Castlevania: Belmont´s Curse

En klassisk spelserie som lade grund för sin genre är tillbaka med Castlevania: Belmont’s Curse. Paris och familjen Belmonts framtid vilar i dina händer!

Ledtrådarna finns i tarotkorten

Året är 1499, Paris står i lågor och monster uppenbarar sig från skuggorna. Trevor Belmont, hjälten som dräpte Dracula, ger sig ut på gatorna med sin dotter, Rose Belmont. Beväpnade med den legendariska piskan Vampire Killer tar de sig an uppdraget att utrota hotet. Rose sveps snabbt in i en konspiration som går mycket djupare. Har hon (du) vad som krävs för att rädda staden? Ja, den som spelar får se! Jag vill inte spoila berättelsen i detta spel, men jag tyckte den fungerade bra som homage till det som kommit före, samtidigt som den står på egna ben. Alla karaktärer i berättelsen är röstskådespelade, vilket bidrar till inlevelsen och karkaktäriseringen. Rose är envis, men samtidigt känslosam, vilket förmedlas väl genom röstskådespelet. Berättelsen i Castlevania: Belmont’s Curse är långt ifrån toppklass eller dess största styrka, men det håller måttet för metroidvania-genren. 

För dig som inte har koll på serien eller metroidvania-genren rör det sig om plattformsspel, oftast i sidvy, där vi rör oss på en stor sammanhängande karta. Vi rör oss från område till område, men det finns ofta mycket hemligheter att hitta om du går tillbaka till ett tidigare område när du fått nya förmågor, till exempel dubbelhopp eller änterhake. Så är även fallet här, men utvecklarna har lagt till en nytänkande tvist på progressionen i form av tarotkort. Bossarna i spelet är kopplade till olika arcanan, som döden, den fallna och krigaren för att ta några exempel. Genom att prata med andar runt omkring på banorna får du ledtrådar som fylls på respektive tarotkort som hjälper dig att hitta till bossarna. När du besegrat en boss fångar du dem i tarotkorten, vilket ger dig tillgång till dess magier. Utan att spoila något kan det vara att aktivera en särskild mekanism som låser upp en ny väg. Jag tycker att utvecklarna har lyckats riktigt bra med att få balans mellan att ge ledtrådar som får en att tänka utan att det blir så pass vagt att jag hela tiden går vilse som i vissa andra spel i genren. Spelet innehåller olika slut som påverkas av hur många bossar du hittar och dräper. Jag gillar detta upplägg. Det är möjligt att gå direkt till slutbossen efter bara två-tre timmar, men då missar du mycket av vad spelet har att erbjuda. En vanlig genomspelning tar runt 10-15 timmar, medan 100% kan ta uppåt 30 timmar. Det är alltså möjligt att klara det snabbare om du bara vill ha det vanliga slutet, samtidigt som spelet erbjuder en hel del valfria utmaningar och bossar för den som vill få ut maximal speltid.  Dessutom kan du anpassa upplevelsen ytterligare genom Custom Mode, som tillåter dig att sänka eller höja svårighetsgraden med olika parametrar, som hur mycket skada du gör och hur mycket stryk du tar. Jag uppskattar detta upplägg, då det bjuder in nybörjare såväl som erfarna metroidvania-entusiaster.

Djupa strider och utmanande plattformande

Något jag blev lite förvånad av var balansen mellan strider och plattformande, vilket är två aspekter som tar ungefär lika mycket plats i spelets upplägg. När det gäller striderna fungerar de i grunden som i de flesta andra spel i genren. De utspelar sig i realtid i sidovy. Vi har möjlighet att attackera i olika riktningar med ett närstridsvapen, samt använda förmågor vi får genom tarotkorten vi samlar på oss. Det kan vara allt från att skjuta iväg ett eldklot till att förstelna våra fiender. Spelet har ett tydligt fokus på olika vapentyper som alla känns olika varandra. Vi har allt från svärd och sköld, till spjut och piska. Alla vapen kommer i fyra uppsättningar som alla har en specialförmåga. Till exempel har den legendariska versionen av piskan en eldeffekt.  Jag upplevde striderna som snabba och explosiva. De kändes nästan som hämtade från fightingsspel än låt oss säga Hollow Knight, vilket jag personligen uppskattade. Till skillnad från i vissa andra spel i genren kan vi inte uppgradera vapnen individuellt, utan karaktärsprogressionen kommer snarare i form av att gå upp i nivå och accessoarer (reliker) du sätter på dig. Det kan vara allt från en accessoar som låter dig återfå liv när du öppnar en kista, till en som gör att fällor gör mindre skada. Jag tyckte att progressionen kändes bra, men jag kunde inte sluta tänka på hur nivåsystemet kändes som en påklistrad mekanik. Det enda som händer är att du gör lite mer skada och tål att ta mer stryk. Jag hade uppskattat om de gjort något med systemet, till exempel i form av färdighetspoäng du kan använda dig av för att låsa upp nya förmågor. 

Det jag uppfattade som spelets största utmaning var plattformssegmenten. Det som gör dessa så utmanande är genomskinliga block, som försvinner när du håller inne sköldknappen, men materialiseras så fort du släpper den. Många plattformssegment kräver att du byter mellan att hålla inne och släppa knappen, samtidigt som du svingar dig med en änterhake över stup och vägghoppar på de genomskinliga blocken. Jag personligen hade svårt för dessa då det kändes svårt för hjärnan att bearbeta när jag skulle släppa eller hålla inne sköldknappen samtidigt som jag skulle hålla koll på att jag inte föll mot min död. Det finns några riktigt svåra plattformssegment som verkligen kommer testa dina plattformsfärdigheter. Många av dessa är dock valfria om du inte går för “det sanna slutet”. För mig landade det i en hatkärlek för plattformandet. När det gick bra kändes det riktigt kul och belönande, men ibland blev det så pass frustrerande att jag valde att skippa vissa segment. För det mesta är det spelarens fel om den misslyckas, men jag upplevde ibland att änterhaken hade svårt att svinga sig mot den träffpunkt jag ville, vilket i sig resulterade i en del dödsfall där det kändes som spelets fel istället för mitt eget. 

Vackert!

Snyggt, men inte minnesvärt

När det kommer till presentationen tycker jag att spelet har gjort ett bra jobb med att ge spelen en egen grafisk stil som får Castlevania: Belmont’s Curse att stå ut från tidigare delar i serien. Spelet tar sig en nästan handritad stil, med fantastiskt vackra miljöer och karaktärsporträtt som för tankarna till Hades. Musikmässigt tar Belmont’s Curse en ny riktning, med mer fokus på elektronsikt och beats. Jag tycker oftast det låter bra, särskilt nyarrangemanget av Bloody Tears. Samtidigt känns det som att spelet saknar minnesvärd musik som fastnar hos mig. Nu är jag relativt obevandrad i serien, men på grund av mitt intresse för spelmusik har jag ändå bra koll på tidigare spels soundtracks och tycker inte alls att detta når samma nivå. 

Oavsett är Castlevania: Belmont’s Curse ett riktigt roligt och till viss del nytänkande del i den klassiska serien, som givit upphov till en nästan övermättad genre. Det kanske inte uppfinner hjulet på nytt, men jag hade ändå riktigt kul med det och rekommenderar det till fans av metroidvanias, actionspel och plattformsspel.

                                                Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060