Hem RecensionerSpelrecensioner Disintegration Del 1

Disintegration Del 1

av Emil Nordström

Jag älskar real-time strategy games. Men detta är inte enbart ett RTS utan en hybrid. RTS/FPS i en sci-fi setting med fokus på multiplayer. Men i en värld där single-player kampanjer i andra multiplayer spel är som mest värda att skratta åt så lovar Disintegration så mycket mer. Men kan Disintegration leverera?


Innan vi ens berör storyn måste vi prata gameplay. Detta är som sagt en RTS/FPS hybrid och det skojade utvecklarna inte om. Du flyger en gravbike (flygande motorcykel med vapen) och samtidigt som du skjuter, helar och planerar, styr du även en liten skara trupper på marken. Jag var väldigt orolig för hur detta skulle fungera i praktiken. Men förvånansvärt nog så blev jag glatt överraskad.

Efter ett par stapplande steg där jag glömde bort vad jag höll på med eller vilken knapp som gjorde vad, blev jag ett med kombinationen. Jag lärde mig att flyga självsäkert, hela mina trupper medans jag samtidigt kommenderade densamme. Dock så är det en konstig känsla att kalla det hybrid, då det mer är ett dogfighting spel med extra steg. Mina trupper tillför visserligen en dimension, men i alla fall i single-player känns det mer som bara en extra grej att hålla koll på än något som ger den där wow känslan.

Kontrollerna är gjorda för både Xbox kontroll och tangentbord+mus. Du använder shift och control för att stiga och control för att sjunka. Truppernas special abilities har du i din sifferrad. Skjuter, markerar och zoomar gör du med musen. Det är lite bökigt i början om man inte är van vid att flyga i en 3D-miljö, men det är något man snabbt vänjer sig vid. Det jag däremot saknar är att kunna binda om mina abilities på mina trupper; då dom byter plats efter varje uppdrag eller ersätts med någon ny. Därför klickar jag lätt fel i stridens hetta och BAM, trupper och jag utplånade.

Mycket att hålla reda på.

Jag har spelat real-time strategy games sen jag var ensiffrigt år gammal. Därför förväntade jag mig att 2020 skulle vara året då AI har kommit så pass långt att mina trupper inte är dummare än en påse kattsand. Men ack nej, trupper som vägrar söka skydd från beskjutning, trupper som glatt springer in i en flygande granat eller långdistanstrupper som plötsligt börjar föredra lite handgemäng är bara toppen på isberget. Trots detta blir det likt alla RTS spel, en del av charmen. Jag lär mig att arbeta runt all idioti och till slut har jag bemästrat det nog för att faktiskt känna mig redo att ta mig an allt vad storyn har att erbjuda.

När jag säger multiplayer shooter tänker du antagligen på Fortnite, Call of Duty eller kanske Valorant. Väldigt bra spel i sin egna rätt, men jag känner inte många som spelar dessa spelen för dess djupa story. Däremot så är Disintegrations story riktigt tillfläskad. Du bokstavligen faller ner på en liten grupp motståndare till en organisation som gjort större delen av mänskligheten till metallburkar (robotskal). Här börjar din resa i denna färgglada grupp motståndare. Tyvärr tar det lång tid innan du börjar få en bild av hur/vad/varför, vilket är aningen frustrerande. Det märks att denna värld har skapats med mycket kärlek och omsorg, men då hade jag också velat kunna ta del av den.

Everything is so pretty!

Mellan varje uppdrag stannar det upp lite med en hub likt en sån vi ser i Dragon Age eller Mass Effect. Med den markanta skillnaden att det inte är mycket som händer här. Jag som spelare vet knappt något om mina nya vänner, så deras snack och referenser flyger lätt över huvudet. Med det sagt så är det bara att kämpa på för storyn blir både djup och intressant ju längre in du kommer. Förutsatt att du orkar med de första 3-4 timmarna av ytlighet och förvirring.

Innan varje nytt uppdrag får du möjligheten att uppgradera både dig själv och din grupp. Detta ger spelet lite mer liv och syfte i att leta efter så kallade chips på banorna för att kunna få ut mer av din grupp. Något som även glädjer mig enormt är att man innan varje uppdrag kan höja eller sänka svårighetsgraden från story mode (väldigt enkelt) till hårresande svårt. Det är ej heller någon artificiell svårighetsgrad utan beteende, truppers placering och den generella galenskapen skjuter snabbt i höjden. Väldigt skönt att kunna välja att gå ner en svårighetsgrad i de uppdrag som blev mer en skrikande frustration än en njutbar utmaning.

Ett spel av denna kalibern och genre förtjänar så klart bra ljud och det levereras med råge. Efter vissa uppdrag märker jag att det droppar svett från min haka, då jag levt mig in i stridernas kavalkad av skott och explosioner. Däremot märks knappt musiken av då jag blir så fokuserad på att ta reda på var den ena smällen efter den andra kom ifrån. Vilket är synd då Disintegration har ett väldigt pampigt soundtrack.

Även det visuella imponerar till viss del. En relik från RTS genren är att zoomar man tillräckligt långt in så blir det snabbt väldigt synliga pixlar. Vissa platser på din ”bas” känns knappt ens färdigrenderade. De få mänskliga ansikten man ser är väldigt stela och rörelserna är ironiskt nog väldigt robotlika. Däremot skiner Integration i stridernas visualitet. Många färger, explosioner och väldetaljerade robotar gör att man snabbt kan bortse de där pixliga träden där borta. Det är ju i slutändan där det också gäller. I själva gameplayen.

Trots en RTS AI från till synes 90-talet så fastnar man snabbt för detta spelet. Med en värld som känns fräsch och en story som snabbt drar ner en i sitt djup, så är single-player aspekten av Disintegration en väldigt trevlig aspekt. Nu är bara frågan om Multiplayer-delen är lika trevlig.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Xbox One och Playstation 4.

Disintegration. Lägsta pris 49.99 EUR enligt Steam 2020-06-16.

Recensionsex tillhandahållet av Private Division.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar