Age of Wonders: Planetfall

Det är inte alltid lätt att styra och ställa över en planet där förväxta spindlar, vulkanutbrott eller elaka banditer konstant ger sig tillkänna. Men i Age of Wonders: Planetfall skjuts du ner genom stratosfären och landar på en oförstörd (nåja, någorlunda…) planet – redo att skövlas, utvinnas och stridas över! Dags att spränga cyborger, dinosaurieridande amasoner och robotcivilisationer!

För samman ett klassiskt turbaserat stridande à la X-COM, med nationsbyggandet i Civilization och du får en förenklad översikt av vad detta spel är. Men där Civilization lutar sig mot flera olika sätt att vinna, så är striderna i ett betydligt större fokus i detta spel. Visst kan du föra diplomati mot blåhudade halvzombier, men i slutänden vill du ändå samla ihop mängder med arméer och bara mosa sk*ten ur motståndarna.

Argumentera med en cybernetisk zombie! Vad kan hända?

Nåja, allt är såklart inte så fyrkantigt, utan Age of Wonders: Planetfall (förkortat AoW:P) ger ändå ett par nya infallsvinklar som lyckas damma av den gamla strategigenren. I detta spel, där du faktiskt får (om än förenklade) uppdrag, så samlar du på dig arméer (högst sex stycken i en ’tile’) och ackumulerar en så kallad Army Power. I grund och botten är det den siffra som visar dina samlade arméers styrka, så att du inför en strid ser hur stor din vinstchans är. Men även om du mot förmodan ser att du kanske är i underläge, så kan du då istället hoppa in och styra striderna liknande X-COM, där du får ett antal actionpoäng per enhet och därefter försöker med taktiker som innebär att du ändå står segrande i slutänden. Spelet skiljer sig för övrigt från Civilization på själva statsbyggarsättet, genom att du först planterar en stad, och sedan sakta men säkert tar över olika regioner – som du antingen kan annektera, eller faktiskt göra till vasaller. Det finns helt enkelt en idé som känns fräsch, i det att det spelar mycket mer roll vad de omkringliggande regionerna har för resurser, och om du bara ska annektera dem eller om en ny stad faktiskt krävs för att få ut det mesta av det hela. Detta sätt att istället ha hela kartan från start i regioner tycker jag verkligen bidrar till en mer unik upplevelse – även om det evinnerliga övertagandet av regioner kan bli aningen tröttsamt ju längre man spelar.

Många raser och förgjorda ledare att välja mellan!

Med sin turbaserade uppbyggnad, både sett till det större nationsbyggande läget, tillika de mer intima striderna, förser AoW:P spelaren med en skönt tillbakalutad och färggrann upplevelse. Att du dessutom får hjälteenheter som dyker upp, samt att din egen karaktär, det vill säga ledaren för ditt folk, i sig är uppgraderingsbar och kan byta vapen gör att spelet får ytterligare en dimension. Just detta uppskattar jag extra mycket, då det gör att du kan samla på dig mängder med hjältar och sedan faktiskt börja bry dig mer om vad som händer med dem. I övrigt är ganska mycket likt Civilization. Du utforskar teknologier som ger dig nya enheter med mera (kan variera för varje ras), du måste hålla städernas invånare glada och mätta, och hela tiden samtidigt se till att få in mer pengar (som i detta spel heter Energy). Inte helt originellt – men det funkar bra.

Stridandet ”in action”!

Spelet ger dig dessutom sex olika fraktioner som alla varierar i enheter, byggnader och hjältar. På detta sätt så lyckas AoW:P ge dig den där känslan av att ”-Hmm…kanske ska starta om bara EN gång till!”. För just blandningen av olika slags varelser, vapen och världar (där du kan välja olika planeter) gör att spelet på pappret kommer förse dig med många, många speltimmar.

Dock så känner jag tyvärr att allt inte riktigt håller i längden ändå. Kartorna blir nämligen, ju längre du spelar, tydligt generiska trots sin variation(?!), och framför allt så känner jag att översikten tappas ganska snabbt. Visst kan du lätt zooma ut och se dina städer på en skärm, och dina arméer på en annan – men det blir hela tiden (särskilt om du har många arméer) svårt att hålla koll på var alla enheter är, eller var du faktiskt behöver sätta in resurser och så. Jag hade dessutom gärna sett att AI:n varit bättre – för även om du kan höja och sänka svårighetsgraden ganska rejält, så känns det aldrig som att spelet på riktigt blir utmanande, utan det känns märkligt nog väldigt förenklat. Kanske är det för att det även släpps till konsoler eller bara ett val hos utvecklarna, men dina motståndares beslut på högre nivåer är bara märkliga från och till, och de ”marauders” (läs barbarer) som finns ger egentligen väldigt lite motstånd. Detta är nog en av spelets största svagheter och är just det som gör att kartorna och världarna trots sin variation i längden kan bli tråkiga.

Sedan har vi buggar som dyker upp på alla tänkbara sätt. I exempelvis tutorialen så kraschade spelet alltid på andra uppdraget, ibland blir menyer oklickbara, ibland går det inte att gå vidare till nästa tur, och så vidare. Nu bör vi förtydliga att vi spelat det här spelet en tid innan dess släpp, så med eventuella patchar kan detta förbättras oavsett. Men i nuläget, bara någon dag innan full release, så är det tydligt att det behöver fixas till. Och det är inte så att det direkt har några spelbrytande buggar, utan många små som skapar en helhet som dessvärre tappar mycket.

Men där tar egentligen det negativa slut. Spelets stora mängder av val, sett till miljöer, enheter och hjältar, må bli lite same-same längre fram, men du kommer med all säkerhet kunna köra 20 timmar non-stop och fortfarande känna att det känns nytt och fräscht. Sedan att du även som grädde på moset får ett vackert spel, med fint animerade enheter, till tonerna av ett bombastiskt soundtrack gör det hela ändå bättre! Age of Wonders: Planetfall är en skön överraskning i en annars relativt svag sommar – och gillar du denna typ av spel så finns det mycket att hämta här.