Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Denna gång är det Mars som får ett rent helvete! Denna gång under lucka sex!
Hur gick tankebanan egentligen när Universal kom på att de skulle göra en filmatisering av id Softwares mästerverk Doom (1993) och inte placera handlingen i helvetet (ett av många problem)? Okej, ursäkta mig. Baserat på produktionsdesignen, platsen och tiden då filmen släpptes (2005) så är det uppenbart att de valde att basera filmatiseringen på det då senaste spelet i serien, nämligen Doom 3 (2004). Det spelet som skiljer sig mest från originalen och gjorde fansen ganska polariserade. Vad man inte kan förneka är hur fantastiskt Doom 3 faktiskt var när det kom. Otrolig grafik, skrämmande fiender och en relativt intressant historia – allt som filmen inte var.
Det bästa sättet att summera mina känslor för filmen i sig vore att säga att det känns som att jag tittar på ett tungt drama med krystad “social commentary” om en östeuropeisk konflikt fylld med klyschor som var var klyschor redan 2005 både i story och dialog.
Ugh, det här manuset är så otroligt illa att jag skrek ut av frustration fler gånger än jag vill erkänna under den alldeles för långa speltiden. Jag förstår bara inte hur man kan misslyckas göra en film om demoner, zombies och skjuta skit från helvetet så otroligt jäkla tråkig!
Nej, ursäkta mig ännu en gång. De är ju inte från helvetet här, inte uttryckligen i alla fall. Istället har de “smarta” repliker som vi aldrig hört innan. Repliker såsom “Det här är helvetet” från skitiga soldater på Mars… Va!?
Det känns som att storyn betydde mindre för filmskaparna än vad storyn i original Doom betydde för John Carmack (huvudprogrammerare för Doom och flera andra spel av id Software) som sa “Story in a game is like a story in a porn movie. It’s expected to be there, but it’s not that important.”
Förstår ni då hur kasst manuset för filmen är? Det finns kanske inte jättemycket att bygga en film på om man ser till spelens story egentligen, men nog fan kunde de lyckats bättre än så här. Ett väldigt standardiserat “bare bones” manus för en premiss som i sig kunde blivit riktigt cool.
Ett par positiva grejer är dock att vissa tagningar är riktigt snygga. Inte så konstigt när regissören (Andrzej Bartkowiak som även regisserade Street Fighter: The Legend of Chun-Li (2009)) egentligen är filmfotograf och antagligen då vet hur man komponerar en bild. Extra poäng ska han ha för det absolut bästa med filmen som till och med är med som extramaterial på DVDn – nämligen FPS-sekvensen framåt slutet där monster skjuts hejvilt till musik som definitivt påminner om de tidigare Doom-spelens fantastiska soundtrack i modernare tappning.
Richard Brake som spelar Portman levererar som han i princip alltid gör, Karl Urban gör en bra roll, tillika Rosamund Pike. Däremot så irriterar jag mig lite för mycket på Dwayne “The Rock” Johnsons karaktär Sarge. Det mesta ligger i manuset såklart, men även i The Rocks leverans av replikerna. Jag uppskattar såklart att Johnson ville spela en antagonist för en gångs skull, men här funkade det bara inte. Dock är jag absolut öppen för att se honom i såna roller i framtiden.
