FINAL FANTASY RESONANCE

Square Enix har på senare tid gjort nyversioner av sina mobilspel till regelrätta konsolspel. Förra året kom Octopath Traveler 0 som imponerade med en gripande berättelse och engagerande gameplay. Nu har FINAL FANTASY RESONANCE kommit. Det är inte bara en bra remake, utan även ett av de bästa Final Fantasy-spel jag spelat.

Från gacha till JRPG

FINAL FANTASY RESONANCE är en remake av mobilspelet Final Fantasy Brave Exvius. Spelet är en adaption av berättelsen i första säsongen av Brave Exvius utan alla live service-aspekter, som gacha (en lootbox-mekanik där du drar karaktärer som på ett lotteri) och mikrotransaktioner. Jag har personligen aldrig testat mobilspelet, men tycker att Square Enix har gjort ett bra jobb med att få detta att kännas som ett regelrätt rollspel. 

Berättelsen följer Rain, en riddare från kungadömet Grandshelt, som får order från kungen att undersöka avvikelser hos jordkristallen. Tillsammans med sin barndomsvän och kollega Lasswell ger de sig ut och när de tillsammans når kristallen möts de av en mystisk figur i rustning kallad Umbra. Du får snabbt reda på att han är ledaren för den onda ligan Sworn Six, vars mål är att förstöra alla världens kristaller. Om detta sker sägs det skapa rubbningar i världen och kan hota världens existens. Rain och Lasswell bestämmer sig att ge sig ut för att stoppa Sworn Six från att fullfölja sin plan. 

Till en början tyckte jag att berättelsen kändes ganska generisk med klassiska arketyper, men ju längre jag spelade desto mer komplex blev handlingen. Jag vill inte spoila något i denna recension, men jag tyckte de fick till skurkarna och världsbygget riktigt bra. Tyvärr famlade berättelsen dock en aning i spelets avslutande kapitel. Det var tydligt att den delen fungerade som en brygga till den andra säsongen i mobilspelet, men eftersom spelet har ett konkret slut kändes det påtvingat. Berättelsen här är inte bland de bästa genren har att erbjuda, men jag vill ändå påstå att jag blev positivt överraskad överlag. Det är en berättelse som börjar svagt, men blir betydligt starkare mot slutet. Mycket tack vare god karaktärsutveckling, som fick mig att gå från att inte känna något alls för karaktärerna till att bli engagerad i deras resa. 

Familjärt, men nytänkande

Har du saknat hur Final Fantasy var förr med turordningsbaserade strider och en världskarta att utforska? Om svaret är ja har du hittat helt rätt! Dock erbjuder RESONANCE en liten tvist på striderna i form av Visions, som är andar från andra världar. Dessa andar ger våra karaktärer nya magier och förmågor. Visions kommer oftast i form av protagonisterna från tidigare spel. De tillhör olika klasser, som Breaker och Commando, där Breaker hjälper dig fylla fiendens Stagger-mätare (mer om detta senare) och Commando ger partyt buffar. Det gynnar dig att byta Visions titt som tätt, då dessa kan gå upp i nivå per karaktär och ger tillgång till permanenta förmågor hos dina partymedlemmar. Det kan vara allt från magier till passiva buffar. Det finns därmed stort utrymme för experimentation med vilka Visions som passar bäst till de olika medlemmarna i partyt.

Utöver Visions har varje partymedlem olika syften i strid. Nichol är till exempel en magisk taktiker som bidrar med buffar, medan Rain och Lasswell har tillgång till kraftfulla attacker och magier. Den mest unika karaktären i spelet är Fina, som har förmågan att frammana Espers – stora mytologiska väsen som fungerar som temporära extramedlemmar i partyt under några rundor. Något jag gillar är att du får tillgång till många av dessa genom valfria bossar som finns utspridda på världskartan.  Till synes kan systemet med Visions kännas som en påklistrad kvarleva från mobilspelet, men jag tycker att de lyckas bra med att få in dem i världsbygget.

Något jag har lite hatkärlek till är dock hur du får tag på nya Visions. På världskartan finns lysande grottor där du introduceras till dessa genom att få en sammanfattning av huvudberättelsen i spelet som karaktären kommer ifrån. Samtidigt som idén är ett kul hommage till källmaterialet innebär upplägget lite för mycket överberättande och riskerar att spoila flertalet spel för dig om du inte spelat alla av dem i serien innan. Jag hade uppskattat om man fick valet att se sammanfattningen eller inte för att minimera denna risk.  En annan liten petitess är att spelet använder sig av random encounters, något som jag anser inte riktigt har en plats i genren idag. Något jag uppskattar här är dock att det kommer en indikator på kartan när en strid dyker upp, vilket gör att de inte kommer helt utan förvarning. 

Själva stridssystemet i sig bygger i stora drag på att hitta fiendernas elementära svagheter för att bygga upp Stagger. När mätaren dränerats hamnar fienderna i Break, vilket gör dem oförmögna att strida för resten av rundan samtidigt som du får en bonusrunda med den karaktär som möjliggjorde denna status. Om alla fiender hamnar i Break samtidigt utlöses Sweeping Stagger som ger alla karaktärer en bonusrunda, samt en ultimat-attack från en av dina Visions. Utöver detta har varje karaktär i partyt limit breaks – kraftfulla förmågor som byggs upp under tid och som du kan använda utöver förmågorna från Visions. Jag hade riktigt kul med detta stridssystem. Det var alltid tillfredsställande att hitta fienders svagheter och exploatera dem. Jag uppskattar även att det finns en hel del utrymme för experiment med laguppsättningar. Det känns inte som att det finns en satt strategi i hur du ska komponera lagen. 

Spelet erbjuder tre svårighetsgrader, Casual, Normal och Expert, vilket gör spelet tillgängligt till fler spelare. Jag skulle säga att spelet oavsett svårighetsgrad är på den enklare sidan om du lär dig spelets system, men det erbjuds en hel del extrabossar som sätter dina färdigheter på prov. 

Utöver striderna erbjuder spelet en hel del sidomaterial och hemliga grottor att utforska på en världskarta som liknar den i klassiska rollspel från 90-talet. Jag måste säga att jag var positivt överraskad av berättelserna i en del sidouppdrag, som både gav mer kontext till världen och karaktärerna på ett sätt sidouppdrag oftast inte gör i JRPG-genren. I FINAL FANTASY RESONANCE står det tydligt att fokuset ligger på kvalitet istället för kvantitet. Jag klarade spelet på ca 33 timmar med de flesta sidouppdragen gjorda, vilket jag tycker är en perfekt längd för ett spel av det här slaget. 

En hjälte från förr!

Som en magisk pixelsymfoni!

Innan recensionen börjar gå mot sitt slut måste vi gå in lite på spelets presentation. Spelet tar sig an den klassiska pixelstilen i 2D-HD, som Octopath Traveler-spelen legat som grund till. Här går de snäppet längre än i dem spelen med animerade mellansekvenser som verkligen utnyttjar grafiken maximalt, med snygga kameravinklar och koreograferade strider. På så vis blandar spelet den klassiska Final Fantasy-känslan från förr med en känslan från moderna JRPGn. Det samma gäller musiken, som är en tydlig hommage till klassisk Final Fantasy med ett märkbart lyft som har stort fokus på blåsinstrument och körsång. Jag gillar bland annat hur spelet tar det klassiska stridstemat från originalspelen och gör det till en ny grej.

Det finns dock två små petitesser gällande presentationen som jag måste poängtera. Den första är att användargränssnittet känns lite själlöst. Gränssnittet funkar och är tydligt, men jag hade gärna sett det ha en starkare, egen identitet. Den andra petitessen är att mellansekvenserna med Visions enbart är på japanska, även om du spelar med engelsk dubb. Nu spelade jag hela spelet på originalspråk, men jag tycker det fortfarande är märkligt att de inte dubbat hela spelet. 

Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med min tid med FINAL FANTASY RESONANCE. Det tar vad som gjorde tidiga spel i serien bra och blandar det med moderna bekvämligheter. Därför rekommenderar jag spelet både till nya spelare såväl som erfarna JRPG-entusiaster. 

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060