Hem RecensionerSpelrecensioner Mafia: Definitive Edition

Mafia: Definitive Edition

av Fredrik Olsson

Där sitter han på knä, precis klar med att ha fixat sin eländiga taxi när plötsligt en bil kraschar in i lyktstolpen intill. Två män rusar jäktat ut ur den kraschade bilen och tvingar under pistolhot den gode Tommy att köra dom från den annalkande polisen, och vips så är vi igång! En resa som inte bara är uppstarten till en tjuv-och-polisjakt över stan, utan även början på hans berättelse in i den kriminella underjorden. Detta är Mafia: Definitive Edition!


Det är här man ska slänga in samma gamla klyshor; att spelet kommer ge dig ett erbjudande som du inte kan neka, eller att du ska hålla dina vänner nära, men dina fiender ännu närmre. Men ärligt talat, jösses vad trött jag är på dessa – särskilt i ett spel som får mig att ta det där metaforiska hästhuvudet och bara gräva ner det på bakgården istället. Det första Mafia-spelet hade en särskilt plats i mitt hjärta, men nu är spelet snarare en kavalkad av bokstavliga transportsträckor… Men är allt dåligt? Nej då!

Trodde jag var ute, men de drog in mig igen…

Gamla Mafia spelet har alltså fått sig en ny skrud; en spelmotor som piffar upp allt från karaktärer, världsbygge, och framförallt bilfysik. Den gamla tredjepersonsskjutaren har nu fått ett ’cover’-system så att du lättare tar ut gangsters genom att gömma dig bakom högst välplacerade lådor – och du bjuds på en mer smart berättad story än originalet. Spelet bjuder dessutom på god support för handkontroll, och likaså den gamla hederliga tangentbord- och muskombinationen, även om det är här vi stöter på vårt första hinder; styrning och mappning av knappar. Ja, av någon anledning verkar utvecklarna varit mer fokuserade på att snygga till inramningen av spelet än att göra styrningen bra nog. En aspekt som inte hjälps av det faktum att spelets animationssystem får dig att rycka dig själv i skägget (om du har ett), varje gång din karaktär ska springa runt i 360-grader bara för att den leker Assassin´s Creed. Jag vet inte hur många gånger jag försökt undvikit kulor, för att istället se karaktären leka hambo med någon närliggande möbel! Visst, det är inte hela tiden, men med tanke på att karaktärsstyrningens knappar också känns märkligt placerade – måste  du dras med detta.

Mumma för denna skönt gungiga bilfysik!

Men nog om det nu… är det i övrigt bra?

Tyvärr kommer Herr Bugg in i bilden med sin 30-tals Fedora och fisljumna leende. Han vet att han sprinklat ut lite buggar här och var, och att det kan komma när du minst anar. Varför inte tappa förmågan att huka lite hippt som happ, eller kan det smaka med en dos av spontan död när du hoppar över objekt i miljön? Låter det aptitligt? Svaret är givetvis nej, och även om det inte sker allt för ofta, är det synd. På pappret är det ändå ett kul spel som handlar om att ducka kulor och leka ”wiseguy”…

Men utöver det finns det givetvis goda egenskaper med spelet; actionmomenten har bra tempo, och du förs vidare rent narrativt på ett sätt som hela tiden får dig att vilja se vad som sker härnäst. Ja, storyn är spelets största styrka, men dessvärre för spelet, säger det inte allt för mycket. Precis som de envist intryckta klyschorna, som jag själv motsägelsefullt ändå lyckades trycka in, finns det egentligen inga nya grepp sett till maffiakultur i spelet. Familjen är det viktigaste inom Maffian, och din ledare Don Salieri fiser ur sig floskel efter floskel, som kan få även den mest hängivne Gudfaderfantast där ute att himla med ögonen. Berättelsen om Tommy Angelo är i sig inte dålig, men det är en historia som setts göras både bättre och med mer känslomässig resonans i andra popkulturell media. Visst gjorde originalet från 2002 många rätt för sin tid, men där och då så var det något nytt… Idag har vi andra krav, vilket snarare gör att Mafia: DE känns mellanmjölk i jämförelse med många andra spel av idag.

Där har vi just ledordet för spelet, mellanmjölk. Det är inte dåligt, det är inte heller bra, utan det är bara, ja, lagom. Lagom mycket ansträngning i detta fall från utvecklarnas sida. Visst är det hedervärt att de lyckats föra över staden Lost Heaven in i minsta detalj i denna motor och att de återskapat dessa karaktärer i fin högupplöst kvalitet, men när berättelsen och utförandet känns så fasansfullt säkert. Då undrar jag varför de ens gjorde en remake, och inte en ren och skär remaster? Nåja, spelet har nya fina miljöer och ärligt talat, ett hejdundrande soundtrack som ger dig mängder med orkestrala stunder i förarsätet. Men det räcker uppenbarligen inte hela vägen.

Storyns bästa bitar handlar om Tommy och hans käresta Sarah.

Har du ett stort sug för lite ”familje”-drama där hårdföra stereotypiska gangsters pratar lite tufft, skjuter poliser och slåss mot andra gäng – ja då kan detta säkerligen vara ditt typ av sylt! Men för en annan är det snarare det faktum att utvecklarna kunde gjort så mycket mer som får mig att tappa sugen för spelet allteftersom. Tack och lov kan du snabbt spela igenom det (för mig tog den strax över nio timmar), medan du får sladda runt med den härliga bilfysiken som finns. Om det inte var så pass att du egentligen aldrig ens behöver utforska staden med din ädla fyrhjuliga skonare till fordon, då uppdragen för det mesta är av samma visa; grabbarna i gänget samlas, bestämmer var du ska åka, du går ut till garaget och väljer bil, sedan åker du länge och väl till ett ställe där du ska låta någon käka bly.

Snabbt inser du att dessa åkturer både är metaforiska såväl som bokstavliga transportsträckor, och att du egentligen inte ens behöver köra hela vägen! Något som var tydligt då utvecklarna gett dig en knapp för att hoppa direkt till stället du ska till, och därmed slippa dessa åkturer! Efter ett par långkörningar blir den där knappen alltmer en standardlösning, vilket dessvärre tar bort hela tanken med utforskandet av staden och den mycket sköna bilfysiken – utvecklarna (upplevs det som) vill helt enkelt att du hoppar förbi det. Du ska ju ändå bara skjuta lite, så varför inte bara hoppa dit och blåsa av någon skallen.

Som berättelse funkar det och särskilt mot slutet när lite mer hjärta kommer in i bilden – och som spel funkar det… men i helhet känns det helt enkelt lite för avslaget för att det ska få någon som helst rekommendation. Visst är det en klar förbättring i jämförelse med originalet rent tekniskt, men å andra sidan, i jämförelse med mer nutida spel framstår det som ett ljummet spel där utvecklarna inte vågat göra tillräckligt mycket. Synd, för det innebär att jag utan problem kan neka detta erbjudande… och så även du.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen. Finns även till Playstation 4 och Xbox One. Recensionen baserar sig på enbart första spelet, och priset nedanför är enbart detta spel. Finns även i packe bestående av hela trilogin.

Mafia: Definitive Edition. Lägsta pris 39,99€ enligt Steam 2020-09-30.

Recensionsex tillhandahållet av 2K.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar