Aggelos 2

Det är många av oss som gillar retrospel med vacker pixelgrafik som tar oss tillbaka till den glada och bekymmersfria barndomen. Nu har det kommit ett nytt spännande spel som har en intressant premiss. Vad händer om spelet Metroid (1986), Wonderboy in Monster Land (1987) och Castlevania: Symphony of the Night (1997) möts i en bar och har en het kärleksnatt ihop? Blir du nyfiken nu? Bra… Läs då vidare, kära läsare så tar vi reda på det.

Varde ljus…

Det nya spelet i fråga heter Aggelos 2 och är den senaste titeln från det engelska företaget PQube. Det är uppföljaren till Aggelos som ursprungligen släpptes till PC 2018 och konsol ett år senare. Handlingen till det nya tillskottet i serien utspelar sig flera hundra år efter den första delen. Du är en Aggelos, en elit-ängelkrigare som har blivit utvald av guden Balro och han har bett dig att ta dig till kungadömet Lumen som är den högsta ljusgudens domän. Problemet är bara att kungadömet är under belägring av en monsterarmé som är sprungen ur mörker och korruption. För att kunna överleva det nya hotet är du tvungen att omfamna din mörka sida och anta en ny, demonisk form. Med hjälp av din mörka och ljusa sida är det nu upp till dig att återställa den kosmiska balansen igen och befria kungadömet från det växande monsterhotet.

Handlingen är inte den mest minnesvärda och kommer inte vinna några Oscars-statyetter men det ger ändå lite driv i spelet och sätter allt som händer i en nödvändig om än lös kontext. När det kommer till själva hantverket står spelet med båda fötterna fastgjutna i betong i genren Metroidvania. Vad det betyder för den oinvigde är att du styr din hjälte genom en labyrintliknande spelvärld i 2D. Du har oftast inga vapen i början av kampanjen och måste hitta dem igen för att kunna bli allt mer kraftfull. Du kommer ofta att se områden i världen som du inte kan nå än och det betyder att du måste spela vidare för att kunna få tag på nya, spännande förmågor. När du väl fått tillgång till dem kan du på så sätt ta dig vidare i spelet och detta gör att världen och spelupplevelsen hela tiden växer och blir roligare ju längre du spelar. Just termen kommer ifrån ovannämnda spel Metroid som var det första i sitt slag och som banade iväg för en helt ny spelgenre.

Här sker det dramatiska grejer!

Det är alltid trevligt med pixelkonst

Presentationen av spelet är ett kärleksbrev till konsolerna Super Nintendo och SEGA Megadrive som i mitten av 90-talet tillhörde guldåldern av 16-bitspel. Grafiken är pixelperfekt och skulle kunna härstamma från ett påkostat spel som släpptes för 30+ år sedan. Färgpaletten är stark med tydliga nyanser av pastell och spelvärlden är mycket behaglig att titta på. Karaktärerna och monsterna är lagom stora och visar upp en detaljrikedom som är klart imponerande. Även animeringarna vittnar om ett sofistikerat hantverk där huvudkaraktären och fiendernas rörelsemönster är riktigt bra som skänker dem alla en känsla av tyngd i världen.

Från ett grafiskt perspektiv blir spelupplevelsen i mitt tyckte mycket bättre om du spelar Aggelos 2 i handheld mode på din Nintendo Switch, speciellt om du har en OLED-skärm. Det funkar naturligtvis bra att spela på TV:n också, men på min 65 tums 4K TV tappar grafiken en del av sin fina detaljrikedom på grund av att skärmen är så mycket större. När det kommer till påkostade mellansekvenser i spelet är det väldigt magert på just den fronten. Du presenteras endast med ett par animerade sekvenser i början och i slutet av spelet, inget annat. Fler mellansekvenser hade injicerat mer liv i handlingen och gjort det lättare att förstå huvudpersonens plats i världen. Det hade också hjälpt till att skapa en djupare spelupplevelse i sin helhet.

Låt spelet börja!

Det första du får göra är att välja svårighetsgrad. Valen är Normal och Hard och skillnaden mellan dem är om du väljer det sistnämnda alternativet så får din karaktär dubbelt så mycket skada från spelets alla fiender. Aggelos 2 har en speltid på ungefär 15-20 timmar och under denna tiden springer du omkring och flyger när det behövs i en färgsprakande värld och dödar massvis av monster. Efter varje besegrad fiende materialiserar sig gula, glödande klot som du kan samla på dig. Dessa fungerar som spelets valuta och med dessa kan du köpa nödvändiga uppgraderingar (exempelvis ett extra hälsohjärta eller förmågan att kunna samla på dig mer pengaklot) till din karaktär i någon av affärerna i världen. Går du från en spelskärm till en annan och sedan tillbaka igen återställs alla fiender du tidigare besegrat och på detta sätt går det att nöta efter pengar i spelet om det skulle vara nödvändigt.

Du besöker allt ifrån glödheta lavagrottor och stillsamma småbyar till gotiska slott insvepta i mystisk dimma som hade gjort självaste Alucard avundsjuk. Spelet går ut på att du utforskar dessa fantasieggande miljöer och letar efter värdefulla artefakter att samla på. Allt för att göra din karaktär bättre och mer rustad att kunna besegra den växande armén av monster och bossar.

Då och då upptäcker du röda, juvelprydda dörrar i världen och går du in genom dessa får du möta någon av kampanjens många bossar. De erbjuder en bra och lagom svår utmaning och det kan ta en stund innan du lär dig deras speciella attackmönster. Bosstriderna erbjuder dessutom en djupare nivå av strategi och det krävs ofta att du växlar mellan din ljusa och mörka sida för att kunna gå vinnande ur striden. De varierande miljöerna har en fantasieggande design och under kampanjens gång stiftar du bekantskap med platser vars detaljrikedom hela tiden förhöjer upplevelsen. En av de största styrkorna i spelet är när det kommer till utseendet på de olika monsterna du möter. Variationen på dem är helt fantastisk och du stöter hela tiden på mängder av fiender där ingen är den andra lik.

Miljöerna i Aggelos 2 är riktigt tjusiga.

Till din hjälp har du flera totempålar i sten runt om i världen där du kan spara din spelprogression. Så fort du kommer i närheten av dem fylls dessutom ditt liv (som består av samma typ av röda hjärtan som i The Legend of Zelda: Breath of the Wild) och dina magiförmågor till max vilket är tacksamt. Senare i spelet kan du även använda dessa för att teleportera dig till andra totempålar som du har lokaliserat i världen. Detta blir väldigt tacksamt då du slipper ta dig fram och tillbaka i världen till fots, vilket skapade en del frustration i början av spelet. Här visar Aggelos 2 upp en ny, spännande sida av sig själv som ger spelet en djupare och mer komplex dimension.

Under kampanjens första timmar springer du förbi mystiska portaler som ser demoniska och hotfulla ut. Senare i spelet får du tillgång till din ljusskygga sida och när det har inträffat kan du bege dig till dessa mörka domäner. Då får du plötsligt tillgång till en helt ny spelvärld med en unik karta och en helt annorlunda grafisk stil som känns mer ondskefull. En annan snygg detalj är att när du till exempel studerar den ljusa kartan (den återges i blått) ser du den mörka kartan (som återges i rött) svagt i bakgrunden. Du kan när som helst byta mellan den blåa och röda kartan och båda är sammankopplade med varandra på ett snyggt och intrikat sätt.

Upplägget i spelet är riktigt bra och skapar en upplevelse som är vansinnigt beroendeframkallande. Det kan vara svårt att hålla reda på var allting är i spelet då kartan (som delar väldigt stora likheter med den i Castlevania: Symphony of the Night) är av den mer minimalistiska sorten. När du har fått tillgång till en ny, spännande förmåga som till exempel att kunna spränga stora stenblock som hindrar din framfart slås du ofta av en pirrande känsla i kroppen. ’Ah! Just det, nu kan jag ju ta mig vidare på det där konstiga stället som var blockerat för mig tidigare i spelet.’ Den där kittlande upptäckarkänslan som jag ofta upplevde som barn när jag gjorde nya framsteg i spel som exempelvis Metroid är helt och hållet intakt här. Det är sällan jag har spelar ett spel som på ett såpass kompetent sätt bevarat den där magiska känslan så bra som utvecklarna gjort i Aggelos 2.

