Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Backworlds

Backworlds

av Niclas Emanuelsson

En avkopplande stund behöver vi alla dagligen. Formen den tar sig är individbaserad. Vissa vill kolla på en repris av en repris av Dr Phil medan andra hellre läser deckare om norska, alkoholiserade poliser som jagar seriemördare. En tredje kategori skulle kunna vara de som söker efter avslappningsmusik på YouTube. Det är för er den här texten bör vara intressantast.


Någon direkt handling finns inte, utan spelet ägnar 100% av sin speltid åt gameplay, som till stor del består av att leta upp färgglada, svävande geléklumpar. Gelén har olika färg och låser upp dörrar med samma färg. Så fortsätter spelet från början till slut: gå, sudda, hoppa, nudda, repetera. Kontrollerna är precis lika simpla som spelets poäng. De svarar väl på knapptryckningar och blev det fel i spelet var det mitt fel. Hur simpelt det än må låta är det värt att nämna utmaningen. Spelet börjar enkelt men blir successivt klurigare och klurigare. Spelets karta är uppbyggd på samma sätt som i ett Metroidvania, alltså side scroller där man också kan gå upp och ned för skärmarna och spelets olika ”världar” har ett färgmönster vardera samt en slutboss vardera. De har också varsin variation på kärnmekaniken. Värt att nämna spelet är betydligt mindre än ett Metroidvania (tex Super Metroid) Till följd av det känns Backworlds aldrig enformigt och monotont, trots att det finns för lite skillnader för att världarna markant ska skiljas åt.

Kärnmekaniken är vad jag kallar för suddet. Man har en streckad, rund markör som lite ser ut som ett sudd i Paint eller Photoshop. Man kan ändra storlek på suddet genom att trycka upp respektive ner på styrkorset, med höger/vänster går man. Likt World Splitter, som jag nyligen recenserade, händer saker med världen när man suddar, här blir den svartvit. Väggar kan dyka upp, de redan befintliga väggarna kan bli magnetiska som man kan gå uppför eller så blir den suddade delen vatten man kan simma i. Alla varianter på mekaniken används för att lösa de kluriga pusslen som leder fram till geléklumparna. Utöver suddet kan man bland annat flytta på portaler i form av plattformar, flygande kuber som bara kan flytta sig längs en grå stålkonstruktion och helt ordinära statyer. Alla de här objekten reagerar på sitt eget sätt när de utsätts för suddandet. Även fiender kan reagera på olika sätt. Som tur är kan de inte skada dig, bara stöta bort dig, vilket gör att spelaren ser dem mer som rörliga hinder än faktiska fiender. Detsamma gäller för bossarna. För att besegra en boss handlar det om att få den att placera sig (eller att du ska placera dig) på vissa ställen av skärmen. En boss är en flygande kub som hålls fast av fyra stålarmar och följer ditt varenda steg. För att besegra den måste man låsa fast den i vissa objekt och sedan flytta sig i ett sådant mönster som får bossen att självmant åka in i eld. Det är ett roligt och kreativt sätt att hålla fokus på spelets huvudsakliga utmaning, miljöpussel. Hatten av!

Något som får mig att delas itu är de grafiska aspekterna. Bakgrunderna ser okej och till och med ibland bra ut (inte minst vattenfallens underbara animation), men karaktären du spelar som är jag ytterst tveksam till. Det är ett slags monster som har päls och två svansar. Än så länge är allting okej, men själva kroppen är fläckig som en ko, fast det fungerar inte alls på den här varelsen då den mest ser grötig ut; monstret blir detaljlöst i både handhållet och dockat läge. Nu har spelet en ganska enkel visuell stil, så realism hade inte passat, men något som gör att jag faktiskt ser vad jag spelar som hade varit på sin plats. Om man vill kan man byta färg på krabaten (vilket tyvärr inte gör den mindre grötig) genom att springa på ett färghjul. Det är ett roligt sätt att skapa gameplay av en, rent krasst, fullständigt onödig detalj.

Grafiskt sett har det som sagt brister, men musiken passar däremot riktigt väl in på den här typ av spel. Om du går in på YouTube och söker på ”relaxing music” vågar jag nästan lova att det du kommer få höra är exakt det här soundtracket. Det finns inget bättre sätt att beskriva det på än just det, avslappningsmusik. Långa, ensliga och mjuka toner av en synt (gissningsvis!) eller en klassisk gitarr som kan strosa runt på stan en eftermiddag i väntan på nästa strängs vibration ackompanjerar ditt febrila knäckande av tankenötterna. Då det inte finns några fiender som kan döda monstret är den här avslappnande musiken klockren för ändamålet.

Sammanfattningsvis är det här ett bra spel; det finns kreativa sätt att ta sig an pusslen vilket gör att spelet inte någonsin blir särskilt tråkigt. Bossarna är ganska underhållande, men likt monstret lyser bristen på grafisk uppfinningsrikedom med sin frånvaro. Detsamma gäller majoriteten av världarna, förutom vattenfallen som är superbt utförda! Att kärnmekaniken har annorlunda egenskap vid varje värld gör spelet än mer intressant – men något saknas. Inget är särskilt dåligt, men inget är heller riktigt bra. Jag skulle kunna rekommendera spelet för de som redan tycker om pusselspel och att det låter intressant efter att ha läst den här recensionen, annars vet jag inte vad som finns att hämta. Avkoppling kan man lika gärna få av att slakta demoner från helvetet i Doom (2016).


Specifikation

Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.

Backworlds. Lägsta pris $9.99 kronor enligt Nintendo e-shop 2021-05-24.

Recensionsex tillhandahållet av Skymap Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar