Call of Duty: Vanguard

Siktet är fixerat på den nazistiske löjtnanten, när Ludmila plötsligt hör något bakom sig. Hennes fokus har varit så intensivt att hon missat det dussin tyska soldater som rusar upp bakom henne. Efter ett snabbt byte till ett mer snabbskjutande maskingevär, sätter hon ilsket av mot fiendestyrkan. Hon hatar kriget, hon hatar att hon förlorat så mycket… men mer än något annat hatar hon nazister! Vad jag däremot knappast hatar är Call of Duty: Vanguard (plot twist)!

Årets Call of Duty är lika mycket en bekant historia som en härligt slipad maskin till spel. Activision må spruta ut ett av dessa spel per år, men denna gång kan jag ändå tycka att de lyckats bättre än på länge. Ser man först till spelets singelkampanj är det en väldigt linjär (som vanligt, duh!) berättelse, där du följer fem personer undercover bakom fiendens linjer i andra världskrigets sista skälvande sekunder. Deras jakt på de sista styrande nazisterna är både personlig och högst behjälplig för för de allierade – även om det på vissa sätt är en mall 1A-berättelse. Dessvärre för våra hjältar blir de snabbt tillfångatagna och hamnar i förhörsstolen, under luppen av den vesslelike Jannick Richter (spelad av Dominic Monaghan från Sagan om Ringen-filmerna). De har kommit över information som härrör en hemlig operation som nazisten vill gräva i, medan de själva också vill utvinna så mycket information från den självgode nazisten som möjligt. Det är under dessa omständigheter som de berättar sina bakgrundshistorier, och får oss som spelare att uppleva allt från slaget i El Alamein, Stalingrads övertagande av nazisterna och slaget om Midway – för att nämna några.

Här skiner verkligen Vanguard då karaktärerna är oväntat likeable, särskilt Polina Petrova, även kallad Lady Nightingale, står ut (spelad av ingen mindre än Laura Bailey). Att de olika karaktärerna även representerar olika spelstilar gör det hela än mer varierat och roligt, då deras individuella bakgrundsberättelser ger oss tillfälle att exempelvis agera krypskytt/lönnmördare med Polina eller att vara flygaress med Wade Jackson. Striderna går från smygande, avståndsskjutande och ren och skär action, på gammalt hederligt Call of Duty-manér, där dessa olika berättelser faktiskt får dig som spelare att fastna för karaktärerna. Trots att spelets singelläge bara är runt sex-sju timmar långt känns det oerhört välregisserat och framförallt står mellansekvenserna ut som något av de snyggaste hittills. Det är inte för inte som Call of Duty kommit så här långt och är du bara ute efter en skön berättelse kan jag tycka att denna är riktigt bra, om än lite för kort för att hålla upp prislappen på spelet…

Att tillfångatas av nazister är ej kul

…så tack och lov för zombies!

Activision har givetvis inte legat på latsidan vad gäller multiplayer – och särskilt zombieläget, vilket tack och lov utvecklats på ett roligt sätt i Vanguard. Zombieläget ger spelaren samma karaktärer som i singelkampanjen, men med möjlighet att låsa upp fler genom att spela om banor och nå högre nivåer. Just zombieläget bjuder dessutom på ett intressant upplägg i det att man hamnar i en hubbvärld, som går att utforska, uppgradera, fajtas mot zombies i och så vidare – men att på denna plats finns ett gäng portaler som leder till olika platser och i förlängningen spellägen. På detta sätt omfamnar zombieläget verkligen en ockult lekfullhet där du hela tiden utsätts för nya typer av lägen, med antingen vänner eller slumpmässiga främlingar – tills det att en Exfil portal går att använda. Går du genom denna kan du avsluta spelet och se hur väl det gick, eller genom att fortsätta gå igenom andra portaler och ta dig an zombiehorder, och får därigenom än mer XP och roliga uppgraderingar. Det är väldigt lätt att komma in i även om mängden uppgraderingar (vapen, karaktärer, förmågor o.s.v) kan bli aningen överväldigande – även om det aldrig blir ett hinder. Bara välj en karaktär och hoppa in i ett spel, och du får leka runt.

Likaså kan sägas om spelets mer ”vanliga” multiplayer som bjuder på än mer lättillgänglig action med upp till 20 kartor – och 16 av dessa fokuserade på mer närstridskartor. Lägen där Champion Hill, en arena-survival turnering står ut, i det att man som spelare får samma snabba action som vanligt, men att det även finns mer fokus på taktik gör detta till ett skönt tillägg i spelserien.

Snabbmat eller finmåltid!

Call of Duty: Vanguard har beståndsdelar som likt en burgarmeny på McDonalds ger dig direkt det du vill ha och mättar hastigt. Hoppa in och ur spelmatcher, ta del av singelkampanjens mer narrativa ’beats’, och spräng en zombie eller två. Helheten ger ett snabbt och nästan glupskt intryck, där du hela tiden vill pressa en metaforisk spelburgare i truten – även om du egentligen börjar bli mätt. Dessvärre för spelet i fråga, blir det aldrig riktigt en kulinarisk upplevelse, även om du mycket riktigt känner dig nöjd och from i stunden.

Att spelet dessutom bjuder på ett tvålfagert utseende, där vackert renderade landskap flyter på utmärkt medan du spränger dig fram på den snitslade banan som är Vanguard adderar till upplevelsen. För att inte tala om ljud och musik som bombastiskt dånar ur högtalarna. Det är på många sätt och vis en cinematisk upplevelse som numera snarare blivit Call of Duty:s ’trademark’ – även om det på samma gång kan bli aningen tråkigt för de som år ut och år in tar sig an spelserien. Denna gång är det tacksamt varierat, och även om det knappast blir ett spel som håller sig kvar i sinnet i många år framöver, kommer det ändå mätta dig för stunden och ge dig ett belåtet leende över läpparna.