Hem RecensionerSpelrecensioner Persona 5 Strikers

Persona 5 Strikers

av Jesper Gustavsson

En sommaråterträff spårar ur och flera människor blir bestulna på deras livsbegär. Det som kunde varit en lugn sommar förvandlas till en lång roadtrip runt Japan för att återställa ordningen. Varsågod: här är Persona 5 Strikers.


Persona 5 Strikers utspelar sig sommaren efter slutet av Persona 5. Vår huvudkaraktär Joker åker tillbaka till Tokyo för att besöka gamla vänner. De bestämmer sig för att spendera sommaren ihop, men innan de hinner smida planer tar allt en oväntad vändning när modestjärnan Alice Hiiragi kommer till staden. Joker och hans vän Skull får av en händelse kodordet till Alice i metaversumet, den parallella dimensionen våra kompanjoner utforskar med sina personas för att stjäla folks hjärtan. Den här gången kommer de inte åt metaversumet genom MetaNav-appen på deras mobiler, den möjligheten försvann i slutet på förra spelet. Istället kommer de åt metaversumet med EMMA, en app som vem som helst kan kan använda sig av. När våra vänner kommer till metaversumet märker de att området skiljer sig från de palats de besökte i sitt förra äventyr. De har nämligen hamnat i Alice Hiigaragis fängelse, vilket är en bild av hela stadsdelen Shibuya utifrån hur hon ser den. Alice är monark i detta fängelse och håller hus i ett slott. Fängelset består av stora öppna ytor istället för tighta korridorer som i föregångarens palats.

Väl inne i fängelset stöter Joker och Skull på en liten flicka som visar sig vara AI, som manifesterar sig mänskligt i metaversumet. Denna flicka heter Sophia och blir en del av fantomtjuvarnas team eftersom även hon är en personaanvändare. När våra vänner kommer tillbaka för första gången från fängelset blir de bemötta av polisinspektören Zenkichi Hasegawa, som anklagar fantomtjuvarna för Alice beteende. Det som skulle bli en lugn sommar blir istället en tid för att lösa uppdraget att ställa samhället tillrätta. Efter att fantomtjuvarna ändrar Alice hjärta kontaktas de av Zenkichi märkt av skillnaden på folks beteenden. Han erbjuder Joker med kompanjoner jobbet att hjälpa honom med sitt polisarbete att åka till olika städer i landet och ändra folks hjärtan. De får låna Sojiros (mannen som driver cafét där Joker bodde under Persona 5) husbil och de bär iväg. Det är nu äventyret börjar på riktigt!

Spelets historia utspelar sig i sex olika städer, alla med ett tillhörande fängelse. Upplägget i städerna är liknande under spelets gång. Du åker till en stad, kollar igenom ett par cutscenes som introducerar en monark. Här finns mitt enda riktiga problem med spelet. Många av dessa cutscenes, speciellt de som är mellan städerna och innan storyn börjar trappas upp, känns OERHÖRT utdragna. Jag vet inte hur många gånger fantomtjuvar tjafsar om vad de ska äta i nästa stad i en dialog som kan vara i en kvart, istället för att fokusera på vad som egentligen står på spel. Persona 5 hade också mycket fillerdialog ibland mellan större händelser, men i Strikers känns det extremt.

Väl i staden får du utforska området och hitta ledtrådar till ett nyckelord som du senare använder för att bryta dig in i monarkens fängelse. Upplägget i fängelserna ser liknande ut under största delen av spelet, även om det börjar variera mer mot slutet. Ditt uppdrag som fantomtjuv är att leta reda på tre så kallade Prison Keeps. Dessa innehåller varsin core, föremål som associerar med monarken. När du hittat alla cores låser du upp porten till monarkens slott och ger upp mot toppen där monarken befinner sig. Innan du kan ge dig tronrummet måste du dock låsa upp en så kallad Bird Cage. Detta gör du genom att åka till en plats i den riktiga världen som är kopplat till ett trauma hos monarken och entrar metaversumet därifrån. Då hamnar du i ett traumarum där en stor skuggvarelse som kallas för Lock Keeper håller hus. Besegra honom och du kan ta dig in i tronrummet och strida mot monarken för att ändra dess hjärta. Detta upplägg kanske låter enformigt, men eftersom alla fängelser har varierade miljöer och upplägg håller spelet sig ändå fräscht i min mening, särskilt då de sista fängelserna har sina unika tvistar.

När det kommer till gameplay presenterar spelet en blandning av Persona 5s stridssystem och de actionfyllda strider vi bland annat hittar i Dynasty Warriors. Precis som i Persona 5 kan du skapa unika Personas med förmågor, styrkor och svagheter som du kan använda i strid. Väl i strid kan du använda fyrkant och trekant (med Playstation-kontroll) för att hacka och slasha på dina fiender, precis som i vilket musou som helst. Fyrkant är en standardattack medan trekant är till för mer karaktärsspecifika förmågor, till exempel Jokers pistoler eller att Fox gör sig redo med sitt svärd. Utöver dessa kan du använda L1 för att pausa tiden lite kort och ta fram en meny för din Persona. Här kan du skrolla bland dina förmågor och använda magi för att ta dig förbi fiendens svagheter. Precis som i andra Persona-spel blir fienden knockad när du använt förmågor de är svaga mot och det kan du utnyttja för att göra en all-out-attack mot dina fiender. Eftersom det finns horder av fiender du slåss mot här blir den enda skillnaden att du inte kan träffa alla fiender samtidigt, utan enbart ett gäng inom en viss radie. Vissa fiender, till exempel bossar och starka fiender, blir inte knockade av enbart en attack utan de kräver att du slår ner deras sköld först, vilket innebär att du måste vara strategisk. I bosstrider finns det ofta saker i miljön du kan använda för att ta ner skölden enklare utan att ta slut på stamina för fort. Precis som i Persona 5 kan du ta dig till the velvet room där du kan skapa nya personas genom att sammanfoga två eller flera olika. Dock finns det ett mindre antal personas att välja på, vilket är förståeligt då grundprincipen i den här typen av spel är att strida mot horder av samma fiende.

It’s showtime!

En unik aspekt för Strikers gentemot Persona 5 är att varje karaktär i ditt lag har en Showtime-mätare. När den fyllts till max kan du använda Showtime-attacker, stilistiska superattacker som gör extra skada. Persona 5 Strikers är till skillnad från många andra musou-spel INTE en buttonmasher, om du inte spelar på easy mode förstås. Du måste ta hänsyn till svagheter, styrkor, statuseffekter och SP-konsumtion (resursen som går åt när du använder magi) – samtidigt som du tar dig an horder av fiender. I början av spelet var resurshanteringen lite av ett problem för mig. Jag använde alldeles för mycket SP i vanliga strider vilket ledde till att jag inte hade tillräckligt när det verkligen gällde. Som tur är blev det ett mindre problem senare i spelet när jag låste upp nya förmågor och lärde mig hur jag skulle hantera strider bättre.

Social sim-aspekten från Persona 5 är helt borta här. Det enda du kan göra utanför fängelset är att köpa föremål i butiker och laga mat i husbilen som kan hela dig och ge dig buffar i strid. Confidants har ersatts med bonds som ger dig tillgång till olika förmågor genom att spendera bond points som du får genom att gå upp i bond level. Detta gör du dels genom att ta dig vidare i storyn och dels genom att utföra requests, sidouppdrag som du får under spelets gång. Dessa kan vara allt från att visa en specifik persona i velvet room till att ta en revanschmatch mot en boss. Själv kände jag att sidouppdragen inte tillför särskilt mycket till upplevelsen. De har ingen tillhörande story utan är där för att göra dina karaktärer starkare. Mot slutet av spelet kände jag mig stark nog, vilket innebar att jag började ignorera requests helt och hållet, vilket jag troligtvis inte hade gjort om de hade haft någon intressant story bakom dem.

Något som är värt att anmärka är hur väl de anpassat musiken till genren. Spelet tar sig an ett mer rockigt soundtrack för att passa all action samtidigt som det bibehåller personaandan. Lyn gör återigen ett fantastiskt framträdande i nyarrangemangen av Last Surprise och Rivers in the Desert och den nya låten Daredevil har kommit att bli en av mina favoriter ur serien. De engelska röstskådespelarna från Persona 5 är tillbaka och gör ett lika bra jobb den här gången och detsamma går att säga om de nya rösterna. UI är återigen stilren stilren och smidig, både när det kommer till menyer och HUD. När det kommer till det grafiska har jag heller inget att klaga på.

Av de musouspel jag spelat är Persona 5 Strikers det bästa och mest unika. Det känns inte som ett warriorsspel med Personaskin utan istället som ett renodlat action-RPG och en värdig uppföljare till Persona 5. Om du gillar Persona tycker jag definitivt att detta är värt ett köp!


Specifikation

Denna recension baseras på PS4/PS5 versionen. Spelet finns även till Nintendo Switch och PC. Recensionsex tillhandahållet av Atlus. Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

 

i samarbete med PriceRunner

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar