Gillar du Film Noir? Det vill säga hårdkokta deckarberättelser, gärna med en protagonist i form av en detektiv, som driver en verksamhet som vilken sekund som helst kommer att rasa ihop i konkurs? Klart att du gör, vem gör inte? Har du dessutom känt att vad som skulle göra denna subgenre bättre, är om alla karaktärer vore djur? Då min gode läsare, så kan jag förklara att i Blacksad: Under the Skin, så har din märkliga dröm gått i upplevelse! Så tänd cigaretten och häng på dig din Trenchcoat, så drar vi på äventyr i New York!
Vi iklär oss i detta spel rollen som John Blacksad, En svart katt som till vardags livnär sig som privatdetektiv. Vi får reda på att hans verksamhet inte har varit alltför lukrativ den sista tiden och att han är i desperat behov av pengar. Plötsligt skakas hans vardag om rejält, när en ilsken Noshörning kommer in och härjar om några fotografier relaterade till Blacksads fall han precis avslutat, dessa bilder visar hur Noshörningen är otrogen mot sin fru med en annan kvinna. Detta resulterar i ett slagsmål, där spelaren får möjlighet att påverka hur resultatet blir. När noshörningen avlägsnat sig, så kommer en gorilla vid namn Jake och en hund som heter Sonia in på kontoret, och här får vi uppdraget som sedan sträcker sig över hela spelet.
Sonias fader Joe har hittats död i det gym han drev, eftersom han hängde i en snara så är den officiella förklaringen att han har begått självmord. Joe tränade en ung boxare vid namn Bobby, som är ett av de mest lovande i boxningsvärlden och det pratas om att i sin kommande match mot regerande mästaren Stone, så kan Bobby mycket väl kunna erövra mästarbältet. Samtidigt som Joes död upptäcktes, så visade det sig att Bobby var spårlöst försvunnen. Sonia som nu är gymmets ägare, behöver Blacksads hjälp att ta reda på vart Bobby har tagit vägen. Blacksad upptäcker i sitt sökande att det kommer inte bli helt lätt att hitta Bobby, eftersom den skumme Bookmakern O’Leary tillsammans med hårdnackade hejdukar också letar efter honom. Men vår käre deckarkisse börjar även ana ugglor i mossen angående Joes självmord; tog han verkligen livet av sig själv eller var det någon som mördade honom?
På sin jakt efter svar kommer Blacksad i kontakt med individer i den understa världen, där korruption, mord och framförallt misshandel blir vardagsmat för den stackars missen och han kommer även behöva ifrågasätta sitt eget agerande och sina egna värderingar.
Utvecklaren har försökt lägga mycket fokus på att låta spelaren påverka handling och stämning. Hurdan John Blacksad är som karaktär är helt och hållet upp till spelaren. Hur man väljer att agera i vissa situationer, eller vad man väljer att säga till andra, påverkar hur Blacksad agerar med omvärlden. Huvudmenyn har till och med en kategori som heter My Blacksad där man helt enkelt ser en statistik på hurdan just DIN kattdetektiv är. Är han mer hårdkokt eller empatisk, är han mer tystlåten eller är han en pratkvarn? Detta är ett trevligt inslag, eftersom att karaktären i alla fall får mer chans att bli lite mer personlig och på så sätt öka investeringen i storyn för spelaren. Man kan dock inte bestämma alltför mycket i förväg. För vissa beslut måste fattas ganska snabbt av spelaren i Quick-Time Events; så ibland kanske inte det impulsiva beslutet är det man tänkt sig till karaktären, men det gör det i och för sig mer äkta!
Quick-Time Events, inget för alla…
Quick-Time Events ja… Spelet har ganska mycket sådana och man kan säga vad man vill om detta fenomen, jag ska inte säga att jag är världens största beundrare av dem, men jag har samtidigt inget hat mot dem, de kan definitivt tjäna sitt syfte väl, så länge de görs bra så klart. Det är en fin balans mellan svårt och görbart som ska till. I detta spel så är det en blandad kompott. Ibland känns det som att man ska vara något exceptionellt dålig för att inte klara av dem. Och ibland krävs så snabba reaktioner så att jag svärande måste ta om dem flera gånger innan jag till slut lyckas.
När man inte sitter i cutscenes med Quick-Time Events, så är det ett Peka-klicka spel, utan pekandet och klickandet. Man styr Katten runt i miljön och interagerar med objekt och pratar med karaktärer. Något inventariepussel finns inte överhuvudtaget i spelet. Allt som hittas av intresse skrivs in i Blacksads anteckningsblock. Det som är ännu viktigare hamnar i en Deduction meny. Här får man en lista över alla ledtrådar som man har hittat och hör man en liten pipsignal, så betyder det att man kan kombinera ledtrådar som hör ihop, så att Deckarkissen kan dra slutsatser och handlingen kan gå framåt. Jag gillar det här, min hjärna blir engagerad eftersom att man ibland faktiskt måste tänka till för att hitta rätt kombinationer, och en engagerad hjärna är ju alltid trevligt.
Eftersom Blacksad (Ifall ni nu skulle ha missat det) är en Katt, så för det med sig några äss i rockärmen när det kommer till utredningar. Genom att aktivera hans Catsense (vilket man gör genom att trycka på rätt knapp när spelet talar om det för dig) så stannar tiden och man kan då använda sig av Blacksads skarpsynthet, hörsel och luktsinne för att ta reda på mer ledtrådar. Vi ser referenser till dessa förbättrade sinnen hela tiden genom spelets gång och det är ju trevligt att de tar tillvaro på att huvudkaraktären är en faktisk Katt, men han behöver fortfarande en ficklampa när det blir mörkt, så till skillnad från andra Katter, så verkar inte Blacksad ha någon vidare mörkersyn.
Det största klagomålet jag har, är just vid de tillfällena som vi får styra Blacksad i miljön. Kameran! Den placerar sig ganska fixerat på en punkt och visst den panorerar lite åt sidan medans man passerar den, men du kan inte vrida den själv något nämnvärt. Man kan vrida den en anings aning åt sidan och det hjälper mig föga. Detta för med sig att jag går in i objekt som jag inte ser, eller missar ledtrådar för att dessa ibland är skymda. Ska du dessutom interagera med objekt, så måste du stå på exakt rätt punkt hela tiden, du kan ha sett en indikation på interaktionsknappen, men råkar du röra dig lite för mycket åt sidan, så är det bara att försöka hitta till rätt punkt igen. Detta för med sig mycket onödig frustration. Spelet har även fått med sig en gimmick (förmodligen för att locka till mer utforskning), där man har strösslat ut samlarkort på olika typer av idrottsmän.
Dessa placeras i ett album som man sedan kan bläddra igenom om man känner för det. Vad som däremot är störigt med dessa är att ibland är det inte helt självklart vad man ska ta sig till i miljöerna. Är det något objekt jag inte har tittat på, eller är det något annat viktigt jag missar? När jag sedan får upp ser interaktionsknappen dyka upp, så drar jag först en lättande suck för att jag äntligen har hittat rätt… Bara för att sedan få min eufori krossad vid vetskapen att: Nej, detta var bara ett av alla dessa samlarkort, som vi tycker att du ska vara engagerad i att plocka upp! Det är inget fel av utvecklaren att kasta in samlargrejer här och där i spelet, för de ambitiösa utforskarna. Men här är det så många och de är överallt, så många att jag känner att de kommer i vägen från min investering i fallet. Hade de varit få som låg undangömda mer väl så hade de definitivt varit existensberättigade, men när man hittar fler samlarobjekt än ledtrådar, så har jag mycket svårt att förstå syftet och helt ärligt så blir jag bara irriterad.
Utseendemässigt ser det helt ok ut, man har här valt att försöka göra en lite mer realistisk och på så sätt mer trovärdig grafisk stil. Det är ambitiöst och jag vill även säga bra gjort, vissa animationer känns lite stela här och där, men på det stora hela är det bra. Röstskådespeleriet är det samma sak med, det är inte jättebra, men det är samtidigt inte heller en katastrof.
Det man dock har ägnat mest tid åt här är storyn. Den är väldigt mycket av en klassisk Film Noir som bjuder på många tropes som hör genren till. Vi har den halvt livströtta huvudrollen, hårdnackade skurkar, berättarröst med mycket metaforer etcetera. Men även om den är typisk genren, så är den faktiskt välskriven. Den tar många intressanta svängar här och där, karaktärerna är tredimensionella och intressanta. Vi har också ett löjligt spännande mysterium här och den största anledningen till att jag spelade klart spelet på ganska kort tid, är för att jag blev så engagerad i mysteriet och jag var bara tvungen att se hur det slutade!
Blacksad: Under the Skin har höga toppar och djupa dalar. Det gör en hel del bra och är då ett mycket investerande och engagerande spel. Men ibland så stöter man på vissa av skavankerna och då är det bitvis frustrerande och ibland är det faktiskt ganska tråkigt också. Jag vill motivera högt betyg med tanke på de kvaliteter som finns där, men de skavanker och brister motiverar till ett lägre betyg. Så tyvärr betyder det att det få hamna någonstans i mitten av skalan!
