The Adventures of Elliot: The Millennium Tales

Vad händer när en föräldralös hjälte, en pratglad fe och en magisk dörr till det förflutna hamnar i samma äventyr? Svaret är The Adventures of Elliot, som hämtar inspiration från klassiska Zelda-spel men samtidigt försöker skapa något eget. Med tidsresor, mängder av hemligheter och ett beroendeframkallande utforskande är det lätt att förlora sig i världen Philabieldia. Frågan är bara om alla idéer når hela vägen fram.

The Adventures of Elliot: The Millennium Tales är ett actionäventyr utvecklat av samma studio som tidigare skapade Octopath Traveler-serien. Redan från första stund märks det att utvecklarna älskar klassiska äventyrsspel. Här väntar grottor fyllda med pussel, stora bossar, mängder av vapen och en värld som uppmuntrar till ständig upptäckarglädje. Trots den HD-2D-grafik som många förknippar med turbaserade rollspel är striderna helt i realtid. Elliot attackerar, blockerar, undviker och använder sina olika vapen direkt ute i världen, vilket gör att striderna ofta handlar mer om reflexer, positionering och att lära sig fiendernas mönster. Äventyret börjar när Elliot blir kallad till kung Hichard för att undersöka en nyupptäckt ruin. Tillsammans med prinsessan Heuria, som kommunicerar genom ett magiskt örhänge, upptäcks snart en märklig dörr med kraften att resa genom tiden. Därifrån tar berättelsen fart på riktigt när resan går genom flera olika tidsåldrar i jakten på att bryta  en förbannelse som drabbat prinsessan.

Elliot och Faie – en hjälte med ett evigt leende

Elliot är en sådan där hjälte som det nästan är omöjligt att ogilla. Han hjälper alla, tänker alltid på andra och tvekar aldrig att kasta sig in i fara om någon behöver hjälp. Som barn växte han upp på ett barnhem och ser fortfarande barnen där som sin familj. En del av belöningarna från hans äventyr går tillbaka till barnhemmet, vilket ytterligare förstärker bilden av honom som en genomgod person. Samtidigt finns det en liten nackdel med den typen av hjälte. Elliot känns ibland nästan för perfekt. Under större delen av resan är han otroligt positiv, glad och optimistisk. Visst dyker det upp stunder av sorg och medlidande, men de försvinner nästan alltid snabbt och ersätts av hopp och glädje igen. Det fungerar för berättelsen och för den typ av hjälte som Elliot är, men ibland hade det varit intressant att få se lite fler nyanser i hans personlighet.

Varför så ledsna?

Den som däremot står för betydligt fler kommentarer är följeslagaren Faie. Den lilla fen fungerar som Elliots ständiga sidekick och hjälper till med allt från pussellösningar till att visa vägen när nästa mål känns otydligt. Många av råden är faktiskt väldigt användbara, särskilt när det gäller att förstå vart äventyret ska fortsätta eller hur olika mekaniker fungerar. Problemet är att Faie ibland pratar lite väl mycket. Varje gång en kista upptäcks eller något intressant dyker upp kommer ofta en kommentar. Efter några timmar kan det börja kännas tjatigt. Som tur är går det att justera hur pratsam hon är i inställningarna. Där finns ett alternativ som gör att hon bara pratar under viktiga berättelsemoment. Trots att kommentarerna ibland blir för många valdes ändå standardinställningen under genomspelningen. Världen kan nämligen kännas ganska ensam ibland och då blir Faies närvaro ett trevligt sällskap, även när hon påpekar den där kistan för tionde gången.

Genom tidens portar – en värld som vägrar släppa taget

Spelets stora försäljningsargument är utan tvekan tidsresorna. Efter upptäckten av den mystiska dörren får Elliot möjlighet att resa mellan flera olika tidsåldrar i världen Philabieldia. Här besöks karaktärernas egna tid, Age of Safekeeping, där prinsessan Heurias magi skyddar kungariket från bestfolkens attacker. Därefter väntar Age of Reconstruction där mänskligheten lever på gränsen till utrotning, Age of Magic där civilisationen nått sin absoluta höjdpunkt genom magisk teknologi och slutligen Age of Budding där mänsklighetens historia precis börjat ta form.

På pappret låter detta fantastiskt. Personligen älskas allt som har med tidsresor att göra, så redan från början kändes det som att spelet var skräddarsytt för just mig. Att resa mellan olika epoker och se hur världen förändras är en idé som har enorm potential. Tyvärr känns det som att utvecklarna inte riktigt går hela vägen. Visst finns det skillnader mellan tidsåldrarna och vissa platser förändras, men ofta handlar det om relativt små detaljer. Samma områden besöks flera gånger, fiender står ofta på samma platser och geografiskt händer det förvånansvärt lite. Här känns det faktiskt som att ett öppet mål missades. Världen är välbyggd och passar berättelsen perfekt, men betydligt större förändringar mellan tidsåldrarna hade kunnat göra hela konceptet ännu starkare. Känslan blir ibland att utvecklarna varit lite försiktiga med sina idéer.

Klassisk Bossfight som kommer smaka på Elliot.

Det förändrar dock inte det faktum att världen är oerhört rolig att utforska. Överallt finns sidouppdrag, gömda skatter, livskraftsbitar, katter att rädda och nya hemligheter att upptäcka. Ofta var tanken att bara undersöka en sista sak innan spelandet avslutades för kvällen. Sedan hade ytterligare en timme passerat. Det är kanske det bästa betyg ett äventyrsspel kan få.

Svärd, magicite och bossmonster – strider som belönar nyfikenhet

Stridssystemet är tydligt inspirerat av Zelda-serien, men har samtidigt flera egna idéer. Elliot börjar med fem livspunkter och kan samla livskraftsbitar genom att klara utmaningar i små tempel utspridda över världen. Fyra delar ger permanent ökad hälsa, precis som Zelda-veteraner lär känna igen. Under äventyret samlas också en imponerande arsenal av vapen. Svärd, spjut, hammare, bomber, pilbåge, boomerang, kedjor och skäror finns alla tillgängliga. Varje vapentyp har sina styrkor och egna specialattacker. Dessutom går det att utrusta två vapen samtidigt och snabbt växla mellan dem. Kontrollen känns fantastisk genom hela spelet. Varje knapptryckning registreras exakt som förväntat och responsen är närmast perfekt. Det märks inte minst under spelets många plattformssekvenser där precision är avgörande.

Det som verkligen gör striderna intressanta är dock spelets Magicite-system. Elliot bär med sig en magisk låda där olika stenar kan placeras för att förändra hur vapnen fungerar. Här finns enorma möjligheter att experimentera. En sten kan få attacker att träffa två gånger. En annan kan göra att bomber lämnar efter sig lava. Vissa ökar skadan kraftigt medan andra förändrar vapnens specialförmågor. Systemet blir snabbt beroendeframkallande. När starkare fiender besegras tappas antingen spelvalutan Tul eller Magicite-fragment. Dessa används sedan hos en handlare där nya stenar skapas genom ett slags gacha-system. Resultatet är slumpmässigt och de allra starkaste nivå fem-stenarna är extremt ovanliga. Att uppgradera Magicite-lådan blev snabbt en av favoritmetoderna för att bli starkare. Skillnaden mellan en enkel uppsättning och en väloptimerad kombination är enorm. Alla vapen har dessutom laddade attacker som gör betydligt mer skada. Personligen användes dessa ganska sparsamt eftersom Elliot står still en kort stund efter attacken. Snabba slag kändes oftast säkrare än att riskera en motattack.

Då ska vi se vad man ska fylla sin låda med för smaskens.

Vanliga fiender är generellt ganska enkla att läsa av. De flesta har tydliga mönster och blir sällan något större problem, så länge striderna tas i lugn takt. Bossarna däremot är en helt annan historia. Flera av spelets bästa ögonblick kommer från de stora bossstriderna. Särskilt senare i spelet bjuds det på både spektakulära attacker och betydligt högre utmaning. Precis som med vanliga fiender handlar det dock om att studera rörelserna, lära sig mönstren och behålla lugnet. När allt klickar känns bossarna riktigt fantastiska.

Ett sagolikt äventyr som hittar sin egen väg

Rent grafiskt är The Adventures of Elliot väldigt snyggt. Den som spelat Octopath Traveler kommer snabbt känna igen sig i den färgstarka HD-2D-stilen. Miljöerna är detaljrika och charmiga samtidigt som de lyckas skapa en tydlig sagokänsla. Resan tar Elliot genom klassiska fantasyområden som snölandskap, öknar, tropiska skogar och vulkaner. Det är kanske inga miljöer som revolutionerar genren, men variationen gör att äventyret känns levande från början till slut. Ljudbilden är inte lika minnesvärd som grafiken, men fyller sin funktion mycket väl. Musiken passar spelets ton och hjälper till att förstärka känslan i både utforskning och strider utan att någonsin ta över.

Detta va en hel hög med fiender

Genomspelningen tog ungefär 30 timmar på svårighetsgraden Hard. Trots att den rekommenderade nivån för vana actionspelare egentligen är Normal fungerade Hard väldigt bra. Några större problem uppstod aldrig och de flesta dödsfallen inträffade när områden utforskades som egentligen var avsedda för senare delar av spelet. Skillnaden mellan svårighetsgraderna är dock betydande. Efter eftertexterna testades Very Hard, och då kunde fiender i spelets första ruin besegra Elliot på bara ett par träffar. Där Hard tillät flera misstag kräver den högsta svårighetsgraden nästan perfekt spel. Det gör samtidigt att spelet passar väldigt många typer av spelare. Den som främst vill uppleva berättelsen kan välja Easy eller Normal, medan den som söker en rejäl utmaning har gott om motstånd att se fram emot.

Något som också uppskattades är att spelet erbjuder flera olika slut beroende på hur mycket som upptäckts och genomförts under resans gång. Världen är fylld av sidouppdrag, gömda hemligheter och aktiviteter som är lätta att missa om fokus enbart ligger på huvudberättelsen. Att utvecklarna valt att låta utforskandet påverka vilket slut som väntar gör att varje avstickare känns mer betydelsefull. Det förstärker också en av spelets största styrkor – känslan av att det alltid finns något mer att upptäcka. För den som vill se det bästa avslutet räcker det inte att bara ta sig till eftertexterna, utan världen behöver utforskas ordentligt.

Detta är kanske inte det perfekta äventyret. Tidsresorna hade kunnat utnyttjas bättre och vissa delar av världen återanvänds lite väl mycket. Men samtidigt finns här en genuin spelglädje som är svår att värja sig mot. Utforskandet är beroendeframkallande, striderna underhållande och bossarna riktigt minnesvärda. När ett spel gång på gång ger känslan av att bara vilja upptäcka en sak till har utvecklarna gjort någonting rätt. The Adventures of Elliot lyckas med just det – och därför blir resan genom tiden väldigt svår att lägga ifrån sig.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090