Assassin’s Creed Origins

När man i inledningen av spelet låter sig själv eskorteras av en man vars replik är ”- Det gäller att vi har den absolut största diskretionen, det finns soldater i närheten!”, sedan följs av att densamme på ett märkligt sätt lyckas klättra med en kamel rakt över ett hus, så vet man att det här spelet kommer bjuda på mycket härligheter. Både planerade och oplanerade sådana. Men hur bra är det i slutänden, ja det tar vi reda på här…

Bayek från Siwa har det inte lätt, hans son har blivit mördad. Hans relation med hans krigiska fru Aya är efter det förändrad för alltid, även om de uppenbarligen ännu älskar varandra. Men det finns ändå saker som är svåra att prata om, särskilt med tanke på den konspiration som ligger där under ytan och är orsak till sonens död och mycket av de händelser som sker i det forna Egypten. Det är i sanning ett äventyr av mytisk proportion som vi tar del av, där du konstant utsätts för elaka romare, skrikande greker och en och annan krigisk egyptier.

När det kommer till story och miljö så har sannerligen AC: Origins träffat rätt enligt min mening; det mytomspunna Egypten ruvar än idag på många hemligheter, och här hittar de en perfekt kombination av fiktion strösslat med fakta om landets historia. Att vi dessutom får vara fiktivt vittne till Kleopatra uppgång, Julius Caesars fall och se slutet för faraonerna gör att det ges mycket insikt (om än påhittad) till hur det kunde kännas och upplevas under denna tidsålder.

Det viktiga i det hela är dock Bayek och hans fru Aya som båda är spännande karaktärer, och vi bjuds på inte bara deras hämndresa genom det antika riket, utan bjuds på ett brett spektrum av känslor, när vi upplever höjd- och lågpunkter i deras liv. På denna aspekt kan jag bara höja hatten till AC: Origins som med sin historia och huvudkaraktärer verkligen får mig att vilja spela igenom spelet, trots att det ibland kan vara långt mellan cut-scenes.

Du har den överliggande storyn, som är indragandes, men sedan har du även en mängd små sidouppdrag, som alla hjälper till att variera spelet. Inte nog med att du får en hel hög med XP när du klarar de, utan de tar dig även sömlöst över landet. Dock märkte jag att precis som att soldattyperna är indelade i cirka fyra-fem arketyper, så är även uppdragen i grund och botten även de desamma hela tiden. Inte konstigt för ett open-world spel, men det är då det hänger mycket på att de små ”mini”-berättelserna engagerar spelaren. Detta var något som blev allt mindre engagerande ju mer du spelar, då de egentligen inte tillför så mycket på din övergripande story, och i många fall är ursäkter att låta dig undersöka platser, leta och hämta individer eller helt enkelt döda en viss kapten i ett läger. Jag kom på mig själv att senare i spelet skippa dessa, för att komma till kontentan av vad som behövdes göras, och inte låta spelet pausa upp det annars bra flödet i spelet. Men tack och lov så får levlandet mig att vilja komma vidare, samt den överliggande storyn.

Men hur är själva spelandet då?

I och med detta spel i serien, så tar det verkligen klivet till ett mer klassiskt RPG-stuk; då man hela tiden får XP som läggs på förmågor i ett stort ”ability”-träd. Ett träd som fokuserar på tre grenar; Hunter (primärt hantering av pilbågen), Warrior (specialattacker med primärt närstridsvapen) och Seer (en mer blandad kompott av förmågor, mer fokuserade på karaktärens fysiska attribut). Lägg därtill på klassiskt Assassins Creed manér att du hittar vapen av olika slag som du kan uppgradera och ger dig en mer unik spelstil, beroende på hur du vill spela. I alla fall initialt, tills du oundvikligen har alla förmågor. Men RPG momentet är balanserat bra, för att du går tillräckligt snabbt upp i nivå för att hela tiden ha det som morot, även om jag tycker de borde ha haft ett högre nivåtak än 40, men du kan ändå efter level 40 tjäna ihop till nya ”ability” poäng, så du riskerar inte få slut på möjligheten att komplettera dina förmågor. Du har dessutom möjlighet att på de sista upplåsbara ”Master” förmågorna i ”ability”-trädet möjlighet att uppgradera de inte bara en gång utan till synes oändligt, för att varje gång öka 1% på t.ex. Melee attacker eller pilbåge skada. På detta sätt så kan du i teorin spela hur länge som helst och till slut bli så stark att du praktiskt taget kan boxa ihjäl en elefant. Men det är ändå kul att det finns, i.o.m. de (om än få men roliga) bossfajter som finns i spelet.

Om vi tittar på världen och alla regioner i Egypten så är de intressant nog redan från start indelade i levels. D.v.s. vissa är högre än din nivå, men du kan ändå besöka dom om du så önskar, även om det är i princip omöjligt. Men det ger dig åtminstone möjligheten att använda smygfunktionen till fullo och länsa fort och platser utan att du märks av. Så på det sättet så är det verkligen betydligt mer open-world vilket är roligt.

Till just att upptäcka saker på håll, så har du din vapendragare Senu, en örn som låter dig hitta gömda objekt, ledtrådar och även döda andra djur (du har i spelet nämligen med ett crafting system, så pälsar m.m. är bra att samla ihop, i samband med uppgradering av vapen). Det kan ibland vara bra att bara låta Senu flyga runt lite, så att du själv får en bättre kännedom om hur terrängen ser ut.

Om vi kollar lite snabbt på styrningen så är det inte mycket att säga där, det är likt tidigare spel, med snygga animationer och en mekanik där din karaktär i princip hoppar upp på allt denne nuddar. Ett moment som kan leda till frustration, men som ändå är nödvändigt, för motsatsen hade gjort spelet betydligt svårare. Det får man svälja helt enkelt.

Ljud, bild och omfattning!

Ja, spelet är verkligen stort; med ett stort antal regioner och miljöer, alla välgjorda och levande så finns det sannerligen mycket att upptäcka. Grafiken i miljöerna går verkligen inte att klaga på, då man nära nog känner de varma vindarna av öknen, havsbrisen vid kusten och sorlet på städernas gator. Dock så blir det uppenbart som i de flesta open-world spel hur repetitivt omvärlden ändå är. Barn såväl som vuxna, hörs sägas samma sak på många platser, och ju mer du hör desto mer tappar man illusionen av en stor och varierad värld. Men tack och lov är de flesta huvudkaraktärer välgjorda när det kommer till röstskådespeleriet. Däremot så är ansiktsanimationer märkligt nog inte alls lika övertygande som världen; då de från och till är osynkade, och rent generellt inte på samma nivå som miljöerna. De känns extra plastiga och artificiella på något sätt, även om tack och lov Bayek övertygar mest. Det är dock en detalj i det hela, då själva gameplay-delen ändå är ur tredjeperson. Så…ja, det duger…

Då jag spelar på PC, så går det verkligen säga att spelet utnyttjar din dator till fullo, då miljöer är högupplösta och välgjorda. Dock så märkte jag att trots att jag låg på 60 FPS i V-sync, så kom det ”lag-spikes” då och då. Något som självklart händer med ens dator om den är svagare på grafikkorts delen, men i mitt fall så låg jag ändå på runt 140-150 FPS utan V-sync, men ändå så kom det då och då små lag-spikes. Märkligt kan man lugnt säga, men är säkerligen en fråga om bättre optimering.

Är det dags nog att ge en sammanfattning nu eller?

Ja, spelet är knappast perfekt bör sägas. Under min 50+ spelsession så fick jag allt från minimala små glitchar till fel där jag helt enkelt fick ladda om spelet. Det var allt från oskyldiga saker som att ens karaktär blev osynlig ett tag, till att du helt enkelt inte kunde interagera med objekt som var tvungna, för att komma vidare. Detta är inget nytt för den här typen av spel, så på ett sätt så är vi alla ändå förstående för det, men vissa fel borde bara inte få uppstå kan man tycka.

Sedan kan det väl sägas att för min del, så fann jag mycket nöje i de mer oskuldsfulla glitchar som uppstod än vad man kanske bör göra. Det kunde vara allt från flamingos som ”flög” under vatten, osynliga karaktärer eller dödsanimationer på konstiga platser. Sedan att AI:n ibland var knasig, som när min häst tog självmord genom att hoppa ut från en bergsluttning, eller uppdragsgivare som sprang i cirklar var kanske inte lika roligt.

Kallar du det där en sammanfattning?!

Saken är den att spelet har väldigt många aspekter som inte behövs tas upp här, utan är något man bör uppleva själv. Vare sig det är i spelmekaniken, storyn eller specialuppdrag ute på Egyptens vidder; det finns mycket och något för alla. Att du sedan kan uppgradera ”ad infinitum” är ju bra på pappret, även om jag personligen nog finner att jag känner mig klar efter jag klarat huvudstoryn och de flesta sidouppdrag samt aktiverat alla förmågor, men då har de som vill möjlighet att spela vidare mer, även om det blir betydligt torftigare.

Spelet är en skön uppgradering och även om den nu mer än någonsin följer Ubisofts mall (det är i princip Far Cry i tredjeperson i antika Egypten) för open-world spel så är det ändå skäl till varför det funkar. Spelmekaniken, uppgraderingar och levlings systemet ger spelaren konstanta morötter att ta sig vidare, och lägg därtill en väldigt intressant story med välrundade karaktärer och du får en väldigt hög standard trots dess brister på några av de tekniska områdena.