Är det en himmelsk prestanda och ljuvliga toner under huven?

Musiken under kampanjens gång låter tidstypisk för eran som spelet befinner sig i. Den skulle med lätthet kunna härstamma från ett valfritt spel till Super Nintendo eller SEGA Megadrive från den tiden. Låtarna är oftast svängiga och ibland lågmälda i sitt Chiptune utförande, men i sin helhet blir musiken aldrig speciellt minnesvärd under spelets gång. Ljudeffekterna är välgjorda och passar spelvärlden bra. De hjälper till att skapa ett kompetent helhetsintryck och skänker en konkret tyngd till alla händelser i spelet. Exempel på detta är när du hugger med ditt svärd, skjuter iväg projektiler eller när en fiende exploderar. Spelet har inga röstskådespelare av något slag, endast ljudeffekter, men dialogen är mestadels välskriven och humoristisk.

Prestandan i spelet är till största delen riktigt bra. Att ladda in en sparfil går blixtsnabbt och när du teleporterar någonstans i världen sker det på ett ögonblick. Kontrollen är snabb och responsiv och känslan att du hela tiden äger spelupplevelsen är ständigt närvarande. Spelet behandlar dig aldrig orättvist och dör du på något snöpligt sätt känner du alltid att det är ditt egna fel och inte spelets. Tyvärr laggar spelet ganska så kraftfullt ibland och det sker nästan exklusivt när du tar dig genom långa korridorer. Är det för många fiender på skärmen samtidigt som en massa projektiler avfyras mot dig blir det tydliga framerate-drops i spelupplevelsen.

UI delen i spelet lutar en hel del åt det spartanska hållet och trycker du på pausknappen får du en överblick över din karaktär och vilka uppgraderingar du samlat på dig. Det finns även en handledningssektion som visar vilka knapptryckningar du skall göra för att använda dina olika förmågor. Slutligen är det från denna menyn som du kan avsluta spelet och ta dig tillbaka till huvudmenyn. Däremot sakar spelet ibland nödvändig information som spelaren skulle kunna ha nytta av. När du sparar ditt spel med valet ’save’ (som du gör vid valfri totempåle) blinkar ordet bara till och det står ingenstans att spelet faktiskt är sparat.

Detsamma gäller när du för en dialog med någon av spelets NPC karaktärer. Det finns ingen information om någon knapptryckning som för dialogen vidare utan du får helt enkelt trycka på någon av knapparna på handkontrollen och hoppas att det är den rätta. Lite mer tydlighet här har gjort spelupplevelsen bättre. När du dessutom har låst upp större delen av de båda kartorna i spelet kan det se lite grötigt ut med alla ikoner som blinkar.

Är det något ljus i slutet av tunneln?

Sammanfattningsvis är Aggelos 2 ett mycket kompetent spel och för prislappen på cirka 223 kronor (Steam) är det inget snack om saken. Köper du det här får du oerhört mycket spel för pengarna. Spelkänslan sitter som ett smäck och kontrollen är hela tiden snabb och responsiv. Addera till detta en stor värld med ett imponerande galleri av fiender och ett mycket beroendeframkallande spelupplägg som verkligen kittlar upptäckarglädjen inom dig. Handlingen kommer däremot inte att höja några ögonbryn direkt men det gör inte så mycket då spelet är såpass roligt att spela. Ljudet får endast godkänt och prestandan är för det mesta riktigt bra när inte spelet drabbas av några framerate-drops.

Gillar du spel som verkligen känns som den logiska fortsättningen av klassiker som Metroid, fast i en ny förpackning, presenterat med en fräsch, retro-osande pixelgrafik. Då är detta spelet för dig. Du behöver dock inte vara kunnig inom denna kategorin av spel överhuvudtaget. Aggelos 2 är ett spel som passar alla.