska betyda någonting, men jag kan helt ärligt inte minnas vad. Dialogen nämner inte riktigt vad dessa målningar gör för skillnad åt protagonisten, det glöms snabbt bort. Vi har bara en gånghastighet i spelet som är för långsam, vilket snabbt blir irriterande. Jag misstänker att utvecklarna gjort det för att utöka speltiden något längre och mer plats för dialog att presenteras medan du går. 

Deras UI är också svår att tyda vilket jag nästan anser är en bedrift för ett spel som knappt behöver använda sig av den alls. De har lite udda kollisioner här och var, men ingenting som påverkar spelupplevelsen i någon större mening. 

Av alla olika spel jag spelat, korta eller långa, bra eller dåliga, har de allra flesta åtminstone en sak med i upplevelsen som gör att jag kommer ihåg det. Caligo är nog en av de få upplevelser som är så pass mediokert och betydelselöst att inte ett enda moment känns minnesvärt. Alla de element Caligo presenterar som är bra, finns att hitta bättre någon annanstans. De element som är dåliga är inte tillräckligt dåliga för att bli upprörd över. Dessutom är spelet så kort att jag inte riktigt hann skapa mig en uppfattning kring upplevelsen innan det var över, vilket i mina ögon nästan är en bedrift i sig.