Sid Meier’s Civilization VI Expansion: Rise and Fall

Expansionen ”Rise and Fall” till Civilization VI erbjuder en mängd nya saker, och en hel del slipar till ett redan välgjutet spel. Men frågan är om problemen i originalspelet ändå smyger sig igenom denna nya fina fasad. Vi låter vår nybyggare leta sig ut i världen; och ser om vi hittar en ny strålande civilisation eller om det enda som hittas är död och undergång.

Med en gonggongs signal så slår en ny tidsålder in; en gyllene sådan där du i Civilization numera även kan mäta lojalitet, ha guvernörer i dina städer och ett förbättrat allianssystem. För att inte tala om den brukliga (för en expansion) ökningen av underverk, enheter, distrikt, ledare och civilisationer för att nämna några. Det är serverat för en ännu mer intrikat och unik upplevelse, men frågan är om det är på gränsen till för mycket.

Civilization VI hade problem i aggressiv och spattig AI, ett nytt distriktssystem som delade dess community och religionsspridning som lätt tog över och gjorde att ronder snabbt tog slut. Många av dessa ”problem” finns fortfarande kvar även i expansionen; men de nya sätt att ta hand om sin civilisation och allianssystem skänker spelet mer liv, om än temporärt.

De nya sätten att ta sig an städer; där du tilldelar specifika guvernörer med specifika inriktningar (på t.ex. vetenskap, handel, religion) som du sedan kan ytterligare anpassa via uppgraderingar/inriktningar gör spelets utforskande och utveckling betydligt mer mångfacetterat. Varje omgång skänker en unik upplevelse som inte är den andra lik. Sedan har vi även lojalitetssystemet som är individuellt för varje stad; sjunker det så riskerar du revolt, pengar och t.o.m. att förlora staden. Men samma kan hända andra civilisationer, vilket kan betyda lätta övertaganden av viktiga städer. För att inte tala om hur spelet nu även kan ge olika typer av tidsåldrar utöver den vanliga; en ”dark age” och en ”golden age”, beroende på vilka bonusar och framgångar du skördar.

Sedan har vi även mer estetiska saker som att dina upptäckter visas upp visuellt i en tidslinje.  Mysigt och samtidigt i samklang med vad Civilization är; en upptäcktsfärd i historien. Om så en påhittad historia.

Självklart följer det även med mer ”klassiska” förbättringar; åtta civilisationer, nio nya ledare, åtta nya enheter, två nya byggnader, två distrikt och fyra nya unika förbättringar. Det hela skapar uppfattningen av att Firaxis minsann inte legat på latsidan; det är fylligt för de sanna Civ-fantasterna.

Dessvärre så faller det hela likt ett korthus många gånger, då AI:n fortfarande är lite väl spontan. Ena stunden utforskar du världen, i andra så anser en ledare att du minsann varit både elak och irriterande; och förklarar helt sonika krig. Oavsett vilken svårighetsgrad, om så t.o.m. på Settler (d.v.s den lättaste) så sker det. Det känns helt enkelt som att spelet slumpar fram lika mycket var du sätts ner, som hur dina motståndare kommer agera. Självklart finns det olika drag hos olika ledare, men i regel så tar de antingen över via religion eller så attackerar de dig tidigt. En gång så blev en ledare t.o.m. arg (och förklarade krig) för att barbarer smög runt deras gränser. Något som då tydligen var mitt fel…

Har man en riktigt bra insyn i spelmekaniken och alla mängder med spelsätt, så kan man med säkerhet få en stor behållning av expansionen ”Rise and Fall”; det är bara synd att grundspelet syns igenom och färgar upplevelsen.

För i grund och botten är Civilization ändå ett spel att roa sig med under många timmar, men det är allt för många gånger som AI:n sätter käppar i hjulen. Och ärligt talat känns det rättvist många gånger.

Därför hjälper inte expansionens nya policyer, åtta nya världsunderverk, naturunderverk och krishanteringssystem (man kan nämligen ingå pakt med andra mindre civilisationer mot en större civilisation) så mycket som jag hade hoppats. Det är i grund och botten ett väldigt välgjort spel, så även denna expansion; men det strul som fanns i grundspelet färgar alldeles för mycket.