Hem RecensionerSpelrecensioner Cuphead

Cuphead

av Robert Jonsson

Det är sällan som jag ångrar att jag tar mig an ett recensionsuppdrag. Visst, alla spel är inte roliga men sällan blir det en genuint plågsam upplevelse. Cuphead var dock en sådan. Det har varit ett hyllat spel redan vid utannonseringen och många har sett fram emot att lägga vantarna på det. Jag fastnade för den charmiga estetiken precis som de flesta andra och har varit intresserad av spelet sedan dess. När ryktena kom att spelet var svårt skakade jag av mig det som trams. Det skulle jag inte ha gjort. Det är plattformsspelens motsvarighet till Dark Souls. Låt oss dock spola tillbaka bandet lite.

 
Cuphead är ett spel som utmärker sig tack vare sin visuella stil. Det påminner nämligen om hur tecknade serier var under tidiga 1900-talet innan det instiftades lagar om att de skulle vara barnvänliga. Det är grafisk stil som kikar mot det skruvade, ibland i det psykedeliska gränslandet. På rak hand kan jag inte nämna några andra spel med en liknande visuell stil. Sällan har klichén ”det ser ut som en serietidning” varit mer passande än här. Spelet är utan tvekan vackert.
 
För mig som var med då NES var en standard i varje familjs hem så sitter plattformsspelen i min ryggrad. I ärlighetens namn var det vad jag trodde jag skulle få, men även om jag får en del sådana banor är det inte spelets egentliga huvuddel. I spelets inledning får vi se Cuphead och bror Mugman ovetande spela bort sina själar till Djävulen på ett kasino. När de vädjar om att bli räddade säger Djävulen att de kan bli fri från skulden till honom om de bara inkasserar de skulder som andra är skyldig honom. Det blir starten på spelets huvudfokus: en kavalkad av de mest skruvade, bisarra och psykedeliska bossmonster på länge, var och en med sina egna styrkor och svagheter. Andra har beskrivit Cuphead som ett run and gun-spel, men då bosstriderna är vad som står i fokus så tycker jag att det blir en missvisande beskrivning. Cuphead är plattformspelens motsvarighet till Dark Souls. Det är så in i helvete svårt, men med en spelkontroll som är så frustrerande bra så kan du bara skylla på dig själv när det går fel. Det gäller att tackla Cuphead i två led: studera mönstren och kontra deras strategi. Det första steget har jag inga problem med, utan det är det sista steget som det tar stopp för mig. Det kräver nerver av stål och reflexer som en ung tonåring, inget av dessa är något som jag behärskar.
 
 
Det finns förstås hjälpmedel att tillgå. Du kan köpa olika uppgraderingar som kan hjälpa dig att besegra bossarna. De köps med hjälp av mynt som du hittar på run and gun-banorna. Problemet är att dessa banor inte heller är särskilt lätta, utan precis som med bossarna kräver det att du kör banorna om och om igen tills deras mönster är inetsat i det finmotoriska minnet. Lyckas du däremot lägga beslag på rätt hjälpmedel kan du utrusta dig med dem och med rätt saker mot rätt boss så kommer det underlätta för dig – inte mycket, men lite.
 
Mellan de frustrerande svåra banor och bossarna kan du gå runt på en vacker karta och samtala lite med Cuphead´s vänner och bekanta. Det är också här som du väljer vilka banor eller bossar du ska möta. Det är en mysig värld som målas upp, men det är ingenting som jag kan ta till mig. Inte när Cuphead får mina nerver att kollapsa och hjärtat att skena. Då får jag hissa den vita flaggan, likt bossarna gör då du besegrar dem. Det här är tyvärr inte ett spel för mig – i alla fall inte om jag är ensam. Det finns möjlighet att spela co-op med en vän i soffan av vad jag förstått, men då jag saknar både handkontroller och vänner så har det inte varit ett val för mig. Har du någon som är riktigt bra på TV-spel kanske du kommer undan att med vara lika bra (läs: dålig) som mig.
 

Specifikation

Denna recension baseras på Xbox One versionen.

Prisbild ca. 200 kr.

Recensionskod tillhandahållen av Microsoft/StudioMDHR Entertainment Inc.

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar