Hem RecensionerSpelrecensioner Devil’s Hunt

Devil’s Hunt

av Joel Svahn

Att spela Devil’s Hunt är lite som att äta en ostmacka, du har gjort det flera gånger förut och ostmacka nummer 53 smakar likadant som ostmacka 102.


Devil’s Hunt är ett Hack n Slash action-äventyrsspel utvecklat av Layopi Games och utgivet av 1C Entertainment. Du spelar som Desmond. En ung man som har allt, pengar, en snygg tjej, kompisar och snabba bilar. Men allt detta är inte nog för vår stackars huvudperson då han på sin fritid håller på att slåss i sunkiga källarlokaler, där “vinna” betyder “den andre är medvetslös”. Men Desmonds liv kommer snart att vändas helt uppochner. Efter att ha förlorat den viktigaste matchen i sin karriär så kommer Desmond hem och ser sin nyblivna fästmö i säng med hans bäste vän. Efter att ha skrikit lite och kastat en sten eller två så åker han iväg i sin sportbil ut på en lång bro. Precis när allt känns som mörkast kör han av kanten. Detta blir en enkelbiljett till helvetet och Desmond får veta (efter en snackis med Lucifer) att han har en profetia att uppfylla. Kommer han bli frälsaren eller förgöraren? Desmond gör en deal med Lucifer och får återgå till jordelivet, men måste nu utföra djävliga (hehe) uppdrag i sin nya demoniska form. Desmond har omedvetet kastats in i kampen mellan Lucifer och Gabriel, djävulen och ärkeängeln, gott mot ont.

Ibland är Devil’s Hunt rätt så snyggt ändå.

Så lite kortfattat, du går omkring och slåss mot olika sorters hemska varelser. Du har en “lätt” attack, en “tung” attack, en kontringsknapp och en dodge förmåga. Har du spelat något liknande spel inom de senaste fem åren så kommer du att känna igen dig. Till din hjälp har du också specialförmågor som du (tre i taget) kan använda under stridens gång. Du låser upp nya förmågor och kombos i ett klassiskt skilltree. Men du har inte bara ett träd, utan tre stycken (som du av någon anledning låser upp i ordningen 1, 3, 2?) som du kan byta mellan när du vill i stridens hetta. Du uppgraderar dina förmågor med själar som du samlar på dig genom att döda fiender eller slå sönder speglar. Du kan också hitta själar strödda lite varstans under spelets gång. Själarna du spenderar på en förmåga går att byta ut mot en annan förmåga när du vill. Så även om du inte hittar alla själar, så har du en chans att leka runt med alla olika specialförmågor. Du har också en mätare som (när den blivit full) går att aktivera för att använda din demonform.

Men hur är det då, att slå ihjäl demoner kan väl inte vara tråkigt? Jo, det är precis det det är. Det största problemet ligger i att dina slag inte “känns“. Du vet inte vilka attacker som kommer få en fiende att rycka till och avbryta sin attack och vilka som inte gör något alls. Det känns som att du inte har några taktiska val att göra alls, du bara trycker på knappar. Det är som att det inte finns någon skillnad mellan dina tunga och lätta attacker. Det känns heller inte som att det är av någon betydelse vilket av de olika träden du använder, då det knappast har någon påverkan på hur mycket skada du gör. Allt detta gör att Devil’s Hunt är pinsamt lätt. Du kan klara dig igenom den största delen av spelet, även på de svårare svårighetsgraderna, bara genom att trycka på vänster musknapp och mellanslag lite sporadiskt. Det hela blir extremt långtråkigt bara efter första halvtimmen. Den bästa förmågan jag låste upp var den som lät mig suga ut själar direkt ur fiender utan att slå dem först så att jag inte behövde spela lika länge för att ta mig till slutet. Det introduceras en teleporteringsplatta tidigt i spelet, och mina tankar hoppade genast till någon form av pussel-lösande, men icke. Det hade varit för roligt. Istället är det bara att stå på en platta, titta dit du ska och trycka på “E”.

En annan sak som var irriterande var hur du interagerade med världen, jag tänker då speciellt på en del av spelet som utspelar sig i en hiss. Man kunde klart och tydligt se att ett stort stenblock var i vägen för att hissen skulle kunna fortsätta uppåt, men om det inte var tydligt nog så säger också Desmond till dig att stenen måste flyttas på. Detta är tyvärr ett genomgående tema genom hela spelet, om du skulle behöva använda mer än två hjärnceller för att lista ut något, så får du istället svaret rätt i knät. Det känns lite som att manusskrivaren har glömt att spel också är ett visuellt medium, för nästan varje handling som ska göras säger Desmond åt dig att göra. Det är faktiskt något som hela storyn lider utav, tell not show. Något som också sätter den enkla spelmekaniken i kontrast är den hoppiga, ostiga och dåligt skrivna storyn. Det kändes nästan som att den skulle bli självmedveten och lite rolig i början av spelet, men så var inte fallet. De mellansekvenser som finns är inte bra animerade alls, och Desmond har två (max tre) ansiktsuttryck genom hela spelet. Karaktärerna är papperstunna och har lika mycket personlighet som ett blött kex.

Tänk inte så mycket, följa bara efter de vita markörerna och tryck på “E”.

Texturerna och partikeleffekterna är rätt så snygga, men det är det enda bra som det här spelet har att erbjuda. Förutom ovan nämnda dåliga erfarenheter stötte jag också på lite buggar där jag fastnade och inte kunde komma loss. Jag kunde inte vrida kameran för fort för då slog den tillbaks mig till en “grundposition”. Köp inte det här, spara pengarna, lägg dem i en fond, hoppas på god tillväxt (och att ryktena om att Playstation 5 ska vara bakåtkompatibel faktiskt stämmer) och spela God of War istället.


Specifikation

Denna recension baseras på PC/Steam versionen. 

Devil’s Hunt. Lägsta pris 259 kronor enligt Prisjakt.nu 2019-10-04.

Recensionsex tillhandahållet av 1C Entertainment.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar