Har du någonsin drömt om att starta ett band med ett gäng lemurer för att störta en ond regim? Inte? Det får du i alla fall chansen att göra i det lekfulla plattformsspelet Kalanoro!
Ett kärleksbrev till madagaskisk kultur
Kalanoro är ett spel utvecklat av Red Raketa Studio från Madagaskar. Därmed har spelet en stark influens från dess kultur. Vi tar oss an rollen som Kalakely, som är en Kalanoro, en varelse från madagaskisk folktro. Riket Lemuria som en gång var ett grönskande paradis, har blivit övertaget av den onda häxan Ranemy, och för att störta hennes regim måste du samla erfarna lemur-musikanter och skapa ett band. På så vis kan du övertala folket att bli dina fans som står vid din sida. Berättelsen i Kalanoro är enkel och inte särskilt minnesvärd, med karaktärer jag snabbt kommer att glömma. Men jag uppskattar när utvecklare uttrycker låter sitt kulturella uttryck följa med in i mediet, och det tycker jag spelet har lyckats med.
Här rör det sig om ett plattformsspel i isometrisk vy, där vi rör oss från punkt A till punkt B, samtidigt som vi slåss mot fiender och hittar hemligheter och resurser. Kontrollerna är relativt enkla. Vi kan slåss, dasha (ducka) , hoppa och dubbelhoppa, samt använda oss av olika hårförmågor som vi låser upp under spelets gång. Vi kan bland annat svinga med håret mot en fiende, eller använda håret för att leda elektricitet. Hårförmågorna kan användas för att lösa några enkla pussel på banorna, eller för att besegra specifika fiender. Även om banornas utformning ofta är densamma finns det några olika typer av mål med dem. På vissa banor ska du rädda lemur-musiker eller deras instrument, och på vissa banor ska du sätta upp affischer för att få fans. Affischerna är ibland dolda och kräver att du utforskar banorna. Jag uppskattade att det alltid fanns någon vits med varje bana, men samtidigt kände jag att strukturen snabbt blev repetitiv. Spelet är lite för lätt. De flesta strider kan du komma förbi genom att spamma slagknappen, och om du tar skada är det ofta inte mycket. Dessutom kan du återuppliva dig själv genom blåa kristaller du hittar på banorna, och i och med att du lätt hittar många kristaller får du mer eller mindre oändligt med nya försök. Jag har inte något emot en enklare plattformare: jag gillar till exempel Kirby-spelen, men det Kalanoro saknar är spelglädje de spelen ger genom sin presentation och varierande mekanik.
Vägen till målet är inte alltid rak
Nu har vi kommit till spelet allra svagaste, och tveklöst onödigaste aspekt: nämligen det som sker mellan banorna. För att ta oss mellan spelets olika banor åker vi en minibuss. Genom att prata med chauffören kan vi välja vår destination via en minikarta. Ett problem med detta system är att vi måste vänta på att bussen åker till den givna platsen, vilket ofta kan ta längre tid än det behöver. Medan vi väntar kan vi dock interagera med lite olika system, bland annat kan vi laga mat åt våra lemur-musiker (vilken mat de vill ha står som en bubbla över deras huvud) samt skapa affischer med trä som vi samlar under banornas gång. Jag uppskattar att de vill göra något unikt med transporten mellan banorna, men som det är här känns det mest som utfyllnad. Det kanske mest irriterande är att lemurerna kan bli tillfångatagna närsomhelst, vilket kan kräva att du tar dig till andra sidan av världskartan för att ta tillbaka dem genom att besegra några fiender vid ett fängelse. Det kan ta upp mot en minut bara för att få bussen att ta sig till andra sidan kartan.
Vid några hållpunkter under resans gång ska du och ditt band med lemurer hålla i konserter. Här gäller det att du satt upp tillräckligt med affischer för att få fans, samt att du har alla lemurer med dig. Detta fungerar som ett enkelt rytmminispel, där du ska spela i takt till några quick time events, samt skjuta ner några elakingar som försöker krascha festen. Som mycket annat i spelet uppskattar jag att de försöker bidra med variation genom konserterna, men eftersom de är så pass enkla som de är känns de aldrig särskilt engagerande.
Något som dock är mer engagerande är spelets bossar. Under spelets gång stöter du på tre stycken, och de fungerar lite som pussel där du måste använda dina hårförmågor på kreativa sätt för att kunna skada dem. Det tog mig ibland en stund att lista ut hur, vilket bidrog med en känsla av tillfredsställelse när jag väl lyckades. På så vis är det synd att spelet enbart innehåller tre bossar, då jag anser att de är spelets höjdpunkt.
En dabbande boss?
Ambitiöst, men bristande
I spelets presentation märks det att budgeten inte är särskilt stor. Särskilt märkbart är det i spelets försök till röstskådespel i dialoger, som består av olika varianter av ordbajs, som “bloblabliblo”, med dåliga mikrofoner. Nästan som att några dagisbarn har spelat in. Samma känsla får jag i menyerna, som är oerhört enkla och inte särskilt snygga. Dock tycker jag att spelets grafiska stil är fin, och känns lite som studio Ghibli möter madagaskisk kultur. Detsamma gäller musiken, som verkar vara inspirerad av madagaskisk folkmusik. Presentationen är lättsam och passar bra för en yngre publik.
Spelet lider tyvärr av några tekniska problem. Vid några tillfällen fastnade jag i väggen och var tvungen att starta om banan för att kunna klara den. Utöver det fick jag en del frame drops under intensiva strider, vilket tyder på att spelet inte är särskilt väl optimerat.
Sammanfattningsvis är Kalanoro ett spel som vill väl, men som inte lyckas nå särskilt långt. Jag uppskattar hur utvecklarna försöker yttra madagaskisk kultur, men det tar slut ungefär där.
