Innehållsförteckning
Med svärdet i högsta hugg står Link redo att ta sig an de dimhöljda markerna under Skyloft. Ett äventyr med en skön twist står inför dörren… igen. HD versionen av Skyward Sword är här, men är den värd dina pengar? Dags att gå in med hull och hår, för att se om spelet står sig idag, samt om denna HD version fått några goda uppdateringar!
De majestätiska och framförallt flygande Loftwings (stora mysiga fåglar) som gömt sig bland molnen är nu tillgängliga för den gode Link, i ett äventyr som utan tvekan känns igen för många där ute. Så här tio år efter sin ursprungliga release 2011, får vi åter bekanta oss med ett spel där fokuset på utforskning och äventyrande står högt i kurs. Frågan är om kontrollerna har överförts bra till Nintendo Switch, och om själva upplevelsen står sig…
Spelets expressionistiska utseende (luftigt, vattenfärgat och livfullt) står sig relativt bra även under herrens år 2021, men även om det samtidigt kan ses att vara på gränsen till tidslöst rent utseendemässigt, framstår det paradoxalt nog samtidigt utsmetat och märkligt nog personlighetslöst på sina platser. Är ni dock en av de som hade möjligheten att spela Skyward Sword när det begav sig, går det inte förneka att texturerna är mer detaljerade, uppdateringsfrekvensen är satt på stadiga 60 fps och menyer har omsorgsfullt ändrat skepnad för att ge högre klarhet och skärpa. Det gör att spelet till stor del åtminstone närmar sig nutida spel sett till det tekniska.
Nu spelar det kanske ingen större roll för de som har nostalgi för spelet — de har antagligen redan förbokat och spelar för fullt i detta ögonblick; vilket är varför jag efter detta stycke bara fokuserar på spelet sett ur perspektivet av en person som aldrig spelat Skyward Sword innan. Med det sagt, är det så att man redan spelat detta när det begav sig och att man älskade det då… ja, då kommer man obönhörligen digga det som även finns här idag. Det är ändå i slutänden ett omfattande och fantasifullt Zelda-spel, med annorlunda kontroller som bör passa de flesta åldrar — i alla fall om man ser till dess berättelse och den lekfulla styrningen. Att du får ta dig från rike till rike, ackompanjerad av den mystiske AI-liknande partnern Fi, lösa pussel, uppleva problemlösning i allmänhet och leva ”Zelda”-livet gör att det ändå räcker en bra bit på vägen.
Skyward Sword och spelare av idag!
Till och med om du gömt dig under en sten de senaste 20-30 åren som tv-spelare, kommer ”Zelda” med all sannolikhet vara något du hört talas om – även om det finns undantag i de yngre generationerna. ”– Va? Är man en kille och inte en tjej?”, utbrast mina döttrar, fasta i tron om att man spelar som Zelda (kom igen Nintendo, låt det hända); en tanke som säkerligen slagit de flesta av oss vid något tillfälle. Men mycket riktigt är det Links berättelse som är en saga där vi får se skapandet av det legendariska Master Sword, letandet efter mysteriet kring varför världen under Skyloft (flytande öar där du tidigare huserat) är som den är och vad som egentligen hänt med den undersköna Zelda. Som berättelse är det tämligen rättfram och simpelt, där egentligen pussel och sidokaraktärer tacksamt ger en härlig färgklick till det mer invanda. Givetvis finns det ibland tid för allvar trots detta, även om de aldrig riktigt resonerade med mig… eller för den delen själva berättelsen i sig. Det är på många sätt en klichéartad story, som snarare agerar det klassiska ”ändamålet helgar medlen ”-upplägget. Förstå mig rätt nu, bara för att något är tämligen kliché, betyder inte att det gör sitt jobb… för det gör Skyward Sword i mitt tycke. Det handlar som alltid om att upptäcka världen och se vilka hemligheter den döljer, och då kommer lätt berättelsen automatiskt i skymundan — oavsett vilket spel det är.
Det stora fokuset är att strida, utforska, pussla och träffa härliga karaktärer, vars utseende varieras enormt. Här ligger behållningen till stor del för mig, och är säkerligen en aspekt som kommer överskrida alla spelares förväntningar, oavsett om de är små eller stora. Nåja, jag kommer låta berättelsen hållas kort, och luddig — har man mot förmodan ännu inte tagit del av denna initiala saga, då kan det vara värt att gå in fräscht. En liten kul detalj är just utmaningarna vilka ger spelet mer livslängd (på gott och ont). När man når så kallade Trials, som för tankarna till metroidvania, kan man låsa upp saker och platser – eller rentav förmågor, vilket ökar inlevelsen en smula. Även om de ibland kan vara oerhört tradiga… men som med allt finns det bra och dåliga aspekter. Just detta är trots det i mina ögon kronan på verket, för oavsett om utmaningarnas kvalitet går upp och ner, är det ändå en skön variation på det stora hela, precis som spelet, sett till gameplay.
”De Stora skillnaderna — eller resan mot de nutida standarderna!”
