Valor Mortis

Döden är bara början, men hur många gånger måste du dö innan du blir tillräckligt bra för att överleva? Valor Mortis tar oss till ett alternativt 1800-tal där Napoleons arméer lämnar efter sig mer än bara död och förstörelse. Här väntar en värld fylld av groteska varelser, mörka hemligheter och en förbannelse som vägrar låta de döda vila. Frågan är bara om du har vad som krävs för att överleva det som väntar på andra sidan graven.

En dödlig dans med fienden

Vi spelar som William Dowsett, en brittisk soldat i Napoleon Bonapartes Grande Armé. Under ett alternativt 1800-tal i Östeuropa möter William sitt öde på slagfältet, begravs tillsammans med de stupade och lämnas åt sitt öde. Men döden visar sig inte vara slutet på hans tjänstgöring. Han återuppstår, drabbad av den övernaturliga förbannelsen Crimson Plague, även kallad den röda pesten. Därifrån börjar en blodig resa genom en värld som gått fullständigt åt helvete.

Det som snabbt gör Valor Mortis intressant är att spelet kombinerar förstapersonsperspektiv med ett snabbt och krävande soulslike-upplägg. Striderna är intensiva, och det finns inte mycket utrymme för att stå och fundera när fienden väl bestämt sig för att göra processen kort med dig. Svårighetsgraden är hög, och här finns inga alternativ för den som vill sänka nivån på utmaningen. Det är bara att lära sig fiendernas rörelsemönster, förbättra sina färdigheter och försöka igen. Personligen uppskattar jag detta, eftersom det är just den sortens utmaning jag söker i genren.

BIG BAD BOSS!!

Stridssystemet känns överlag väldigt tajt, och det finns flera sätt att ta sig an fienderna. I högerhanden håller William ett närstridsvapen, medan vänsterhanden till en början är utrustad med en pistol. Senare får vi tillgång till fler skjutvapen, däribland ett hagelgevärsliknande vapen, samt övernaturliga krafter som inledningsvis låter oss kasta eld mot våra motståndare. Kombinationen av närstrid, skjutvapen och magi gör att striderna får ett högt tempo och att vi inte behöver förlita oss på ett enda sätt att slåss.

Min personliga favorit är dock pareringarna. Genom att blockera precis när fienden attackerar kan vi fylla upp motståndarens bedövningsmätare. När den är full blir fienden helt försvarslös, vilket ger oss möjligheten att gå fram och utdela en brutal avslutning. Dessa avslutningar varierar dessutom beroende på vilket vapen vi använder, vilket ger striderna lite extra krydda. Det är en fantastisk känsla när man lyckas läsa av en fiende, parera flera attacker i följd och slutligen sätta punkt för eländet.

Det finns även en snabb rusning som framför allt fungerar som ett sätt att undvika inkommande attacker. Den är användbar, men inte alltid helt pålitlig. Vid flera tillfällen har jag försökt rusa åt sidan bara för att stoppas av en kvist eller något annat obetydligt hinder på marken. I ett spel där ett enda misstag kan innebära döden blir sådant snabbt frustrerande. Jag lärde mig därför att röra mig framåt och bakåt oftare, eftersom det i förstapersonsperspektiv kan vara svårt att hålla koll på allt som finns runt omkring en.

snacka om ljushuvud

Fiendeutbudet börjar relativt begränsat, men växer snabbt i takt med att vi utforskar nya miljöer. Framför allt imponerar bossarna, som har en egenartad och grotesk design. De känns ofta som betydligt mer än vanliga fiender med större hälsomätare, och mötena blir tillfällen där våra färdigheter verkligen sätts på prov.

Hemligheter värda att dö för

Precis som i andra Soulslike-spel samlar vi på oss erfarenhet eller resurser genom att besegra fiender. Dessa använder vi sedan vid spelets sparpunkt, som här representeras av en stor lykta, för att utveckla William och göra honom bättre rustad inför nästa strid.

Utvecklingssystemet erbjuder en mängd färdigheter som ger olika fördelar och låter oss anpassa karaktären efter vår egen spelstil. Utöver dessa finns amberstenar som ger unika förmågor och bonusar. En av mina personliga favoriter gör det lättare att lyckas med pareringar, vilket är särskilt välkommet med tanke på hur centralt systemet är för striderna.

Till en början kan vi bara utrusta en ambersten åt gången, men i slutet av äventyret kan vi använda upp till fem samtidigt. När jag själv hade låst upp möjligheten att använda två stycken hade jag redan samlat på mig omkring tio. Det finns alltså gott om alternativ att upptäcka, och kombinationerna gör att vi kan experimentera med olika uppsättningar beroende på hur vi föredrar att spela. Det känns belönande att hitta en ny sten och fundera över hur den kan förändra nästa strid.

Bara göra slut på lidandet.

Det är också här som spelets utforskande kommer in i bilden. Världen är fylld av hemligheter, dolda vägar och sidouppdrag som kan leda till kraftfulla uppgraderingar. För mig har det alltid funnits en särskild tillfredsställelse i att hitta sådant som spelet inte serverar direkt. Att upptäcka en undangömd belöning efter att ha letat igenom ett område ordentligt är en av de saker som gör att jag gärna lägger extra tid på att undersöka varje skrymsle.

Tyvärr är det inte alltid helt tydligt vad spelet förväntar sig av oss. Vissa sidouppdrag är ganska diffusa, och ibland kan det vara svårt att förstå exakt vart vi ska eller vad nästa steg innebär. Även huvudberättelsen har stunder där riktningen känns onödigt oklar. För det mesta går det att lista ut vad som behöver göras, men inte alltid. En diskret markering eller någon form av vägledning hade kunnat göra stor skillnad utan att ta bort känslan av upptäckarglädje.

Det är synd, eftersom spelets hemligheter ofta är värda besväret. Jag vill gärna utforska och själv lista ut hur jag ska ta mig vidare, men det finns en skillnad mellan att behöva tänka till och att inte riktigt förstå vad spelet vill att jag ska göra. När dessa delar fungerar som bäst känns Valor Mortis belönande, men när vägledningen brister kan tempot stanna av i onödan.

Dödens värde

Det finns en anledning till att Valor Mortis passar så väl in bland Soulslike-spel, och det handlar inte bara om att fienderna slår hårt. Det handlar om hur spelet långsamt lär oss att bemästra dess system. Varje misslyckande ger en möjlighet att förstå en fiende lite bättre, justera sin spelstil och försöka på nytt. Titeln kan löst översättas till ”dödens värde”, och det är en tanke som passar ganska bra här. Det är inte döden i sig som är belöningen, utan allt vi lär oss på vägen tillbaka.

Snygg miljöbild

Det ska samtidigt sägas att den höga svårighetsgraden inte kommer att passa alla. Det finns ingen möjlighet att välja en enklare väg genom äventyret, och den som inte uppskattar att nöta in fiendernas attackmönster riskerar att tröttna. För mig har det däremot varit en stor del av nöjet. När systemen väl sitter och jag lyckas ta mig igenom en svår strid utan att göra bort mig är tillfredsställelsen påtaglig. Det är precis den känslan jag vill åt i ett spel av den här typen.

Även ljudbilden bidrar mycket till upplevelsen. Musiken har en mörk och stundtals märkligt metallisk klang, med en orkestral känsla som ger intrycket av att många olika instrument vävs samman. Resultatet passar spelets dystra värld väldigt väl och förstärker känslan av att något fruktansvärt har hänt här. Det visuella håller också hög klass, med mörka miljöer och fiender vars groteska utseenden ibland är direkt obehagliga på bästa möjliga sätt.

Det är dock inte helt utan skavanker. De trånga miljöerna kan göra striderna mer frustrerande än de behöver vara, särskilt när det blir svårt att bedöma avstånd eller hålla koll på omgivningen. Därtill kommer de otydliga sidouppdragen och de små problemen med rörelsen som ibland kan kosta oss betydligt mer än de borde. Det är inga detaljer som helt förstör upplevelsen, men de hindrar spelet från att nå sin fulla potential.

Trots detta har jag haft en väldigt bra upplevelse med Valor Mortis. Kombinationen av snabbt förstapersonsbaserat stridande, väl genomförda pareringar, ett flexibelt utvecklingssystem och en mörk, grotesk värld gör att spelet sticker ut. Det finns gott om anledningar att fortsätta utforska, bli starkare och kasta sig in i ännu en strid, även efter att spelet skickat tillbaka mig till startpunkten för femte gången.

Valor Mortis är därför ett starkt alternativ för dig som söker en utmaning och tycker om när ett spel kräver att du faktiskt lär dig dess system. För andra kan svårighetsgraden och de mindre irritationsmomenten bli för mycket. Själv jag gärna fortsatt min tjänstgöring även efter döden – för i den här armén är det tydligen först då det riktiga arbetet börjar.

Testdator: Intel Core i7-12650H), 16GB DDR5, RTX 3060