Vroom in the night sky

Min andra recension här på Nördliv handlar också om en släpptitel till Switch. Till skillnad från Zelda rör det sig dock inte om ett spel som brukar placera sig allra högst på topplistorna. Tvärtom faktiskt. Jag har länge varit nyfiken på att testa spelet och när jag fick chansen så tvekade jag inte. Upplägget med magiska flickor och flygande motorcyklar låter ju trots allt fantastiskt. Hur dåligt är egentligen Vroom in the night sky?

”Are you the first time to play this game?” frågar ett underligt huvud med vingar och rosett. Den skrattretande dåliga engelskan får mig att fnissa lite. Huvudet som undrar är i själva verket en fe och han tycker det är trevligt att träffa mig. Jag väljer att få en lektion i hur spelet fungerar. Från och med nu är jag en ”Magical Girl”. Äntligen! Har alltid drömt om detta. Min uppgift som magisk flicka är tydligen att samla stjärndamm. Låter lagom spännande, men jag får åtminstone flyga och det är ju alltid skoj. Eller?

Stjärndamm får jag genom att ta små och stora stjärnor på banan. I stället för att flyga på min kvast så har jag en långsam skoter. Musiken är peppig och handkontrollen vibrerar oavbrutet. Lyckligtvis finns möjligheten att stänga av vibrationen i huvudmenyn. Efter att ha tagit alla stora stjärnor, eller nyckelstjärnor som de kallas, så öppnas en portal och jag kan avsluta banan. Det går också att trycka på paus och lämna banan, men då går man miste om tidsbonusen. Den får man om man klarar banan på mindre än tio minuter.

Efter att ha klarat första banan så blir nästa upplåst. Nu kan jag även besöka butiken i spelet och betala med mitt stjärndamm. Det finns femton tvåhjuliga motorfordon på listan och den dyraste hojen kostar två miljoner. Jag nöjer mig med något som bara är snäppet bättre tills vidare. Börjar spela nästa bana och upptäcker att jag nu kan skjuta med Y-knappen. På det sättet kan jag fånga små och stora stjärnor på avstånd, vilket är väldigt smidigt. Dessutom får jag mer stjärndamm jämfört med att åka in i dem. Lathet belönas alltså! Att skjuta tar dock på det magiska bränslet. Om bränslet tar slut så går det inte längre att flyga, men det går alltid att köra till en upplyst plattform märkt ”M” och fylla på.

Plötsligt dyker en annan magisk flicka upp. Det är min rival. Hon är också ute efter stjärndamm, men jag lyckas skjuta henne och hon drar. Jag belönas med ännu en förmåga och kan nu tillfälligt nå maxfart genom att trycka på X. Det tar också på bränslet. Kontrollerna är för övrigt väldigt enkla och axelknapparna används inte. Snart är även denna bana avklarad och nästa blir tillgänglig. Så fortsätter det, men när de fem första banorna är upplåsta så tar det stopp. Tre banor återstår, hur låser jag upp dem? Jag kollar ”Memories” i huvudmenyn och där står vad som krävs för att låsa upp diverse saker. För att låsa upp alla banor behöver jag köpa några särskilda hojar. Om man slår rekord på vissa banor så belönas man med andra sorts fordon och icke-fordon att flyga med. En magisk parkbänk till exempel.

Det finns alltså åtta banor i spelet och att hitta nyckelstjärnorna är väldigt lätt. Ett mycket förlåtande spel, omöjligt att förlora. Bensinen går som sagt alltid att fylla på och inte ens tiden kan ta slut. Räkneverket stannar på 99:59.99 och spelet fortsätter. Det vet jag eftersom jag blev nyfiken och testade. Rivalen kan ta en nyckelstjärna före dig, men det händer nästan aldrig. Det är faktiskt mer sannolikt att hon fastnar i en vägg. Allt som behövs för att ta tillbaka nyckelstjärnan är att skjuta henne. Den enda egentliga utmaningen jag kan komma på i spelet är att slå vissa banrekord för att låsa upp saker, samt att ha tålamod nog att samla tillräckligt med stjärndamm och köpa alla hojar.

De märkliga dialogerna mellan karaktärerna får mig att undra om Poisoft har sneglat på Treasures kultklassiker Bangai-O. Eller så är de helt enkelt dåligt översatta. Oavsett vilket så är de en av spelets få behållningar, men när samma dialoger återkommer hela tiden så tappar de sin tjusning till slut. Uppdateringen till spelet som släpptes i början av april skulle bland annat förbättra översättningen. Jag kan konstatera att resultatet var så där. Vissa saker rättades till, ”buyed” byttes till exempel ut mot ”sold out”, men oftast hade en knasig dialog ändrats till en annan knasig dialog. I vissa fall så förekom det nu även rena stavfel, som ”tnak”. Någonstans är jag ändå glad över att de misslyckades med att rätta till översättningen. Den är ändå spelets själ på sätt och vis.

Grafiskt sett så är det här inte ett spel som utnyttjar kraften hos Switch. Vänta, låt mig ta om det. Grafiken påminner om ett lågbudgetspel till PlayStation 2. Under rätt omständigheter kan sparsmakad grafik passa väl in och se bra ut. I det här fallet känns den bara usel. De förhållandevis små banorna lider av begränsad sikt och objekt som plötsligt dyker upp på nära håll. Jag börjar misstänka att de försökt dölja denna dåliga programmering genom att välja den mörka natten som spelets tema. I gamla spel använde man ibland dimma för att få spelaren att acceptera en begränsad sikt, men i det här fallet går det inte att skylla på kraften hos konsolen.