Hem ArtiklarKrönika Kosmisk skräck & power fantasy – en smaklös kombo

Kosmisk skräck & power fantasy – en smaklös kombo

av Emil Johansson

Vad är bättre än ett långsamt mysterium på en fientlig plats som nystar upp sig vartefter för att tillslut kulminera i totalt vansinne så grandiost att du aldrig skulle kunna greppa helheten?


För den uppmärksamme är det kanske övertydligt att jag syftar på den typen av historier H.P. Lovecraft ofta skrev. Skräckikonen var en mästare på att skriva mysterium på ett vis sällan övervunnet sedan han skrev om att fruktan för det okända är den största. Hur svårt jag än har för konstnärer vars liv kan överskuggas av kontroverser, i Lovecrafts fall rasism, kan jag inte neka hur trollbunden jag varit sedan jag började fördjupa mig i författarens verk; likt en av de kosmiska varelsernas tentakler har Lovecrafts ord tagit ett stadigt strypgrepp om min hals för att dra ner mig i en för mänskligheten outforskad avgrund.

Den jämförelsen visar dock det dubbeleggade svärd hans skräck innebär inom populärkultur. Folk känner till tentakler, dessa väldigt förenklat ofta kopplade till ett bläckfiskmonster vid namn Cthulhu och färgen lila. Är de serietidningsfans eller gillar Rocksteadys Batman-spel känner de dessutom till namnet Arkham Asylum (när jag skriver detta parti är det på min telefon som, inte konstigt men lite plumpt vill avsluta meningen med Origins eller Knight. Det säger en del); en bekant plats inom Lovecrafts värld(ar).

Folk i allmänhet är bekanta med författarens verk tack vare den effekt dessa har haft på kultur i alla dess obeskrivliga former. Det gör mig självklart otroligt glad att kosmisk skräck mer och mer tar plats i gemene mans hem.

Batman: Arkham Asylum

Vad som kan vara lite trist dock med denna breda spridning är att många tror att Lovecraft består av av färgen lila och stora tentakler, att det skulle vara kärnan. Stora monstret som tar fysisk form och människor som måste besegra dem på de mest generiska av vis. I spel kokar detta ofta ner till typiska stridselement ackompanjerat av någon chockerande ytlig ”sanity mechanic” där man måste hålla protagonisten någorlunda vid sina sinnens fulla bruk, detta ibland till utvecklares stora förtret. Under utvecklingen av Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth var ambitionen stor, på sätt och vis obegripligt stor; likt en eldritch varelse. Den spelmekaniska designen genomgick en del förändringar och verkar ha varit diffus och oklar, till den grad att det faktiskt påverkade hur den slutgiltiga produkten (inte) fungerade som den skulle rent tekniskt. Vi har sett det innan och ofta och lär göra så för evigt – inte så mycket feature creep som att vilja göra allt i ett: att packa ihop flera olika genrer i ett prydligt litet paket och erbjuda något för alla typer av spelare. Något som ofta slutar i ett paket, inslaget i en skokartong, iklätt i alldeles för mycket presentpapper vars kanter sitter säkrade likt bultar på en ubåt med billig och genomskinlig tejp. En baneman för tid och glädje för det rådande födelsedagsbarnet.

Det är en tragisk historia vi fortsätter se inom den bredare spelindustrin – utvecklare vill en grej, utgivare en annan. Resultatet är en kompott gjord på sura bär utan vare sig tillräcklig med socker eller pektin som sakta ruttnar det bort i skafferiet, motvilligt övergivet av utvecklare och snabbt bortglömt av utgivare. I fallet Dark Corners of the Earth blir den liknelsen inte mycket tydligare då spelet säljs på både GOG och Steam, men endast GOG-varianten inkluderar den fanutvecklade patch som möjliggör ett segment halvvägs igenom historien. Utan den blir annars blir hela i princip ospelbart då man måste skjuta ner Dagon, en gudaliknande varelse från havets botten, med en kanon. Utan patchen är Dagon osynlig och i så gott som omöjlig att träffa tillräckligt många gånger, utan att man själv dör först. Samtidigt ska man försvara sig mot Deep Ones; dyrkare av Dagon som lever i det mörkaste djupet i det mörkaste vattnet.

”Father Dagon boss fight”
Skärmdump av användaren Obed Marsh för Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth Wikia

På den plats där spelet tekniskt faller isär så faller även idén om kosmisk skräck bort. Att skjuta Dagon i plytet, osynlig eller inte, är fel; bara idén är upprörande för purister. Kanske var det spelet i sig som reagerade och gjorde varelsen osynlig för att försöka rädda den skräck som var någorlunda trogen Lovecraft som fanns kvar, genom att göra en bossfight mot en kosmisk entitet osynlig och i princip omöjlig.

Tar man sig förbi det partiet väntar inte mycket mer än besvikelser och tydliga tecken på ett spel som stressats fram. Nya platser som skulle passa perfekt för ett långsamt undersökande fylls istället med klumpiga eldstrider bestående av både bly och kosmisk energi. Det tar inte lång tid efter det innan stanken av rutten fisk från staden Innsmouth läcker igenom skärmen och lägger sig som ett tunt skimrande lager likt fiskfjäll över hela upplevelsen.

Första timmen av Dark Corners of the Earth visar ett potential som var före sin tid i bl.a. världsbyggande och världsdesign. Spelet osar av en atmosfär som åkallar författarens mest erkända verk med en väldigt respekt, för att sedan tappa nästan allt det och bli en generisk shooter av lägre rang.

Senare spel har försökt sig på någorlunda egna tolkningar av den standardiserade bilden av Lovecraft. Call of Cthulhu: The Official Game (vilket är en dum titel på många vis gällande just det spelet) och The Sinking City låter både två spelare axla rollerna som druckna detektiver drabbade av PTSD som åker till en skum plats med ännu skummare invånare för att reda ut ett mysterium. Dessa spel är inte ensamma med det här upplägget, det verkar som sagt vara den moderna standardiseringen av hur Lovecraft tolkas, gärna med flera historier inbakade i handlingen och med en titel som inte har med huvudhandligen av historien i fokus alls allt göra.

Lovecraft Country

Film och tv-mediet har inte gjort mycket bättre ifrån sig när det kommer till trogna adaptioner eller tolkningar. När Lovecraft Country annonserades med en plansch där tentakler avbildades i centrum skrev jag ett inlägg där jag beklagade mig över hur saker baserade på eller med fötterna i Lovecraft ständigt fick kärnan fel. Detta inlägg möttes av mothugg av folk som såg fram emot serien, vilket inte var vad jag hade problem med – utan marknadsföringens oförmåga att förlita sig på annat än författarens namn och ikonografin som här honom till. Visserligen var inte den serien baserad på någon av Lovecrafts egna historier, utan en novell skriven 2016 av Matt Ruff. Dock bär dessa böcker författarens namn och måste således bedömas på liknande vis som annat som har tårna doppade i det mörka kosmiska vattnet. Varför skulle annars serien bära just det namnet? Jag förstår på det stora hela vad serien/novellen vill säga och utforska med sin blandning av Jim Crow-eran, rasismen den innebar och Lovecraft (som alla vet inte kan förnekas var en stor rasist); men efter att ha sett merparten av första säsongen så anser jag inte att någonting egentligen utforskats bortom det självklara ”rasism är dåligt” och monster inspirerade av Lovecraft.

En film som inte bara fångar atmosfären, utan även surrealismen är Robert Eggers film The Lighthouse; en film som antagligen får en majoritet av publiken att rynka på pannan och lägga huvudet på sned. Full av litterära och mytologiska referenser lägger The Lighthouse grunden för en värld vi är lika främmande med som i alla fall en av våra huvudkaraktärer, innan själva historien börjar ta rum. Världen och dess atmosfär är dock försiktigt placerad i förgrunden och gör sig ständigt påmind, något som driver karaktärerna till vansinne och lämnar oss osäkra på vad som egentligen pågår.

The Lighthouse

The Lighthouse drivs inte framåt av sitt narrativ så mycket som de två fyrväktarnas alltmer eskalerande förfall. Hela filmen är egentligen en cinematisk adaption av Friedrich Nietzsches alltför ofta citerade och missförstådda “Om du tittar tillräckligt länge in i en avgrund, kommer avgrunden att titta tillbaka in i dig” Vad jag menar med missförstådda beror på att folk inte inser att det finns en bit till av citatet som kommer innan citates mer kända mening: “Den som kämpar mot monster bör se till att han i processen inte blir ett monster”. På sätt och vis känner jag mig lite nedstämd (om än fnittrig eftersom Batman återkommer två gånger i den här texten för helt olika grejer) när jag inser att ett citat som innebär ungefär samma grej och vars helhet kanske är lite klarare och som folk antagligen känner till bättre är ”You either die a hero or live long enough to see yourself become the villain”, sagt av karaktären Harvey Dent/Two-Face, spelad av Aaron Eckhart från Christopher Nolans film The Dark Knight. Det senare citatet är tydligare, mer lättsmält och lite mer heroiskt än Nietzsches nihilism; men det saknar insikten i att det inte finns hjältar eller skurkar – bara oss själva.

Nu har inte jag en doktorand i vare sig tysk litteratur eller filosofi, så jag kan inte säga exakt vad vår käre deppige tysk ville säga med sitt ofta halva citerade citat, men kortfattat är det så jag skulle summera det, i alla fall i hur det är relevant till den här texten.

Nolans citat passar den breda synen på Lovecraft; där monster är gjorda av kött och blod och kan skjutas sönder med farfars gamla hagel. De kan besegras med hjälp av fysisk konfrontation. Du kan förstå vad du ser och att det finns i samma tid och rum som dig.
Nietzsches citat passar bättre in på vad de facto kosmisk skräck innebär; där mycket sker inombords och när det väl tar form är det så obegripligt att ens försöka ge det en tydlig beskrivning det vore en omöjlighet, detta om du inte vid första anblick eller insikt förlorat förståndet. Det är otroligt, omöjligt och okänt,; något vi som människor helt enkelt inte kan eller ska kunna förstå – något att genuint känna fruktan inför.

Sammanfattningsvis är jag alltså glad att fler fått upp ögonen för den här typen av skräck; men versionen de allra flesta tar del av eller drar sig till är inte genren trogen. Det är synd och jag uppmuntrar alla som är nyfikna att nosa lite på vad komsisk skräck egentligen innebär, istället för att bara vilja skjuta en bläckfisk.

Låt mig avsluta med ett talande citat från en av Lovecrafts egna historier, The Namless City. Fundera verkligen på innebörden av citatet – för det kan vara nyckeln till att förstå typen av skräck och terror Lovecraft vill uppnå:
That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die.”

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar