Det är dags att återvända till Nordsund för den fulla Whispers of a Machine upplevelsen. Håller spelet hela vägen med sin gripande story och intressanta karaktärer, eller blir det platt fall för deckarmysteriet i framtiden?
Spelet börjar med det som redan visats i förhandstitten, men låt oss djupdyka i allt Whispers of a Machine (WOAM) har att erbjuda. Du är specialagent Vera Englund, skickad för att undersöka ett mord som begåtts i Nordsund. Väl där så har ytterligare ett offer tillkommit och det är där du börjar din undersökning. Du är inte en vanlig polis, utan har fått små nanorobotar injicerade i ditt blod. Dessa ger dig, till en början, tre augmentations: Superstyrka, en hjärtmonitor (lögndetektor) och en skanner som kan hitta ledtrådar som undgår blotta ögat. Med dessa verktyg i din arsenal så har du många olika sätt att ta dig an de hinder och pussel du stöter på. Och flera alternativ finns! Till skillnad från de lite äldre flashspelen i samma genre så är det inte bara en väg som är utstakad. Detta ger härlig variation om du vill spela flera omgångar samtidigt och kräver lite extra av dig som spelare för att se vad som är möjligt. Ibland så känns det som att man inte ser skogen för alla träd, men lösningen dyker alltid upp efter några varv till på hjärnkontoret.
Varför finns då dessa olika val? Jo, beroende på vad du gör så dras Veras personlighet åt ett av tre håll. Du kan bemöta situationer Analytiskt, Empatiskt eller Bestämt. I förhandsvisningen så visades inga konsekvenser av att det gick åt ett visst håll, men nu uppdagas att dina framtida augmentations utvecklas baserat på vilket tillvägagångssätt du har. Dessa påverkar hur du kan ta dig an framtida situationer. Genom att ta en väg låser du ute en annan, vilket bara ökar omspelsvärdet. Allt detta tillsammans känns innovativt och fräscht. Det funkar också oerhört bra att konsekvenserna för ditt handlande är på en såpass ”liten” skala, till skillnad från andra spel, där fel flingor till frukost kan leda till folkmord.
Rent mekaniskt så pekar, klickar och drar du dig fram genom spelets välskrivna och utarbetade story. Det följer klassiska peka och klicka kontroller, med allt från att dra ihop saker i din inventory för att kombinera dem, till att trycka vart du ska gå. Och storyn hörni, Storyn! Det pratas vitt och brett om den kollaps som skett efter människans försök att skapa A.I och morden i Norsund blir bara fler och fler. Samtidigt har Vera kraftiga hallucinationer om en kärlek från förr pga nanorobotarna hon injicerats med. Allt detta bidrar till en härlig scifi-noir känsla som för mig är helt ny och alldeles underbar. Jag skulle oerhört gärna gå in i mer detalj på just storyn, men vill inte spoila för potentiella spelare då den är drivkraften i det hela. Låt mig bara säga att den är bra, väldigt bra. Vera är välskriven och realistisk, interaktionerna mellan Vera och de andra karaktärerna känns naturliga och flytande in till sista replik. Röstskådespelet är fantastiskt! Allt från skämt till allvarliga stunder levereras med bravur och säkerhet. Miljöerna är jättevackra och ser vattenmålade ut, det ger en skarp kontrast till de mer pixelartade karaktärerna, men jag gillar det.
WOAM är genomarbetat och underhållande, ett mysterium som inte bara är bra för hjärnan, men drar även lite i känslosträngar när den känner för det. Tyvärr är det lite kort. Jag hade gärna spelat i några timmar till då WOAM universumet har så stor potential att utvecklas till något mer. Hoppas på fler installationer i samma universum och även fler spel av Clifftop Games och Faravid Interactive i samma genre.
