Hem RecensionerSpelrecensionerPC The Riftbreaker

The Riftbreaker

av Fredrik Olsson

När utvecklare testar att mixa genrer ligger alltför ofta hela spelupplevelsen och balanserar mellan horribelt och fantastiskt. Innovation kan ge vika för ofokuserad spretighet, och det blir upp till oss spelare att komma fram till ett svar på den egentligen enkla frågan; är detta roligt?


Ashley S. Nowak är en kvinna som vet vad hon vill, och framförallt vet vad hon är bra på. Hon är nämligen en så kallad ”Riftbreaker”, vilket innebär en kombination av forskare och kommandosoldat – allt medan hon bär upp en tuff mech-suit. Hennes uppdrag är att vara först genom portalen som tar henne till en främmande värld där det blir enbart hennes uppdrag (och den A.I som medföljer henne) att kolonisera och överleva den främmande planetens flora och fauna. Och oj, vad sjukt mycket fauna det finns! Det är inte lång tid innan hennes basbyggande översköljs av enormt många varelser vars enda mål är att äta upp dig och basen du bygger. Ett kungarike för en ’minigun’ med andra ord!

Spelmekaniskt vågar utvecklaren EXOR Studios på att kombinera klassiskt basbyggande, ’tower-defense’, twin-stick shooter, ’survival’ och utforskande i ett och samma spel. Allt medan du spelar igenom en kampanj som i god takt leder dig fram genom inte bara den utomjordiska miljö du befinner dig i, utan även i de teknologiträd som medföljer inte bara själva basen, utan även din karaktärs vapenarsenal.

Oavsett om du spelar med mus/tangentbord eller handkontroll upplevs kontrollerna slipade, även om basbyggandet blir mer inexakt med handkontroll. Just det konstanta hotet från kolonier av utomjordiska varelser medan du forskar fram nya byggnader och tillvägagångssätt att utnyttja planetens resurser gör att det verkligen gnistrar till av spänning från och till. Sedan att själva basbyggandet är intuitivt och enkelt, samtidigt som uppgraderingar ger dig en myriad av vägar att gå, gör det bara ännu roligare för älskare av genren. Tack och lov är det inte heller bundet till de som bara gillar RTS eller twin-stick shooter genren då du kan uppgradera Ashley’s mechsuit med ’rollteknik’, svärdsvingande, myriader av olika vapen och deras styrkor – vilket gör det med all sannolikhet lätt att ta till sig, och framförallt lätt att hitta ett spelsätt som passar just dig. Kontrollen är direkt och rapp, vilket behövs när du undviker fiender längre fram i spelet.

Själva kampanjen leder dig tydligt framåt och får inte bara uppgraderingar att ske organiskt, men utan att ta ifrån dig valen. Du kan fortfarande välja och vraka, och kommer säkerligen klara dig alldeles utmärkt. Allt detta sker medan du får tillfälliga dialoger mellan Ashley och hennes A.I som lyfter ett spel som annars skulle kännas lite för utlämnat. Springer du därför runt och utforskar medan din A.I drygt påpekar att du nog snarare borde varit kvar i basen för att undvika att bli rymdvarelsemat, så glimmar det till. Och det blir lite av en kamratskap som växer fram, även om det inte direkt vinner några priser… men det kan vara en bra kamratskap medan man letar nya resurser, livsformer eller substanser. Världen som du befinner dig i är dessutom procedurgenererad och spelar du om flera gånger kan du få en skön variation i utseendet om så skulle önskas. Det blir lätt att hela världen blir en sandlåda, vilket gynnar omspelningsvärdet enormt.

Spelet skiner som bäst när du bygger torn, håller de både uppgraderade och välmående – medan hundratals fiender öser fram över kartan. Det är ärligt talat överväldigande många, på vissa sätt påminnande omThey Are Billions”, medan gamla skolans RTS-rötter är tydligare här, vilket på vissa sätt får det att bli lite av en ny genre. Denna twin-stick tower defense realtidsstrategi-spel (Visst rullar det av tungan?) med utforskande känns fräscht, även om spelet på sina respektive beståndsdelar inte gör så mycket nytt, utan snarare att det är helheten som gör det.

Sedan kommer vi till det audiovisuella som även där imponerar. Spelet bjuder på förstörbar terräng som kan slashas sönder av ditt svärd eller mosas ner av dina raketgevär (för att nämna några vapen) och rymdvarelser som verkligen slafsas sönder till en hög av köttmassa. Något som intressant nog kan tas till vara på av ditt basbyggande, där det finns energiskapande byggnader som lever på… ja alienkött! Det är oavsett en tät miljö, sprudlande av liv runt varje hörn, snyggt presenterad, där spelets åttiotalsinspirerande ljud skänker det en ’touch’ av igenkänning, även om den är specifikt framtagen för spelet. Visst, musiken kanske inte väcker några tankar på att lyssnas på utanför spelet, men i sin kontext passar det.

På tal om basbyggandet är det mycket fokus på att utvinna energi och valuta (typ) ur miljöerna – och du får till och med valet (samt i dialoger med A.I), igång tankegångar om att istället tänka ekologiskt. Om det så är med vindkraft eller solkraft eller på annat sätt. Just mängden av tillvägagångssätt att få din bas att överleva, och frodas är stora – och kommer utan tvekan gynna utforskarandan sett till nya teknologier.

Även en vacker värld har sina fläckar…

Det finns framförallt en stor och tydlig miss i min mening, och det är avsaknad av co-op. Spelets twin-stick styrning parat med resurshantering och försvar av bas, skulle varit väldigt intressant i samspel med en annan spelare. Vilket kan behövas kan jag tycka längre fram, när striderna blir än mer hektiska. Kampanjen tar dig över olika ’biomes’ över planeten, och det hade varit toppen med ’backup’ på hemmaplan, medan du tar dig till andra regioner. Inte för att oknytt attackerar om du är borta, men bara för att man ska kunna multitaska bättre. Sedan har vi kampanjen vars uppdragsstruktur kan bli lite väl av samma samma från och till. På ett sätt gynnar det tydligheten i spelet, men samtidigt blir det lite väl simplistiskt ibland. Basbyggandet, som likt äldre RTS-spel, når ett stopp mot slutet av spelet, då du mer eller mindre uppgraderat allt. Här blir det förvisso en smaksak, då jag personligen gillar skarpt prospektet i att bli OP utav bara helsicke längre fram – när man ändå vadat genom högar av monster, men det kan säkerligen vara lite för monotont för de som söker mer utmaning och variation i slutskedet av spelet.

Ett spel som kom alldeles från det blå

De små fadäser som spelet har, överskuggas av en fundamental lust att spela mer. Att utforska, att spränga monster och att upptäcka nya varelser och växter på en främmande planet. Allt medan kampanjen fortskrider i god takt, och din A.I kommer med roliga one-liners eller ibland större dialog. Hela upplevelsen tog mig faktiskt på sängen, och för vad det är, är det ett spel som jag känner kommer gillas av många olika typer av spelare. Det kontinuerliga drivet framåt, de nya teknologierna och vapenarsenalen, samt en genuin känsla av ”bara-en-liten-stund-till”, gör detta till en av årets gömda pärlor. Och då kostar det dessutom bara runt 300 kronor på Steam! Vill ni ha mycket att leka med, under cirka 40 timmar, ja då bör ni skaffa The Riftbreaker!


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Playstation 4 | 5, Xbox One/Series X | S.

The Riftbreaker. Pris 29,99€ enligt Steam 2021-10-27.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av EXOR Studios.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar