Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka fem hittar vi en riktig kalkon, men även en riktigt intressant sådan!
Vi alla har nog sett en eller annan parodifilm genom åren. Om inte en av Mel Brooks (The Producers (1967), Blazing Saddles (1974), många kända som “De våras för…”) erkända klassiker så kanske nåt från förra årtiondet i form av valfri Scary Movie (2000 – 2013). Jag tänker inte erkänna någon av Jason Friedberg eller Aaron Seltzer (medförfattare till första Scary Movie) egna filmer (Epic Movie (2007), Meet the Spartans (2008), etc) som parodier – för det är de inte, de är bara kassa referenser som blandats ihop med det lösaste av narrativ (ibland inte ens det) för att skapa 80 minuter av fullständigt ångestframkallande kaos. Sen har vi David och Jerry Zucker som tillsammans med Jim Abrahams skapat några av de mest erkända parodierna någonsin (om än få, om man räknar bort den dyngan de också stått för) med filmer såsom Airplane! (1980) och hela The Naked Gun franchisen (1988 – 1994). Men den första filmen de skrev var sketchantologin The Kentucky Fried Movie (1977) i regi av en man som skulle ha ett jäkla uppgång och “fall” i Hollywood på grund av en tragisk olycka – nämligen John Landis.
Men låt oss flytta tillbaka fokuset till dagens lucka.
Uppbyggd som en sketchfilm på lite samma sätt som Peter Dalles Yrrol (1994) och dess nyligen släppta uppföljare Lyrro (2018), fast med ännu lösare narrativ. Det finns nämligen ingen direkt röd tråd att följa här. Det närmaste man kommer är väl kanske att mycket verkar utspela sig på TV i form av nyhetssändningar och informationsfilmer – typ? Haha! Ja, den här typen av film är aldrig lätt att summera särskilt bra. Men jag måste säga att den här Kentucky Fried Movie är ett väldigt lyckat exempel av sketchantologier. Den är välpacead och genomgående rolig, något många komedier av den här typen inte brukar klara av utan i alla fall ett par trevande scener.
På sina ställen är visserligen filmen absolut daterad till 70-talet, vilket riskerar att alienera viss modern yngre publik då de inte lär förstå just de skämten. Till exempel alla paroditrailers på 60- och 70-talets “softcore-filmer” och “nudie cuties”. Däremot står den sig fortfarande rent stilmässigt – den känns i alla fall inte förlegad.
Filmen innehåller en del fantastiska cameos/gästspel som även de kanske går en yngre publik förbi med människor såsom Bill Bixby (1934 – 1993) (Bruce Banner i tv-serien Hulken (1977 – 1982)), George Lazenby (mest känd för att ha spelat James Bond i en enda film – nämligen I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)) och, den antagligen mest kända och framgångsrika av dessa tre i alla fall, Donald Sutherland (kanske mest känd för en yngre publik som President Snow i The Hunger Games-filmerna (2012 – 2015)). Ett snabbt öga kan dessutom uppfatta ett snabbt cameo av regissören Landis själv i närkontakt med en gorilla som löper amok.
Att berätta vad alla eller ens vissa sketcher är för några skulle bara göra er och filmen en stor otjänst. Den här bör ni se utan att folk försökt förklara det roliga. Men några highlights för mig är det novellfilmslånga segmentet (som även släppts på flera utgåvor av Bruce Lees (1940 – 1973) filmer) A Fistful of Yen – en fin parodi och hyllning till just Lees filmer, särskilt den genreklassiska Enter the Dragon (1973) och sketchen om Feel-O-Rama bio som parodierar alla udda trender som då var aktuella på biograferna för att förhöja besökarnas upplevelse. Jag tänker inte spoila slutpoängen med just den sketchen, men jag skrattade högt och gott åt det ett bra tag efter att den var över.