När Skyward Sword kom ut till Wii, var det ett originellt spel på många sätt. Framförallt koms det ihåg för sitt kontrollschema. Det var styrt primärt med motion controls, vilket innebar att man mycket riktigt stod och svingade på händerna frenetiskt medan man svingade Links svärd. Vilket för oss till hur väl dessa kontroller förts över till Nintendo Switch. Och där är svaret typ okej…?!
Varför jag är lite svävande är för att det ärligt talat är svårt att säga bu eller bä riktigt. Switchens Joy-cons klarar utan problem att föra över Wii:s kontrollschema i mitt tycke, men egentligen enbart om du spelar i dockat läge. Nu kan jag komma att bli lite kontroversiell för vissa kanske, men för mig är det tämligen onödigt att ens spela på Switch i dockat läge, då hela dess unika aspekt är dess bärbarhet. Givetvis är det bra för de som bara sitter på Switch, men för mig handlar det egentligen mest om att spela på den på stående fot, liggandes till sängs eller ute i hängmattan. Därför, när jag då ska spela med Joy-cons, blir det ganska snabbt ansträngt, känns fel i hur man sitter och framförallt omständligt. Det är bara så länge du orkar spela, liggande på mage i sängen, viftandes efter imaginära flugor, innan du istället byter till det andra kontrollschemat — vilket helt och hållet styrs via knappar.
Innan jag går in på dessa, medger jag givetvis att detta är helt och hållet en personlig preferens, att många definitivt spelar i dockat läge, och att rörelsestyrning på många sätt är den bästa tekniken att spela Skyward Sword HD. Men någonstans handlar det om vad intentionen är hos Nintendo, och framförallt vad Switch är för många där ute.
Nåja… Kontrollschemat via knappar funkar typ…?! Ja, även här har vi en del omständliga val, som exempelvis det att man svingar med svärdet på höger tumspak, och att man samtidigt måste hålla nere L-knappen för att rotera kameran (på samma spak). Med andra ord är det omöjligt rentav att svänga kameran medan du svingar svärdet. Det är en detalj, men spelar man med knapparna, blir det snabbt tradigt, särskilt när man som mig (eller som många andra spelare där ute) givetvis är van vid att kunna rotera kameran samtidigt som man strider. Nåja, jag kan i alla fall ge Nintendo att de gjort så gott de kunnat. Att överföra rörelsekontrollschemat till knappar och spakar var nog inte det lättast och någonstans var de ju ändå tvungna att landa på något sätt.
Var detta i slutänden hamnar sett till de två kontrollscheman är att inget egentligen är bäst, utan kompromissar för de som inte bara spelar i ’dockat’ läge. Det är inte alla som vill stå och vifta med händerna för glatta livet och de måste nöja sig med knapplösningar som var (som bäst) okej. Likaså är rörelsekontrollen som bäst framför tv:n till en konsol som på många plan sålts ut till att vara den ultimata bärbara spelplattformen (vilket jag personligen också känner egentligen). Det är en schism som tyvärr innebär att kontrollschemat blir lidande och på många sätt är en kompromiss man behöver svälja, om man nu väljer att köpa spelet utan att ha spelat originalutgåvan innan.
Tydliga uppgraderingar!
Nog om kontroller hit och dit, hur är det med spelets övriga uppdateringar? Numera är dialoger skipbara och inte heller måste du plågas av att få samma dialog igångsatt när du gått förbi NPC X för tionde gången. Istället känner spelet av att du faktiskt redan pratat med ”personen” i fråga och du blir inte tvungen att se dialogträdet igen. Vad detta innebär egentligen är att Skyward Sword nått 2000-talet i mina ögon. Alltså inte imponerande i sig, snarare en grundläggande nödvändighet. Autosparningar finns, och även möjlighet att spara själv runtom på banorna, och givetvis läses spelet in mer rappt än originalet. Bra saker sett ur synvinkeln av en entusiast av originalet, men föga imponerande för någon som aldrig spelat. Detta är givetvis saker som vi idag förväntar oss av de flesta spel.
Ja, på många sätt är detta verkligen enbart en HD uppdatering av originalet, där några nödvändiga uppdateringar med exempelvis kontrollscheman, spartillfällen, och bättre hantering av dialoger gjorts, men ibland är det ändå något mer. Spelet i sig är småmysigt och kommer uppskattas av alla som älskar Zelda, och många nytillkomna äventyrare för spelserien, även om spelet oundvikligen är lite av en bagatell jämfört med exempelvis Breath of the Wild, men ändock en kul bagatell. Link är en filur man vill umgås med, även om jag personligen innerligt önskar att Zelda-spelen går ”all-in” och ger åtminstone alla andra spelkaraktärer röstskådespeleri spelet igenom. Jag kan förstå att Link som tyst protagonist ska fortsätta vara munkavlad, men vem vet, kanske nästa Breath of the Wild tar det steget fullt ut. Tack och lov är just den biten en ännu större bagatell än Skyword Sword HD som man utan problem kan överse. Jag menar, det är ändå ett småhärligt äventyr som finns här att erfara!
i samarbete med PriceRunner
Recensionsex tillhandahållet av Nintendo.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.