Hem RecensionerSpelrecensioner Huntdown

Huntdown

av Mattias Malm

I en framtid där gatugäng har tagit kontrollen över alla städer och vältrar sig i mord och kaos, så behövs det en bra firma som kan städa upp den minst sagt saliga röran som gängen orsakat! Firman representeras i detta fall av tre prisjägare, den ena mer dödlig än den andra. Hårda tider behöver hårda tag och dessa tre är precis vad staden behöver!


Huntdown utspelar sig i en stad med mycket tydlig inspiration från Ridley Scotts mästerverk Blade Runner (1982), det är höga hus, neon och även lite flygande fordon. Denna stad har tyvärr blivit helt övertagen av fyra brutala gäng. The Hoodlum Dolls som är ett gäng vilda och galna punkare, The Misconducts; ett gäng brutala Hockeyhulliganer med en fäbless för sprängmedel, The Heatseekers är Rockabilly stylade bikers med en vapenarsenal lika stor som arméns och slutligen The No.1 Suspects som är ett gäng kampsportexperter med full kontroll över nattlivet via kasinon och nattklubbar.

För att råda bot på det här så får vi som spelare välja någon av tre Prisjägare att iklä oss rollen som. Vi har Anna Conda; en före detta militär med ögonlapp, som är tränad i att mörda utan att fråga varför. John Sawyer; En cyborg med en rejäl underkäke i stål, som tidigare var någon slags polis men som slutade tro på lagen och började döda för pengar i istället. Trailern menar dessutom på att hans blodgrupp är AK-47! Slutligen har vi Mow Man som är en stulen Recon Droid som via stulen hårdvara är omprogrammerad döda styggingar i lagens namn.

Prisjägarna jobbar för en organisation som heter Shiamoto, som verkar rycka in och röja undan brottslingar när den lokala polisstyrkan inte räcker till. Ledaren för detta är den mystiska Wolfmother. Det enda vi vet om henne är att hon ger oss uppdragen via videosamtal i prisjägarnas bilar, att hon ser till att halva hennes ansikte är täckt av en skugga och att hon verkar gilla att sticka under tiden hon skickar oss på dödsuppdrag.

Gängen kontrollerar varsitt område i staden och vårt uppdrag är att springa in i lägret och besegra ledaren för varje gäng. På vägen till varje slutboss i varje område, så finns det fyra stycken mindre bossar (eller bounties som spelet kallar dem för) att ta sig an. Du får själv inte välja i vilken ordning du ska ta dig an gängen, utan du får ta dem i den ordning som spelet har bestämt. Jag själv är helt ok med det här, för att jag får en känsla av att man jobbar sig uppåt i näringskedjan så att säga, jag förstår att det finns spelare som värdesätter det fria valet även i sådana här spel, men i det här fallet så känner jag att den förutbestämda ordningen tjänar spelet bättre.

Men hallå Mattias, din stolle! Kanske ni utbrister nu. Du har ju inte ens sagt vad detta är för typ av spel! Då kan jag säga er att här snackar vi arkadskjutare, fast med inslag av Brawler. Det är inte riktigt Contra/Probotector och inte riktigt Streets of Rage, utan det är som någon korsning mellan dem båda. Du springer från vänster till höger och skjuter mot fiender som antingen skjuter på dig eller kommer springande mot dig och försöker spöa dig med något typ av tillhygge. Det är inte heller så att det väller in fiender hela tiden, utan de kommer oftast mer stötvis, sedan kan ju spelet såklart överraska dig med att kasta in en rejäl våg fiender också, men det händer ganska sällan. Vad spelet också har, som faktiskt känns ganska uppfriskande i den här speltypen, är covermekanik. Med jämna mellanrum kommer du till dörröppningar eller lådor som står placerade på marken, där du helt enkelt kan gömma dig och ta skydd från fiendernas projektiler. Detta för med sig att man hela tiden bör ha koll på miljön och tvingar även fram ett taktiktänk. Det håller med andra ord inte att rusa fram och blint skjuta med vapnet hela tiden, utan ibland måste man stanna upp, ta skydd och överblicka situationen en aning.

Utmaningen i spelet är bra balanserad. Oavsett vilken av de tre svårighetsgraderna (easy, normal, hard) du spelar på, så kan jag lova att du kommer bjudas på en utmaning. Till skillnad från andra spel nuförtiden, som direkt placerar spelaren i den brantaste av mördarbackar, så väljer Huntdown att först placera spelaren på en raksträcka med en lutning, för att sedan gradvis stärka lutningen, allteftersom spelaren börjar behärska spelet. För mig är det här helt rätt väg att gå, för det innebär att spelet värdesätter underhållningen lika mycket som utmaningen. Spel får givetvis vara utmanande, men är det toksvårt från första början så är risken stor att jag inte förstår underhållningsvärdet i spelet. Om man däremot som det här spelet, höjer svårighetsgraden i den takt som jag lär mig att hantera spelet, så känns det aldrig helt omöjligt utan jag blir hela tiden motiverad till att försöka igen!

Bossarna i spelet går hand i hand med utmaningskurvan. I striderna med bossarna så måste du hela tiden utnyttja de tricks och taktiker du har lärt dig på banan tills dess att du står öga mot öga med dem. De är för det mesta genomtänkta till den gimmick som gänget har, med egentligen bara ett undantag som jag kan komma på. Gänget The Misconducts har en boss som heter Shell-Shock Murdoch. The Misconducts är som sagt ett gäng Hockeyhulliganer och alla medlemmar och bossar har något Hockeyaktigt över sig, det kan vara något så banalt som att de har en Hockeymask på sig, eller åker runt på skridskor. Shell-Shock Murdoch är en veteran från det tredje världskriget. Antalet Hockeyreferenser i hans fall är noll, hans grej är att han har PTSD från kriget och härjar The horrors! Oh the horrors! hela tiden. Det är en tråkig bossfight, men mitt största problem är att han inte passar in i det tema som just det gänget har etablerat för mig.

En grej som kan förbättra eller förvärra spelets utmaningsnivå, är valet av prisjägare. Alla tre är unika och skiljer sig från varandra, det de har gemensamt är att de har varsin pistol och varsitt kastvapen. John Sawyer är något långsammare än de andra, men tar igen det med att han skjuter kraftfullare projektiler med sin pistol och hans boomerang skadar folk både när han kastat iväg den och när den flyger tillbaka. Mow Man är snäppet snabbare än de andra, både i rörelser och skjutande. Han kan outtröttligt skjuta en snabb ström med projektiler och hans kastvapen är tre rakbladsvassa knivar, som han kastar i ett kast och som kan eliminera tre fiender som är på ett led. Anna Conda kan jag tyvärr bara beskriva som den sämre varianten av de andra två. Hon är inte lika stark som John Sawyer och saknar Mow Mans snabbhet. Hon har en halvautomatisk pistol som skjuter tre projektiler i korta stötar och hon kastar en yxa som träffar en fiende och inget mer. Det kan givetvis vara så att hon inte passar min spelstil, men jag skulle säga att John Sawyer och Mow Man borde vara de självklara valen för alla.

Easy Trigger Games har verkligen omfamnat åttiotalet här. Vi har dels 16-bits grafiken som direkt för tankarna till gamla arkadmaskiner och även Snes. Förutom det ser gatugängen ut att vara hämtade ur valfri genrefilm från årtiondet, allt från Class of 1984 (1982) till The Road Warrior (1981) har fått sina kärlekshälsningar här. Sedan har vi ju dessutom de oneliners som prisjägarna spottar ur sig och spana även in bilarna som de kör runt i också! Detta i kombination med hur staden är designad, det är spruckna fasader, graffiti och sliten neon får mig att tänka på sleaziga kriminalfilmer från årtiondet som alla verkar vurma så mycket med. Detta skapar lite av en synergi av nostalgi såklart, men det känns genuint. Utvecklaren har tagit influenser från saker som de passionerat älskar och ändå sett till att spelet trots alla retroreferenser, ändå står på egna ben. Man kan tycka att det känns coolt även om referenserna skulle flyga folk över huvudet, de som fattar fattar, men det är inte livsnödvändigt för att kunna njuta av spelet. Just det, lägg dessutom till det sythwaviga, rockiga och bara allmänt svängiga soundtracket, med andra ord sprutar åttiotalet ur alla öppningar i spelet och jag kan inte låta bli att charmas!

Kontrollen i spelet bidrar till underhållningen, den är nämligen så pass lätthanterlig att det enda vi får i form av en tutorial är hur man hoppar ner från en plattform till en annan, hur man tar skydd och hur man dashar. Förutom det så är det bara att tuta och köra, den gör sitt jobb utomordentligt, jag misslyckas aldrig på grund av kontrollen, utan det är jag som behöver bli bättre.

Cover mekaniken är för övrigt någonting som jag upplever som fräscht. Jag kan inte riktigt dra mig till minnes att jag har sett det i en sådan här arkadskjutare förut. Bara det att spelet inte riktigt är en skjutare och inte riktigt en brawler bidrar till att spelet står ut från mängden. En annan sak är att spelet har röstskådespel! Varenda replik har en röst och prisjägarna droppar som sagt roliga oneliners med jämna mellanrum och röstskådespelet är bra! Det är ytterligare en faktor som bidrar till spelets fantastiska underhållningsvärde. Om jag ska nämna någonting negativt så är det att man bara kan spela multiplayer lokalt. Jag och en vän som bor i varsin stad, tänkte att vi skulle testa det tillsammans, då vi såg att det fanns Two player Co-Op. Besvikelsen infann sig ganska snabbt, då vi insåg att det inte fanns någon onlinefunktion, vilket är mycket tråkigt och ärligt talat lite konstigt! Det är förvisso ett retrospel och då går lokal multiplayer in i den bilden, men det är ju år 2020 för bövelen! Onlinespel är definitivt en grej och enligt mig skulle spelet tjäna på att ha ett onlineläge. Spelet uppmanar till att spela tillsammans dessutom och det är tråkigt att majoriteten av spelare inte kommer kunna få den upplevelsen.

Summa summarum så kan jag bara säga att Huntdown är ett galet underhållande spel. Det bjuder givetvis på rejäla utmaningar, men det är fortfarande kul, så jag plockar gladeligen upp handkontrollen och riskerar att misslyckas igen, för det känns aldrig helt omöjligt. Ska du spela något modernt arkadspel i år, så behöver du definitivt inte titta längre än till Huntdown, du kommer inte ångra dig!


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även tillgängligt på PlayStation 4, Xbox One och Nintendo Switch.

Huntdown. Lägsta pris 199 kronor enligt Epic Games Store 2020-05-25.

Recensionsex tillhandahållet av Coffee Stain Publishing.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar