Hem ArtiklarKrönika Skräckfilmer att hålla ögonen på – 2020 Edition

Skräckfilmer att hålla ögonen på – 2020 Edition

av Emil Johansson

Ni läsare verkar gilla när vi slänger ihop listor. En av mina mest lästa texter på Nördliv var förra årets lista över skräckfilmer som skulle berika 2019, det gör mig glad så varför inte sätta ihop en ny för detta året!

Hoppas ni hade en jul, helg och ett härligt nyår – nu kikar vi efter vad som vill skrämma oss under de kommande månaderna.


The Grudge

Vi fuskar lite här då den här filmen redan släppts, bara för några få dagar sedan faktiskt. En reboot som ska utspela sig under samma period som den förra amerikanska versionen vi fick bekanta oss med i början av 2000-talet.
Responsen från publik som kritiker har inte varit den varmaste och, som jag skrev i förra årets lista, så bådar det aldrig väl när ett bolag väljer att släppa en film i januari – den månaden då minst människor besöker biografer, världen över.
Kanske är det här en fruktansvärt dålig start på det nya årtiondet för genrefilm, i så fall kan det ju i alla fall bara gå uppåt. Men en total katastrof kan ju inte nya Grudge vara, eller?


A Nightmare on Elm Street

Jag vet – ännu en remake, jag är inte förtjust i det här heller. Men det är lika bra att få den här ur vägen.
I vad som blir den andra remaken på Wes Cravens skräckklassiker från 1984 förväntar jag mig inte att mycket förändras. Vi kommer antagligen få en mörk ton med alldeles för mycket story igen, precis som i förra remaken från 2010 där en köttfärslimpa med namnet Freddy Kruger jagade barn i deras drömmar. Kanske är jag lite för hård mot förra remaken, men det var mycket saker de gjorde fel som så lätt hade kunnats göras riktigt bra, mycket missat potential som bara föll genom producenternas giriga fingrar.
Kan det bli bättre en andra gång?


The Profane Exhibit

Förra året nämnde jag den här som en av de filmer jag verkligen såg framemot. Dessvärre kom den aldrig och dess förbannelse att för evigt vara i limbo verkade hålla i sig, tills bolaget Unearthed Films gick in och tog över både färdigställandet och distributionen, ett släpp vi lovats till hösten 2020.
En antologi med segment gjorda utav några av skräckgenrens mest extrema regissörer, de flesta ökända för det ena eller det andra. Från spelfansens mardröm Uwe Boll till kannibalälskarnas stjärnkock Ruggero Deodato, det är en salig kompott som antagligen lär tilltala de av er som känner att filmerna i Conjuring-universumet inte riktigt gör något för er längre.
På tal om det…


The Conjuring 3: The Devil Made Me Do It

Även om James Wan inte sitter i registolen fortsätter han styra skutan han sjösatte med sitt lilla skräckuniversum i och med första The Conjuring år 2013 som den producent han är. Vi har sett flertalet filmer och spin-offs i serien, allt från dockan Annabelle (hur många gånger kan man berätta originhistorien om en docka som endast agerade öppningsscen i originalet!?!) till den mexikanska vandringssägnen om “La Llorona”, allt ihopkopplat (ofta löst) till Ed och Lorraine Warrens mystiska fall om det övernaturliga.
I år får vi nästa del i huvudserien av franchisen. Vi vet inte mycket mer för tillfället, men titeln skvallrar kanske om en mörkare historia än vi tidigare sett. Men jag tror fortfarande att vi absolut kommer se paret Warren springa runt i hemsökta hus med diverse skrämmande visioner och lekfulla demoner härja runt några stackare igen. Men det finns en annan film i den här franchisen jag definitivt är mer nyfiken på, dessvärre har den mest existerat som ett rykte sen den “annonserades”…


The Crooked Man

The Conjuring 2 släpptes 2016 och kändes lite som seriens Spider-Man 3 (2007), fler skurkar och mer action; och precis som i Spider-Man 3 så varierade resultatet kraftigt. Enligt mig gjorde Conjuring 2 ett bättre jobb för det är definitivt min favorit i Conjuring-universumet, den är underhållande, har kul och bjuder på ett par element som faktiskt kändes lite skrämmande mot de jumpscares och snabba klipp första filmen försökte använda sig av för att bygga upp det motsägelsefulla – en stämning och atmosfär.
I Conjuring 2 träffar vi ett par härliga demoner som idag nästan skulle kunna kallas moderna skräckikoner, en av dessa är “The Crooked Man” – en karaktär baserad på en brittisk ramsa först nedtecknad 1842. Med en moderniserad look som hämtad ur en mardröm regisserad av Tim Burton själv och fantastiskt spelad av den, på riktigt, unike skådespelaren Javier Botet blev The Crooked Man Conjuring 2 sekundära antagonist. Rykten har florerat sedan 2016, men enligt Botet själv verkar intresset finnas kvar hos många av de inblandade och allt vi kan göra nu är att hoppas på en underhållande film, om den kommer överhuvudtaget…


Flowers 2

Detta kan anses lite nepotistiskt av mig, men det faller under korrekt kategori och det är i slutändan min lista så bu-hu, ha! Så det så.
Hursomhelst… Tidigare nämnde jag Unearthed Films. De släppte en film för ett par år sedan som heter Flowers (2015), regisserad av amerikanen Phil Stevens och nu har han snart fullföljt uppföljaren till vad många antagligen skulle anse vara hans magnum opus. Det här är indieskräck i sin sannaste anda och vi har fått äran att hjälpa Phil att uppnå delar av hans vision han hade svårt att få gjort i tid, något vi självklart hjälper till med om vi kan och om vi känner att projektet är rätt för oss och har potential.
Flowers är en abstrakt och surrealistisk film om sex döda kvinnor som vaknar upp under sin mördares, The Exile’s, hus. Vad uppföljaren handlar om har Phil varit väldigt sparsmakad med om man inte stöttade projektets crowdfundningkampanj,så jag tänker inte dela med mig av vad jag vet av ren respekt till Phil. Ni får kika efter helt enkelt när möjligheten ges.
Det hela är annorlunda och främmande, särskilt för en modern mainstream publik. Dock uppmanar jag alla intresserade att undersöka den mörkare delen av källaren av skräckgenren, vem vet vad för guldkorn ni kan hitta där.


“The Organ Donor”

Är detta den slutgiltiga titeln? Det är svårt att säga. Vad vi vet är dock att detta är den kommande delen i Saw-serien och kanske den film jag personligen ser mest framemot under hela 2020, av flera anledningar. En ny Saw är alltid kul, seriens veteranregissör Darren Lynn Bousman (II – IV) sitter återigen i registolen och komikern Chris Rock står bakom storyns koncept (en story som har hållits väldigt hemlig), har även axlat en exekutiv producent-roll samt att han spelar vad som verkar vara en av filmens huvudkaraktärer. Vad är det här egentligen!? Det låter för galet för att vara sant, men det verkar inte vara bättre än så.
Den senaste filmen i serien, Jigsaw (2017), var i mångt och mycket en katastrof på alla möjliga plan. Jag ber om ursäkt, men den filmen är verkligen dum. Det är så otroligt lite som är logiskt, ens i Saws skruvade version av ren logik. Detta verkade märkas på responsen och biljettförsäljningen, de i sig var ingen katastrof men undermåligt jämfört med vad bolagen hade förväntat sig. The Organ Donor är vare sig en direkt uppföljare till Jigsaw eller en reboot så hur den ska passa in i övriga serien kan jag inte svara på och, ärligt talat orkar jag inte med de här filmerna, spekulera mera än vi redan gjort, men den ska utspela sig i samma universum och canon som vad vi tidigare sett i alla fall.
Om John ”Jigsaw” Kramer själv, Tobin Bell, är med så har de gjort ett jäkla bra att hålla tyst om det och i ärlighetens namn hoppas jag inte att han är det. Jag vill ha mer Saw i min framtid, men det är dags att såga av den gamla ruttnande foten och låta färskt blod forsa fram. Hm, kanske borde Lionsgate låta Rian Johnson regissera nästa del? Nej just det, inte ens de skulle räcka över en flaggskepps-franchise till en enda man som gillar att vända på publikens förväntningar. Det är vad gör Disney – baam!


Color Out of Space

Tekniskt sett färdigställdes den här i slutet av förra året, men den släpps officiellt först nu så den får finnas med på listan.
Richard Stanley är känd för ett fåtal filmer, en eller två av dem anses vara riktiga klassiker i sina respektive genrer. På senare år har han inte gjort mycket väsen av sig, men hur gör man inte en comeback om inte med en H.P Lovecraft historia, Nicolas Cage och Tommy Chong?
Lovecraft är känd för sin kosmiska skräck, och i hans originalhistoria, The Colour Out of Space (1927) så kraschar en meteor i utkanten av staden Arkham, Massachusetts. Dess effekt på vegetationen och alla levande ting verkar vara förödande, men är det någonsin något i en Lovecraft-historia som inte är det? 
Det låter kanske helgalet och det är lite vad jag hoppas vi får här. Det är faktiskt svårt för mig att säga vilken jag mest ser fram emot utav Color Out of Space och The Organ Donor; lika mycket men på väldigt olika vis är väl det mest rättvisa sätt att formulera det på. Våldsamt och överkomplicerat á la Saw har sin charm och Stanley/Cage/Lovecraft är onekligen ( och förhoppningsvis) en vansinnigt underhållande kombination.


Halloween Kills

För Guds skull – snälla sluta mjölka en död häst!
Halloween var den serie av filmer jag började samla på först när jag började bygga upp min DVD-samling som osnuten 13-åring. När det finns så många filmer i en serie är ett par dåliga oundvikligt, men när merparten är undermåliga så är det något som är fel. När det dessutom fortsätter att pumpas ut filmer i densamma serie så visar det mig att de som äger rättigheterna inte begriper vad de faktiskt har eller i alla fall inte hur de ska hantera det. Vissa saker måste få dö ut. Problemet med att ha så otroligt många uppföljare är inte som när en remake kommer ut och man kan säga ”Okej, jag är intresserad av en remake av den här filmen, men jag har alltid originalet att komma tillbaka till”. Med uppföljare så ska historien fortsätta att berättas, storyn ska gå vidare från originalet som utgångspunkt, när då de efterkommande filmerna inte håller måttet så gör det faktiskt originalet svagare, inte direkt sämre men onekligen svagare. De efterföljande historierna fläckar av sig på originalet (hur många hade koll på att Michael och Laurie inte var syskon i originalet till exempel? Det introducerades först i uppföljaren från 1981) och färgar av sig sina svagare färger.

För att koppla tillbaka till filmen från 2018 (som ignorerar alla filmer i serien förutom originalet, det hjälper dessvärre inte när alla andra uppföljare fortfarande finns, de och dess inverkan försvinner inte bara för att de ignoreras) och den film som finns på våran lilla lista här. Halloween (2018) blev en succe för Blumhouse och det ledde föga förvånande till inte bara en uppföljare i pipelinen, utan två, Halloween Kills och Halloween Ends (2021,) efter det skulle serien tydligen vara “över”. Jag tror lika mycket på det som jag tror på att mitt och Max blodsocker inte påverkas av ett rent glas Oboy. Kanske avslutar de “Strode-sagan” (som i sig är otroligt ointressant egentligen när man tänker efter) och sedan kan undersöka annat, men vad mer finns det? Passion, önsketänkande och en godtrogen fanskara når bara så långt…

Det är verkligen inte meningen att vara cynisk här, jag gillar Halloween och fann filmen från 2018 rätt bra, trots allt, och jag kommer antagligen sitta i salongen när Halloween Kills dyker upp på biodukarna i höst. Är den tillräckligt bra kan man säkert se mig på bion även 2021 då sista filmen i “Strode-trilogin” för att avsluta min egen koppling till den serie som fick in mig på skräck-franchises från första början.


A Quiet Place: Part II

Det kanske bara är jag, men jag har tröttnat lite på den rädsla filmskapare har för siffror och den pretentiösa ton som uppstår när man slänger på “Del” efter filmens titel samt använder sig av romerska siffror, istället för en simpel siffra om man nu gör en uppföljare. Oh well, nitpicking är vanligtvis inte min grej, men sånt här stör mig verkligen. A Quiet Place 2 låter inte sämre och Texas Chainsaw Massacre: Part IV skulle inte göra Motorsågsmassakern 4 (1994) till en bättre film.
We’re cool? We’re cool. Okay.

A Quiet Place kom som från ingenstans 2018 och svepte undan publikens fötter, det var ett bra år för genrefilm och de flesta av filmerna lyckades faktiskt få sin stund i rampljuset. A Quiet Place hade ett härligt unikt (typ) koncept som lyckades hålla sig i folks medvetande långt efter sin premiär och det talades högt (hehe…) om den bland både genrefans och vanlig biopublik, en film majoriteten verkade enas om var riktigt bra.

John Krasinski som garanterat är mest känd för den amerikanska versionen av The Office (2005 – 2013) spelade en av huvudrollerna i A Quiet Place, som han dessutom regisserade. Den här gången har han placerat sig bekvämt i registolen igen. Jag tror vi kommer få en tonmässigt lik film som utvecklar konceptet från originalet till något större än vad första hade en möjlighet till.


Detta var bara tio av de skräckfilmer jag tror kan vara intressanta det här året och är det så att ni vill att jag ska skriva en lista med kanske fem filmer till så får ni mer än gärna höra av er till mig och säga just det.
Hoppas ni hittar i alla fall en film på vår lilla lista som kan locka er att släcka lamporna, krypa upp i soffan med en skål popcorn och känna ett par kalla kårar under året.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar