Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka tjugoett hittar vi musklerna från Bryssel….
Belgaren Jean-Claude Van Damme är inte känd för sina skådespelartalanger så mycket som för sina kampsportstekniker. Inget fel i det! Han har gjort sig ett namn på det genom åren och blivit lite av en ikon om än ständigt överskuggad av giganter som Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Om det var för att muskelberg var mer lockande eller bara så enkelt som att de fick bättre roller än Van Damme. Han höll sig alltid med b-filmer såsom Bloodsport (1988) och den ökända cinematiska felsatsningen som är Street Fighter (1994), filmatiseringen av det klassiska Street Fighter II (1991). Det är inga klassiker på samma sätt som The Terminator (1984) eller Rocky (1976) är så han fick aldrig den där gigantiska rollen som blev en stadig del av populärkulturen.
På senare år har både Schwarzenegger och Stallone blivit skuggor av sina forna jag, Stallone med mer framgång (blandat med en del mindre fiaskon) med filmer som Creed I (2015), II (2018) och kommande Rambo: Last Blood (2019), som jag hoppas blir ett respektfullt “adjö” till den gamle krigsveteranen.
Men hur har det varit för Van Damme då?
Lite samma som innan med uppföljare till Kickboxer (1989) och Universal Soldier (1992) (“Hej Dolph Lundgren! Är du också tillbaka?”) och några “billiga” stand-alone filmer där han säkerligen spelar nåt bad ass som måste rädda eller hämna. Men för tio år sedan kom det en liten film som förändrade min syn på Jean-Claudes skådespelartalang och mannen själv kanske. Den filmen är JCVD – I huvudet på Van Damme (2008) där han spelar en lite mer patetisk version av sig själv som förlorar roller till genrekollegan Steven Seagal bara för att denne äntligen klippt av sig hästsvansen (jo, faktiskt. De har en scen om just det, tyvärr utan Seagal närvarande).
Kort och gott fastnar Van Damme i en bank mitt under ett rån där han sedan börjar reflektera över sitt liv och det är här han verkligen skiner som skådespelare. Det finns en metascen där Van Damme bokstavligt höjs upp över kulisserna för att leverera en hjärtskärande monolog som faktiskt lyckas påverka en på djupet som tittare, innan han sätts ner i filmens verklighet för att konfronteras med den offentliga bilden av vem han är och vem han faktiskt är.
Det är nästan poetiskt när en skådespelare som Van Damme levererar ett framträdande som det han gör här. Känd för sina höga sparkar och plötsligt gråter han rakt in i kameran på ett övertygande vis; och ju mer oförberedd man är och ju fler förutfattade meningar man har om honom desto mer positivt överraskad blir man. Vissa “fans” tyckte filmen sög, men då pratar vi också om fansen som inte kommit längre i sin cinematiska utveckling än vad Van Dammes spark nådde i Kickboxer, 1989, och som inte bryr sig om mer än att det ska vara coolt.
