Hem RecensionerFilm/TV Recensioner Die Zombiejäger

Die Zombiejäger

av Emil Johansson

Svensk genrefilm är otroligt smal. Få människor utanför genren i sig kan namnge flertalet filmer i den och det är inte konstigt. Svensk filmindustri har satt sig i ett mönster och rullar på i sitt bekanta och bekväma hjulspår. Jag vet ärligt talat inte hur många kriminalare vi har gjort i Sverige de senaste 40 åren, men den svenska publiken verkar gilla det och man ska självklart se vad marknaden vill ha.

Bredvid Beck, Wern, Wallander och Huss (m.fl) så görs ett ett par draman, några komedier men inte mycket mer. I alla fall inte som lyfts fram ordentligt av Svensk filmindustri.

Christian van Caine som badasset Ivo Reinhart i full kreta med att mörda zombies på Götaplatsen.

Men sen har vi stollarna som bor ute i skogen och gör filmer på minimal budget baserat på vad de har att använda sig av runt omkring sig. Personer som Gustav Ljungdahl, Daniel Lehmussaari och Jonas Wolcher. De flesta av er har nog kommit i kontakt med de två senare via den otroligt underhållande webbserien Felix Recenserar (2011 – ) där, som namnet avslöjar, Felix Nordh recenserar svenska filmer och många av dem genréfilmer. Kanske kan vi tacka Monte Fjanton Creations och Felix för att dessa filmer lyfts fram lite mer för den videohungriga generationen. Jag vet att flera av mina vänner fick reda på Lehmussaari och Wolcher genom dem, och det har garanterat fler gjort.

En av Felix recensioner är just utav Die Zombiejäger.

Det samtal som sker här är av någon anledning en av mina favoritdelar i hela filmen. Det är helt enkelt rätt kul!

Den skiljer sig lite från Ljungdahls och Lehmussaaris filmer då den är inspelad i centrala Göteborg. Är man någorlunda bekant med stan så känner man igen sig direkt, även om man ibland inte förstår hur de tog sig från plats till plats på grund av vad vi kan kalla bristfällig kontinuitet och/eller geografisk riktning. Det känns ibland som att Jonas tänkt “Äsch, det är inget folk kommer märka eller tänka på”, men det gör man och flera gånger om. Det en stor del av filmens charm: det här med att detaljerna inte gör helheten. Det ska dock vara ett undantag och inte en regel inom filmskapande, för tänker man så genom hela produktionen så kommer varje minsta bristfällig eller negligerad detalj synas tillslut och som publik är man bara förlåtande så många gånger.

Det är Zombiejägers välsignelse och förbannelse. Många små misstag gör tillslut att man tröttnar helt eller bara uppskattar den mer för vad den är. De flesta jag känner har gett upp efter ett tag och jag klandrar dem inte. Men detta är ett passionsprojekt rätt igenom och det känns. Drivet av mer passion, coola idéer och vilja än kanske direkt kunskap eller erfarenhet, för det mesta med en person bakom kameran – nämligen Wolcher själv. Det gör det hela fantastiskt beundransvärt och, för mig som filmare, inspirerande på ett plan som de flesta filmtittare inte lär tänka på.

Specialeffekterna varierar i kvalité, men de är tillräckligt tillfredsställande för en periodisk “gorehound” som jag. Blod utlovas och blod utgjutes.

Skulle man döma Zombiejäger på samma kriterier som George A. Romeros (1940 – 2017) odödliga Night of the Living Dead (1968) (eller valfri film i hans första “of the dead”-trilogi) så skulle den falla stenhårt och inte ha en chans att rättfärdiga sig. Men det är en helt annat typ av film och de är inte ens ute efter samma publik egentligen utöver de som gillar zombies, men zombiegenren i sig är sanslöst bred med flera olika subgenres och typer av filmer. Zombiejäger tillhör absolut Z-filmerna med mängder av humor, glimten i ögat och “b-stinkande” actionspäckade scener med skottlossningar och karaktärer med i princip noll fruktan. Den grundar nästan en egen genre i sig på gott och ont. “Zombiefilm filmad på DV”-genren där den delar äran med filmer som Todd Sheets Zombie Bloodbath-trilogi (1993, 1995 och 2000) eller Andreas Schnaas Zombie ‘90: Extreme Pestilence (1991) (även om det nu slår mig att de två säkert är filmade på VHS), men även med filmer som Danny Boyles 28 Days Later… (2002) men den är, trots sitt DV-format, ändå en helt annan del av o så breda zombiegenren…

Filmen är delvis (?) dubbad på ett sätt som för tankarna till äldre kampsportsfilmer från Hong Kong alá Godfrey Ho med urusel amerikansk dubbning – fast på “tyska”.

Vad handlar Die Zombiejäger om då? Enkelt! 
Göteborg drabbas plötsligt av ett zombieutbrott (SPOILER: på grund av smittad mjölk från en ond zombiekult, typ) och det bästa sättet att hantera det på är att kalla in ett tyskt anti-zombie team som hyrs ut av av organisationen “Die Zombiejäger”. En trio med “bad asses” (ackompanjerade med en rätt awesome dance/techno temalåt av Sturm Café) skickas alltså till Götet för att hantera de hundratalet zombies som strosar runt i staden innan det sprider sig alltför långt. De får också reda på att en av deras kontakter (italienske lönnmördaren Dragonetti som själv fick en prequel ett par år senare) befinner sig i staden och kan vara i trubbel och att han kan behöva deras hjälp, innan det är för sent…

Premissen är faktiskt inte dum och lägger grunden för en kul jäkla b-film, och med mer pengar och erfarenhet hade det säkert kunnat bli det! Tyvärr uppnår inte filmen själva idéns fulla potential, vilket är otroligt synd. Trots det är det fortfarande en uppskattad (men inte heller sällan hatad) kultfilm, jag bara önskar det var en kultfilm med samma erkännande som kanske Schnaas eller Sheets filmer (och de är fortfarande otroligt smala) eller kanske till och med större som kanske Uwe Bolls filmadaption av House of the Dead (2003) som, tro det eller ej, har sina fans på samma sätt som Zombiejäger har sina!

Rekommenderar jag Die Zombiejäger?
På sätt och vis gör jag det. Skådespelet är ofta uselt (“You fascist bastards, you almost killed meee!”), skämten och manuset faller ofta platt, kameraarbetet bristfälligt, ljudnivåerna växlande i nivå och filmen i sig är rätt jäkla seg och hade mått bra av en tightare klippning. Men vill man göra film själv så är detta absolut en film jag uppmuntrar er att se. Den är jäkligt inspirerande för alla som vill göra film men inte har budget eller särskilt mycket erfarenhet. Jonas visar här att det är möjligt och att filmskapande inte längre är en lyxvara som när film faktiskt kostade en hel del att köpa in och framkalla. Släng i ett par DV-band (idag är nog SD-kort ett bättre val på alla sätt och vis) och kör! Men för de som söker en välgjord och välpacead actionfilm med zombies får jag nog säga nej, det finns bättre såna där ute. Om ni inte är ute efter en kandidat för en “dålig film”-kväll (vilket jag och mina vänner alltid hade när vi var tonåringar) för då har ni hittat rätt, särskilt om ni vill ha svenska filmer. Men charmen i Zombiejäger är verkligen smittande och jag kan inte annat än att älska den som om den vore min korkade och lite efter kusin och Jonas Wolcher i sig är en av de absolut trevligaste filmskapare jag någonsin träffat och jag respekterar absolut vad han här har skapat.

Jag gillar ändå skådespelet från vår kära Zombiejäger-trio. Det är härligt ostigt och känns aldrig direkt jobbigt att titta på som det annars ofta kan göra.

Vill man se filmen kan det idag vara svårt då den är utsåld på de flesta ställen. Men som tur är har den just släppts i en box tillsammans med Ljungdahls Root of Darkness (2016) och Wolchers Dragonetti prequel, Dragonetti: The Ruthless Contract Killer (2009) som man kan finna här. En absolut prisvärd box rent speltidsmässigt och ni stöttar svensk genrefilm om det skulle övertyga er ytterligare!

Unna er en tur till Göteborg med denna svenska kultklassiker. Tillsammans med ett par vänner och öl så kan det bli en fantastiskt underhållande kväll!

Hälsa “frauen”!

0 kommentera

Du kanske också gillar