Styx: Shards of Darkness

Det känns som om man nuförtiden inte kan kasta en sten fem meter utan att träffa ett stealth-action spel. Inte för att det nödvändigtvis är en dålig sak, men det finns en viss risk för övermättning. Det är därför jag alltid är glad när jag kommer över ett sådant spel som har hittat en ny twist på konceptet, även om det i grund och botten är väldigt likt de andra i samma kategori.

Styx: Shards of Darkness följer den uppkäftige och vitsige goblin-lönnmördaren och tjyven Styx. Han är grön, han är kort, och han tar inget av ditt skit! Efter hans äventyr i föregående spel Styx: Master of Shadows, som krönikerar hans ursprung, så har Styx bosatt sig i träskhålan Thoben, där tjuvar, banditer, och annat skumrask håller till.

Efter en run-in med C.A.R.N.A.G.E. truppen – en specialiststyrka av människor vars uppgift är att ta kål på alla goblins – så blir Styx anlitad av en av deras bästa soldater, Commander Helledryn, att stjäla en spira från en högt uppsatt ledare av de mänskliga styrkorna. Det visar sig att en svartalv har fått för sig samma sak, och nästan förvandlar Styx till en pannkaka i samma veva, vilket vår gröne vän inte tar liggandes. Tillsammans med Helledryn jagar de svartalven till alvernas underjordiska stad Koranger, där allt inte riktigt är som det ska…

Spelmässigt är det stort fokus på smyg-aspekten. Man kan lönnmörda fiender, och ibland är det nödvändigt, men större delen av tiden kan man smyga sig förbi. Styx har tillgång till en kniv för lönnmord, kastvapen som t.ex. pilar, glasbägare, och flaskor med syra, samt tre magiska egenskaper via Amber, som är källan till den här världens magi.

Via Amber har Styx tillgång till osynlighet, kloning, och något som kallas för amber vision. Med osynligheten kan Styx hålla sig osynlig tills hans amber tar slut, och med kloningen kan han skapa en klon av sig själv som han kan styra iväg, antingen som ett förvirringsmoment, eller för att ta sig till farliga ställen utan att riskera sig själv. Amber vision fungerar i mångt och mycket som alla andra spels specialsyn; han kan se fienders siluett i rött, och saker, prylar, gömställen, och vissa strukturer i gult.

Alla dessa egenskaper kan uppgraderas via ett speciellt bord man hittar i Styxs tillhåll, och det finns fem olika uppgraderingsträd; Stealth, Kill, Alchemy, Cloning, och Perception.

Det Undermåliga

Det är en väldig standard trope i nästan alla spel som har någon form av smygmoment till dem att fienderna är extremt dumma. ”Hallå där! Stop och belägg, din fula goblin!” Sen gömmer man sig i tre sekunder. ”Äh, det var nog bara en katt.” Det är inte annorlunda i Styx: Shards of Darkness. Fienderna letar efter dig i en minut eller så, och sedan går de tillbaka till samma positioner som de patrullerade innan. Det är så att man vill stoppa handen hela vägen genom huvudet i världens kraftigaste facepalm.

I varje mission så får man poäng baserat på fem saker; de objektiv man har satta för sig, hur lång tid det tog att ta sig igenom banan, hur många gånger man blev upptäckt, hur många man dödade, och hur många tokens man hittade och stal. Dessa poäng använder man sedan för att uppgradera sina skills.

Jag tycker verkligen tidspressen är helt onödig. Många av banorna är väldigt långa, och för att man ska lyckas klara av sidouppdragen så måste man springa runt och leta efter en hel del saker. För att sedan få guldstatus på tiden måste man klara banan på runt 15 minuter. Jag tror inte jag hade en tid på under en timme någon gång. Jag kan sedan förstå att man får avdrag för att man blev upptäckt, men för i hela fridens dar, jag blev upptäckt tre gånger och fick nästan halva mitt poängtotal avdraget. Inte kul…

Nu kan det vara så att det bara är jag som är usel, och jag vet även att spelet går ut på att smyga, men, alltså, kom igen; man får två val om man blir upptäckt: fly eller parera. Seriöst. Parera! Vem tyckte att det var en bra idé? Jag kan lönnmörda hur mycket jag vill, men om det är någon som kommer framifrån redo för attack, så är allt jag kan göra parera?

Nu körde jag visserligen med handkontroll, som jag ofta gör, men vid vissa ställen så var det väldigt svårt att styra Styx. Speciellt när man svingar sig på rep och när man hänger från en kant och ska hoppa i en viss riktning. Det kan vara en bug, men i skrivande stund så flippar spelet fortfarande ur när man försöker dessa saker.

Röstskådespeleriet är mediokert för i stort sett alla utom Styx och Helledryn. Dialoger med NPCs och fiender är som värst levererade som om de tagit in någon stackare från gatan som aldrig pratat med en annan människa tidigare. Som tur är behöver man inte lyssna på dialog utanför mellansekvenser, utan man kan bara kila vidare utan problem.

Det här är en sak som nog bara är ett problem för de som jag som inte spelat förra spelet, och faktiskt bryr sig om saker som backstory, men det finns inget sätt att få reda på vad som hände tidigare. Det som hände i Styx: Master of Shadows spelar en hel del roll för vissa bakgrundssaker i Styx: Shards of Darkness. Jag var tvungen att gå till Wikipedia för att förstå t.ex. varför faktumet att Styx kan prata hade så stor betydelse, vilket känns väldigt omständligt. Jag hade även gärna sett något litet som en bok man kunde läsa i Styxs tillhåll som förklarade vad som hände i föregående spel.

Det Braiga

Styx är nog en mina favoritkaraktärer på senare år. Han är sarkastisk på heltid, och gör referenser till andra spel, filmer, you name it. Det kan kanske kännas lite anakronistiskt, men jag tycker det passar in väldigt bra. Hans attityd mot allting runtomkring honom, speciellt sina fiender, gör att han hamnar högt på min lista. Saul Jephcott, som gör rösten till Styx, har enligt min åsikt gjort ett fantastiskt jobb.

Förutom de problem jag nämnde tidigare, så är gameplayet väldigt bra. Det känns inte någonstans som om spelat arbetar mot en, och även om jag klantade mig en hel del, så kunde jag bara skylla på mig själv. Eller ja, jag kan ju skylla på spelet, men det tänker jag inte göra. Att smyga runt och lönnmörda fiender är roligt och lagom svårt, precis som det ska vara.

Bandesignen är väldigt välgjord, med flera olika vägar och sätt att ta sig till slutet. Med hjälp av amber vision, och att bara lyssna på fiender, hittar man ibland nya objektiv som man kan ta sig an. Det är mycket användning av små gångar både över och under, som Styx kan smyga sig igenom. Ett smart drag de gjort här är att man går in i förstapersonsvy när man är i de här gångarna, så att kameran inte får spel, som den har en tendens att få i många spel när man hamnar i trånga utrymmen.

I samband med bandesignen, så är atmosfären väldigt välgjord. När man är i Thoben ser det verkligen ut som om det är ruckel som byggts ute i ett träsk. I kontrast, när man ska stjäla spiran så smyger man omkring på luftskepp, som då är både renare och har en väldigt annan känsla.

Storyn är utlagd som en smått komisk version av en hämndhistoria, vilket passar väldigt bra in med Styxs temperament. Den är satt i en klassisk fantasyvärld, fast lite smått vänd på huvudet, vilket jag uppskattar. Det är alltid kul när väletablerade fantasykoncept får en lite ny spinn på sig!

Något som jag kände var trevligt var att även fast spelet ser relativt snyggt ut när man har det på högsta inställningarna hade jag 60fps hela vägen igenom, trots min lite skrotiga dator. Det var trevligt att inte behöva kompromissa kvaliteten för att få bra fps.