Hem RecensionerSpelrecensioner Bleeding Edge

Bleeding Edge

av Jesper Gustavsson

Bleeding Edge är ett multiplayerspel där två lag på fyra spelare möter varandra i actionfyllda fighter. Blodigt och edgigt? Knappast, men Ninja Theory bjuder helt klart på en intressant nystart i genren.


Ninja Theory har vi bland annat lärt känna som skaparna av Devil May Cry och Hellblade: Senua´s Sacrifice. Bleeding Edge är deras första försök att skapa ett multiplayerspel.

Spelet utspelar sig i en framtid där människor har börjat mutera sig själva för att maximera chansen att vinna i strid. För invånarna i världen är spelets strider som en sport, lite likt hur det fungerar i The Hunger Games. Eftersom spelet är ett multiplayerspel tar själva storyn bara en liten roll, men för den som är nyfiken så finns det en hel del bakgrundshistoria till alla spelets karaktärer, vilket ger världen ett större djup än det man ser i den introducerade cutscenen.

Som jag nämnde tidigare spelar man i ett lag på fyra spelare. Spelet har två olika gamemodes, Power-Cell Collection och Objective Control. Premissen för de olika lägena är ungefär desamma. Du ska ta kontroll över kartan genom att antingen samla kraftceller och leverera dem till specifika punkter i Power-Cell Collection, eller ta kontroll över tre större kontrollpunkter.

I båda lägena är lagkoordination nyckeln till vinst, vilket leder oss till en av spelets svagheter, nämligen bristen på ett kösystem för olika roller. Som spelet är utformat just nu finns det tre roller en karaktär kan vara: anfallare, förstärkare och försvarare. För att det ska gå bra för ett lag krävs balans mellan alla tre rollerna, vilket kan vara svårt , eftersom alla fritt kan välja bland alla karaktärer. Ett lag kan därför helt plötsligt råka stå utan förstärkare eller bara ha försvarsspelare. Spelet rekommenderar dock vissa karaktärer vid början av matchen och säger till om någon roll saknas, men det skulle ändå hjälpa om man kunde ställa sig i en kö beroende på vilken roll man föredrar, som i till exempel League of Legends.

Själv tyckte jag om att spela som anfallaren Maeve. Hon är en gammal häxa som kan låsa in sina fiender i en bur och göra sig osynlig under en kort stund. Varje karaktär har sin unika spelstil, till exempel Daemon som specialiserar sig på smygattacker eller Nidhöggr som använder sin gitarr och sina eldattacker för att ha ihjäl sina motståndare. Alla karaktärer har olika djup och är därmed olika svåra att plocka upp och spela. Som tur är rekommenderas vissa karaktärer framför andra i valmenyn så att nybörjare kan komma in i det.

 

Något som är till spelets fördel är grafiken, som är en blandning av realism och serietecknarstil, som bland annat Borderlands-serien antar. Stilen passar alldeles utmärkt för den värld spelet utspelar sig i. Grafiken gör även att spelet heller inte är särskilt krävande och jag upplevde knappt några frame-drops under min tid med det.

Musiken i spelet känns däremot lite felanvänd. När jag är mitt inne i en strid hör jag musik som lika gärna skulle kunnat varit musiken jag hör i lobbyn. Musiken är inte dålig, men det känns som om mer eftertanke kunde lagts på var de olika styckena spelas.

En aspekt som även är viktig att nämna är att spelet har vaga RPG-element. När du spelat ett antal matcher med en karaktär går du upp i level med den karaktären, vilket gör att du låser upp så kallade komponenter till hen. En karaktär kan ha upp till tre aktiva komponenter och de kan bidra med allt från att helande förmågor har större effekt, till att du gör mer skada. Buffarna du får av dessa kan vara betydelsefulla om du hoppar in i en väns match där ni har olika levlar. Du börjar dock med tre standardkomponenter till varje karaktär. Dessa är dock inte lika kraftfulla som komponenter du låser upp ju längre du spelar, men det betyder fortfarande inte att din förmåga som spelare blir helt förkastad, om du möter någon med starkare komponenter.

Spelet är fortfarande nytt vilket betyder att utvecklarna ännu har mycket tid att uppdatera spelet med nya gamemodes och karaktärer att spela som. Bleeding Edge kanske inte har samma kvalitet som till exempel Overwatch ännu, men det ska bli intressant att se vart spelet kommer ta vägen i framtiden och om det kommer etablera sig bland de andra jättarna. Själv tyckte jag att spelet var kul till en början, men eftersom jag inte hade några att spela med blev det fort lite långtråkigt, dels på grund av att spelet inte har något välintegrerat chattsystem, vilket spel i den här genren är i desperat behov av. Därför rekommenderar jag att du spelar spelet med en vän och inte ensam.


Specifikation

Denna recension baseras på Windows 10/Xbox One versionen.

Bleeding Edge. Lägsta pris ca 300 kronor enligt Prisjakt 2020-04-08.

Recensionsex tillhandahållet av Microsoft.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar