Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo EGGLIA: Rebirth

EGGLIA: Rebirth

av Sixten Ekstrand

Egglia: Rebirth är det senaste spelet av Brownies Inc., en indiestudio skapad av Shinichi Kameoka, som bland annat är känd för att ha producerat Mother 3, och skapat konsten i Legend of Mana serien. Spelet är en remake av mobilspelet Egglia: Legend of the Redcap som släpptes 2017. Det är inte helt ovanligt att se ett mobilspel portas till Switch, men i det här fallet är spelet inte bara en port utan byggt från grunden på nytt – den här gången endast för Switch.


Vad gäller storyn i Egglia är den rätt lös och osammanhängande. Man spelar som en liten röd goblin som tappat sina horn och fallit från himlen. Världen man landar i heter just Egglia och den har blivit splittrad av ett krig. Små fragment av världen har fastnat inuti oförstörbara ägg, och bara en liten del av världen återstår. Som en stark röd goblin är det ditt jobb att öppna äggen och frigöra Egglia.

I början har du bara tillgång till en liten gräsplätt, men allt eftersom får du tag i nya ägg och öppnar dem för att utforska nya världar. Det är ungefär där spelets main story både börjar och slutar, men det betyder inte att det inte finns mer. Nästan all story i spelet är sidoberättelser som är exklusiva till specifika ägg. Till exempel kanske du får ett ägg av någon som letar efter sin försvunna syster, och tror att systern är fast i den delen av världen som ligger i ägget.


Man skulle kunna säga att varje ägg är sin egen berättelse. Det finns också mer omfattande berättelser som utspelar sig genom flera olika ägg, men i grunden har spelet inget main story. Det är ju omöjligt att summera alla stories i spelet, då de handlar om helt olika saker, men oavsett vad det är som händer kan du lita på att det nästan alltid är roligt.

I början kändes spelets humor lite hit or miss, men efter ett tag börjar man verkligen uppskatta skämten. Egglias humor är definitivt väldigt barnslig och jag måste säga att det utan tvekan finns personer som inte alls kommer tycka att den är rolig för fem öre, men det är ju fallet med allting som är subjektivt.

Det finns en del olika typer av gameplay beroende på vad det är man gör. Majoriteten av spelet är combat, som tar formen av turbaserade strider på ett rutnät av hexagoner. Spelaren slår en sexsidig tärning som bestämmer hur långt man får gå samt hur mycket skada man gör. Efter man har gått och eventuellt attackerat eller interagerat blir det fiendernas tur, och de gör samma sak.

Här kan ni se att jag haft otur med tärningen och därför bara får gå en ruta.

Man har också tillgång till tre olika magiska förmågor som kostar mana att använda. De man kan välja mellan påverkas av ett ev-system som kallas för Spirits, små varelser som man kan fånga och ta med sig ut i strid. Olika spirits har olika element som kan hjälpa dig på olika sätt, både med attacker och med försvar. Till exempel; om du ska spela en bana med många vattenbaserade fiender kan det vara bra att med sig en vind-spirit, då vindattacker är starka mot vatten. Men spirits påverkar även spelarens stats, så du kanske också vill ta med dig en vatten-spirit, för att öka ditt försvar mot vatten. Detta systemet gör att man konstant måste anpassa sig till sin omgivning och inte bara köra med full fart framåt, då man till slut skulle köra fast om man gjorde det. Varje gång du klarar en bana får du lite XP, som du behöver för att levla upp och bli starkare. Men det är inte bara du som kan bli starkare, utan även dina spirits.

Här börjar ett av mina många problem med det här spelet, och egentligen med mobilspel i sin helhet. Dina spirits får inte supermycket XP av att klara en level. Det bästa sättet att se till att de inte släpar efter är att mata dem med olika sorters potatisar. Potatisar krävs också för att göra magierna man får av spirits starkare. För att få tag på potatisar planterar man dem. Och man väntar. I realtid. Visst, det kanske bara tar 10 minuter, men det slutar inte där. Det finns mycket annat man behöver vänta på i spelet, och mycket av det kan ta flera timmar.

Då är det väl bara att vänta…

I mobilspel används den här strategin för att få spelare att köpa saker för riktiga pengar som kan göra väntetiden kortare. Dessa saker finns i Egglia också, i formen av klockor, problemet är bara att det inte finns något sätt att köpa dessa klockor. Ett system som onekligen bara finns för att tjäna pengar saknar förmågan att tjäna pengar. Då undrar jag varför man valt att ha med dessa väntetider alls? Varför avskräcka din spelare från att spela ditt spel? Det tillför ingenting till upplevelsen när jag måste stänga av spelet och ta en promenad i verkligheten för att kunna gå vidare.

Sist men inte minst finns det också ett energisystem. När man går ut i strid tar man inte bara med sig spirits utan också vänner, det vill säga karaktärer som man låst upp genom att klara deras story. Dessa vänner behövs för att man skall kunna klara av många strider, men de kan inte hålla på hur länge som helst. Efter ett visst antal rundor i strid blir det trötta, och du måste byta ut dem mot nya vänner och ge dem gamla tid att ladda upp sig igen. Men vad gör jag om alla mina vänner har blivit trötta, men jag måste ha med mig en för att klara av banan? Vid det här laget bör ni veta vad svaret är.

Väntar.

Jag kan inte förstå mig på varför Brownies Inc. valde att behålla dessa helt onödiga väntetiderna när de gjorde om spelet från grunden. Det fanns ingenting som hindrade dem från att göra spelet mer konsol vänligt då Egglia: Rebirth inte släpptes till mobiler alls.

Alla karaktärer kan ge dig nya quests och ägg; det är aldrig brist på saker att göra. I staden kan du även ge material åt byggarbetare som kan bygga nya hus åt invånarna eller utöka de husen som redan finns. Du kan till och med köpa möbler och tapeter för att dekorera ditt eget hus, och det finns sjukt många möjligheter. Allt detta bidrar inte riktigt till något annat i spelet, men det är ändå kul.

Egglia: Rebirth är ett relativt fint spel, och det får man ju förvänta sig när det är mannen som gjort konsten till Legend of Mana som ligger bakom det. Det är väldigt färgglatt och har en väldigt unik stil när det kommer till designer av karaktärer. I början tyckte jag faktiskt att karaktärsdesignerna var väldigt fula, nästan skrämmande, men så småningom försvann den känslan och när jag tittar på de nu tycker jag att de ser rätt bra ut. Även alla olika bakgrunder tycker jag är väldigt vackra och de hjälper definitivt att ge liv till alla olika områden.

Vad gäller musik och ljud gör inte Egglia: Rebirth något banbrytande eller exceptionellt. Musiken är inte dålig, men den är inte extremt bra heller. Den är mest bara där och är bra på att ge lite mer inlevelse i världen, men det är som sagt inget speciellt.

Jag har väldigt blandade känslor kring det här spelet. När jag började spela det tyckte jag att det var rätt kul, men allt eftersom började jag gilla det mindre och mindre. Det kändes mer som arbete än underhållning att behöva gå igenom samma level fem gånger i rad bara för att samla ihop tillräckligt med trä för att kunna ge ett hus åt min senaste bybo.

När jag satte mig ned för att skriva den här texten var jag redo att såga spelet och berätta för alla hur tråkigt det var. Men när jag tänkte tillbaka på mina upplevelser under tiden jag skrev började jag se dem på ett annat, mycket mer positivt sätt. Trots att jag inte rört spelet har det ändå på något sätt blivit bättre. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så, men det är inte något man ofta upplever, och det måste ju ändå peka på att det faktiskt är ett bra spel, trots alla brister jag nämnt.


Specifikation

Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.

EGGLIA: Rebirth. Lägsta pris 186 kronor enligt Nintendo 2021-02-11.

Recensionsex tillhandahållet av Brownies.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar