Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Under lucka tolv gömmer sig en dansk nutida klassiker – som verkligen visar livet i den undre världen.
Nicolas Winding Refn är nog mest bekant för de flesta för sin film Drive (2011) med Ryan Gosling i huvudrollen. Innan dess var han dock en redan etablerad filmskapare med rötterna i Danmark, ett land han lämnade då han ansåg dem vara för begränsande för filmare (inte helt olikt hur Sverige är kan jag tillägga). Men innan han lämnade hemlandet gjorde han ett par otäcka thrillers. Den första av dem, Pusher (1996), handlar om en langare vid namn Frank (spelad av Kim Bodnia som många idag känner igen från tv-serien Bron (2011 – 2018)) som lever sitt liv dag till dag utan större skrupler. Han knarkar, hänger med sin vän och kumpan Tonny (Mads Mikkelsen, ja den Mads Mikkelsen) och umgås/ligger med sin typ (fast ändå inte) flickvän Vic (Laura Drasbæk) – helt enkelt det goda livet enligt honom, även om han antyder att han drömmer om mer. Det hela tar dock en mörk vändning när en deal inte går som planerat och han plötsligt står i stor skuld till knarkkungen Milo (Zlatko Buric) (som för övrigt är en av höjdpunkterna i en väldigt bra film). Nu har han endast timmar på sig att få tag på pengarna han är skyldig, annars…ja, ni vet.
Det vi får är en panikslagen resa genom Köpenhamn i en desperat jakt på pengar, kantad av misstro, våld och svek.
Filmad med en otroligt låg budget och ute på Köpenhamns gator med då relativt okända skådespelare lyckas Winding Refn fånga en skitig och obehaglig känsla, särskilt den av en desperat man som verkligen gör allt han kan utan att tänka på sin framtid eller sitt rykte – det enda han har i huvudet är överlevnad…
Efter flytten till USA och floppen Fear X (2003) var Winding Refn tvungen att återvända till Danmark för att producera två uppföljare back to back – Pusher II (ibland med undertiteln With Blood on My Hands) (2004) och Pusher III (den ibland med undertiteln I’m the Angel of Death) (2005) för att dra in pengar till sitt produktionsbolag, Jan Go Star, för att rädda det från konkurs. För att vara “cash in-filmer” är uppföljarna oförskämt bra, gjorda med samma passion och råhet som första filmen i trilogin. De är nog enligt mig till och med bättre filmer egentligen. Få filmer har sällan lyckats porträttera kriminellas liv på ett liknande sätt och övertygande vis såsom Pusher-trilogin gör och det är beundransvärt. Teamet bakom har varit väldigt tysta och sparsamma med svar om hur deras efterforskning gick till. Man kan ju undra med tanke på hur verkligt allt verkar vara och med tanke på att många inblandade faktiskt var kriminella i verkliga livet.
