Hem RecensionerSpelrecensioner The Blind Prophet

The Blind Prophet

av Mattias Malm

Staden Rotbork är är på nedgång. Fattigdom, arbetslöshet, knark, prostitution och annat otyg sprider sig som en pest. Som om det inte vore illa nog, så har ett gäng demoner tagit staden och några av deras invånare i besittning och i det fördolda, så driver de staden ännu längre ner i fördärvet. Men vad de inte heller vet är att vart tusende år, så kommer en så kallad Apostel ner till jorden och bekämpar dessa demoner, vart de än befinner sig i världen! Hans namn är Bartholomeus.


I spelets inledning så ser vi hur protagonisten Bartholomeus, liggandes i en gammal roddbåt, driver in i hamn till staden Rotbork. När han anländer, så ser han en kvinna som håller på att bli ofredad av en en kraftig man. Bartholomeus märker snabbt att det är någonting lurt med mannen och när han dessutom ser de ilsket röda ögonen, så förstår han att mannen är under influens av en mycket illasinnad varelse! Bartholomeus gör processen kort genom att kapa av mannens ena hand, omhändertar kvinnan och beger sig sedan iväg för att leta reda på mannen och avsluta det han påbörjade. När han väl har handskats med mannen, så får vi reda på att Bartholomeus är sänd från himlen på ett heligt uppdrag. Han ska rädda människorna från de demoner som hemsöker staden och vi får också reda på att han har gjort så i tusentals år. Men det kommer inte bli så lätt som vår käre Apostel först har tänkt sig. För det verkar som att demonerna faktiskt samarbetar med varandra, på ett sätt som inte har hänt tidigare och visst verkar det som att det är någon annan som styr det hela?

Det man som spelare reagerar på först med det här peka och klicka spelet, är den grafiska stilen. Utvecklaren har gått stenhårt inför att det ska se ut som att en serietidning med riktigt mörkt och skitigt innehåll har kommit till liv och det sparas verkligen inte på krutet när det kommer till spektakulärt innehåll, framförallt när det kommer till våldsamheter! Det är blodigt som tusan och lemmar huggs av till både höger och vänster, vid några tillfällen satt jag med gapande mun och uppspärrade ögon, för att jag blev så mållös över vad som skedde på skärmen.

Vad gör man i spelet då?

Som sagt; det är ett peka- och klicka spel. Så vi knatar runt med Bartholomeus i staden Rotbork, pratar med karaktärer, plockar ledtrådar och löser lite pussel emellanåt, ett klassiskt peka klicka alltså!  Vad som får spelet att sticka ut en aning från andra spel i genren, är att det inte är några röstskådespelare med…typ. Det finns en herre som gör rösten till Bartholomeus, men det är bara enstaka fraser som kommer då och då, till exempel thanks, no och framförallt damn! Jag vet att spel utan röstskådespelare är en grej och det känns fånigt att skriva det som kritik, men här saknar jag röster! Eftersom all dialog med karaktärer och action som sker i spelet, illustreras av bildrutor som placeras över miljöbilden som några slags overlays och att texten bara syns i nedre delen av skärmen, då man måste ta bort blicken från den snygga grafiken för att  istället läsa. Hade de istället valt att ha pratbubblor som dyker upp vid karaktärerna, så tror jag att det hade känts mycket mer som hur en levande dialog upplevs, snarare än en som läses även om de fortfarande inte hade haft röster. Jag hade kanske inte haft något problem med det här, eller ens saknat röstskådespeleri, om de inte hade valt att kasta in ord och läten ifrån Aposteln. För det blir bara märkligt och jag förstår ärligt talat inte vad de vill uppnå med att ha det så!

När det kommer till pussellösningarna, så är de för det mesta ganska enkla. De brukar vara på nivån; ta yxan i det här rummet för att slå ner den låsta dörren till rummet intill. Så jag tror att även noviser till genren inte skulle ha några större problem här, men dessvärre blir det istället så enkelt, att det känns oinspirerat. Till exempel så har spelet flera tillfällen, där man ska försöka ta sig in i ett rum som är för högt upp och att lösningen är att konstruera en grappling hook. Visst, visst, det är inget fel på att göra grappling hook, men tre gånger på nio timmar? Ni kanske skulle ha brainstormat lite mera där!

Det klassiska pussellösandet och ledtrådsletandet bryts ibland av, med några minispel. Det finns några skönt kluriga sådana, där man bland annat ska desarmera en bomb; där man får sitta och tänka ut hur man ska gå tillväga för att lyckas. Det finns också några som är mindre intressanta, där det bara är din reaktionsförmåga som spelar roll, som att till exempel, skjuta prick så fort som möjligt på en skjutbana. På ett plan är det ett trevligt bryt i spelet, men det känns också som att en del av dessa moment, bara är inkastade för att dryga ut speltiden en aning.

Det som har mycket fokus i spelet, förutom utseendet är storyn och jag gillar den. Den är på ytan ganska basic med sitt det onda mot det goda koncept det presenterar, men jag känner att de ändå lyckas spegla att saker och ting inte alltid är svart och vitt. Det är snarare mer av en gråzon i vad som rätt och fel och att man ibland får stanna upp och ifrågasätta varför man gör det man gör och huruvida det är värt att fortsätta eller inte. Där gör spelet helt rätt!

Det som inte görs rätt är att spelet ibland inte är särskilt kul att spela. Peka- och klicka spel är ju inte den mest actionspäckade genren, men det finns de spel som har lite actionaktiga element i sig; såsom Full Throttle och Broken Sword, där du även i de lite mer actionlika segmenten fortfarande känner dig delaktig i det som händer. Det vill säga; det känns som att det är DU som gör handlingarna. Bartholomeus gör ibland ganska fräna saker som att hugga lemmar av demoner och dylikt, men förutom att klicka med musen för att se nästa bildruta, så får man som spelare inte göra någonting. Förutom i spelets klimax, där man får prova på hur det känns att hantera Apostelns svärd! Detta gör att det känns som att jag bara spelar spelet i transportsträckorna till de coola händelserna och sedan får jag bara sitta och titta när karaktären sköter sig själv. Man blir snuvad på konfekten helt enkelt och eftersom att du måste klicka varje gång för att få en ny textrad, eller en ny bildruta att titta på, så är spelet farligt nära ett Visual Novel spel. Jag vet att det finns folk som diggar det, men jag gillar det inte!

En sista störande sak med spelet är att man har valt att skilja på karaktärerna i texten genom att ge dem individuella färger när de pratar. Det i sig är det givetvis ingenting fel på, men ibland så har de glömt att ändra. Så ibland har alla repliker blå text (som är Bartholomeus färg) vilket gör det fruktansvärt rörigt att hänga med ibland. En annan sak är stavfel och rent grammatiska fel. Var det verkligen inte någon som korrekturläste!? Det här är slarvfel som inte ska finnas i en färdig produkt och det här spelet är Kickstartat dessutom; då ska man väl definitivt se till att allt är i sin ordning?!

The Blind Prophet vinner väldigt mycket på sitt utseende. Hade det här funnits som en serietidning, så hade jag mer än gärna införskaffat mig ett gäng nummer och hängt med på fler äventyr med Aposteln Bartholomeus. Tyvärr så är innehållet (framförallt när det kommer till gameplay) inte allas lika slående och det som hade kunnat bli en riktigt mustig upplevelse, slutar tyvärr som en axelryckning.


Specifikation

The Blind Prophet. Lägsta pris 211 kronor enligt Steam 2020-02-21.

Recensionsex tillhandahållet av Ars Goetia.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar