The Flower Collectors

Låt oss dra tillbaka klockan till sena sjuttiotalet. Närmare bestämt till sena sjuttiotalets Spanien. General Francos diktatur är på väg mot ett slut och Spanien ska genomgå sitt första demokratiska val och nu ska väl ändå människor få vara den de vill och framförallt; få ha de åsikter de vill! Frågan är däremot om alla vill ha den förändringen som är på väg? Det är just detta som The Flower Collectors får uppleva och utforska… Från en balkong i Barcelona.

Vi får här iklä oss rollen som Jorge. En före detta polis som tvingats in i pension på grund av en olycka, som har gjort att han nu sitter i rullstol. Jorge får tiden att gå genom att åka ut på sin balkong med rullstolen och med sitt gamla målarhäfte och sin trogna kikare i högsta hugg, så iakttar han hur de övriga invånarna som bor och jobbar runt torget han bor vid, lever sina liv.  En natt så blir Jorge vittne till hur en individ blir skjuten mitt på torget, han ser inte gärningsmannen, men hör skottet och ser sedan liket mitt på torget. I samma veva så kommer en ung journalist vid namn Melinda in till hans lägenhet för att söka skydd. Jorge förstår att Melinda är kopplad till offret på något sätt, men motstår att kontakta polisen, för att hjälpa Melinda att reda ut vad det faktiskt är som har hänt. Det tar inte lång tid innan de inser att det finns politiska kopplingar till mordet, närmare bestämt det faktum att Spaniens första demokratiska val ska hållas inom bara några dagar. Kan Jorge med sitt våldsamma förflutna i poliskåren verkligen hjälpa den kommunistiska journalisten med rent samvete?

Där har vi resten av spelet. I från Jorges ögon så iakttar vi grannskapet, från balkongen för att hjälpa Melinda att lösa mordet. Det fungerar då lite som ett Hidden Object spel. Det kommer upp en lista på vänstra delen av skärmen med lite hints om vart du kan titta någonstans. Till exempel så kan det stå; Pågår någonting på Cabaretens terrass? För man kikaren eller kameran till den närliggande Cabareten, så finns det troligtvis någonting som man bör bevittna där. Det brukar dyka upp en tidsbegränsning efter ett tag, som berättar att man bara har tre minuter kvar på sig att utforska grannskapet. Detta är troligtvis bara inslängt för att spelaren inte ska köra fast i onödan, för personligen upplevde jag det aldrig som att jag inte skulle hinna någon gång. Oftast är scenariot att vi som Jorge ser en individ göra någonting och så säger man till Melinda att gå och prata med denne.

Efter att man har samlat ihop tillräckligt med information för dagen, så åker man in till Jorges lägenhet och sätter upp bilder och så vidare på Jorges anslagstavla som även är maskerad som en affisch över världen. Här placeras bilderna på varsin sida av ett vitt papper med ett typ av rutmönster och sedan ska man placera rätt bild i rätt ruta för att får fram rätt händelseförlopp. Här kommer vi faktiskt fram till ett av de problemen jag har med spelet. Det är lite inkonsekvent med hur mycket det vill hålla spelaren i handen. Som när du tittar på grannskapet. Ibland är textpromterna på vänstersidan jättetydliga och nästan mer eller mindre talar om för dig vad du ska göra härnäst, för att sedan vara jättevaga och man sitter och far omkring med kikaren eller kameran en bra stund innan man hittar rätt. Vid anslagstavlans segment, så är det tillbaka till att vara nästintill övertydligt. För du muspekaren över en av rutorna på mittenpappret, så står det nästan ordagrant vilken av dina bilder som ska sitta där. Det är förvisso inte fel att motverka att spelaren kör fast, men det får de lite mer vaga bitarna att framstå som slarvfel, att utvecklaren glömde att förtydliga just de partierna innan release.

Ni kanske undrar varför jag hänvisat till karaktärerna i spelet som individer och inte personer eller människor? Det är för att karaktärerna inte är människor, utan djur. Jag har inte heller specificerat vad de är för djur heller, det är för att jag inte riktigt förstår varför de har valt att ha djurkaraktärer. Karaktärerna själva gör ingen som helst referens till att de är djur, utan beter sig som att de är människor. Med ytterst få undantag, så är det inte heller så att djuren direkt representerar sin karaktär särskilt bra. Det här greppet ger ju förvisso en ganska mysig stämning. Framförallt i kombination med grafiken som framförallt för tankarna till Firewatch. Det ser väldigt varmt och trevligt ut, rent utseendemässigt och nu när jag tänker på det, så blir ju detta ett trevligt bryt mot den ganska allvarliga storyn i spelet, men jag hade ändå velat se att man tog tillvara på djurgrejen lite mer, så att det inte bara känns som en gimmick, vilket det faktiskt gör nu.

Kontrollen i spelet är trevlig. Det för sig som en vandringssimulator i förstapersons vy. Det vill säga; inte Shooter tajt, men ändå tillräckligt följsam med det spelet vill åstadkomma. Det känns aldrig klumpigt att styra omkring Jorge. Förutom att speja efter personer för Melinda att intervjua, så kan ibland Jorge vara till hjälp på andra sätt. Ibland så behöver han hjälpa andra individer att smyga sig obemärkt förbi torget och då är det upp till oss som Jorge att meddela när kusten är klar. Vid andra tillfällen så krävs det att Jorge ska skapa distraktioner, genom att exempelvis ringa till en telefonkiosk. Här kommer vi återigen till problemet att spelet inte riktigt har kommit överens med sig självt hur pass utmanande det ska vara. Ibland skrivs det ut helt och hållet, och ibland hålls det väldigt vagt.

Det är inte något större fel på storyn, om man tittar ut i omvärlden och situationen som råder där, så blir jag inte förvånad att man har valt Spanien 1978 som kuliss. Som en påminnelse om hur samhället kunde se ut när allas rättigheter inte var lika mycket värda och att demokrati inte alltid har varit en självklarhet, en tid vi inte vill tillbaka till. Som sagt; det är definitivt inget fel på det här. Det jag hade önskat är att vi som spelare, som dessutom spelar Jorge, hade fått uppleva mer tvivel i honom. Han är definitivt en produkt av det gamla Franco samhället, han var en som i allra högsta grad drev genom diktatorns vilja, och hans åsikter om kvinnor, samkönade äktenskap etcetera, är inte alltför positiva när vi startar spelet. Jag skulle vilja ha en större mental konflikt i honom. En konflikt i om han verkligen ska kasta sina gamla ideal åt sidan och välja den sidan som han i hela sitt yrkesliv har jobbat för att tysta ned. Spelet får det valet att framstå som väldigt självklart. Vilket jag förstår, eftersom att det är det budskapet man vill få fram, men jag skulle tycka att det var mycket intressantare om man etablerade en hel del mentala tvivel i Jorge, för han blir lite av en kappvändare i den här berättelsen.

Musiken i spelet är i stort sett genomgående någon slags Jazzig Proggrock som ackompanjerar det trevlig och mysiga grafiska utseendet. Det fungerar också eftersom att ljudbilden på musiken är även ganska sjuttiotalig, vilket fångar den eran som spelet utspelar sig. Den låter sig även hjälpa till med stämningen, blir det lite allvarligare situationer i spelet, så tar de distade gitarrerna över mer och mer, ett mycket trevligt soundtrack helt enkelt!I övrigt så bjuder spelet på ett bra persongalleri i form av Jorges grannar. Med hjälp av Melindas intervjuer och Jorges iaktagningar, så får man ta del av en hel del varma och tragiska människoöden, som alla spelar in i den hand som är spelets budskap om att vi inte vill tillbaka till diktaturer.

På det stora hela så är  The Flower Collectors  ett spel som berättar en allvarlig berättelse om ett allvarligt ämne, genom ett filter av mys. Tyvärr så tycker jag inte att spelets berättelse griper tag i mig på det sättet som utvecklarna hade hoppats på. Det finns potential till en riktigt emotionell upplevelse här, men det når inte riktigt ända fram. Spelets obeslutsamhet när det kommer till utmaning, drar även det ner betyget en del. Men med det sagt, så är det inte ett spel man ska undvika, har du cirka fyra timmar över och om man dessutom är ett fan av Hitchcocks fantastiska Thriller Rear Window så tycker jag att man kan ge The Flower Collectors en chans.