Hem RecensionerSpelrecensioner A Way Out

A Way Out

av Fredrik Olsson

Aspirationen är hög från utvecklarnas sida, det märker man direkt från inledningen av spelet. De omaka männen Leo och Vincent hamnar bakom lås och bom, och av tillfällighet så hittar de gemensam mark när det visar sig att de vill utkräva hämnd mot samma man. De slår därför sitt pick och pack ihop och påbörjar arbetet med att fly finkan.

Som spelupplevelse så finns det inte många jämförelser idag; Hazelight har här skapat något så unikt som ett spel där man måste spela co-op och samtidigt upptäcka storyn tillsammans. Men frågan blir snabbt; hur väl fungerar det i praktiken och kommer man att känna för de två männens öden under resans gång, eller fallerar det?

KORT OM BERÄTTELSEN

Vi tar avstamp i berättelsen, med att introducera de två männen Leo och Vincent. Vincent är den lågmälde och återhållsamme, medan Leo är mer temperamentsfull och het på gröten. På andra plan, har de däremot många likheter, som att de båda har någon som väntar de på utsidan, och att barn även finns med i bilden. För att inte tala om drivet i att ge igen på mannen som orsakade de så mycket ont; Harvey.

Mer än så säger jag inte om storyn (väldigt sparsmakat jag vet), då detta är en av spelets största styrkor, och inte bör spoilas på något sätt. Berättelsen vävs in i spelet på ett naturligt och filmiskt sätt, som direkt gör oss påminda om att det finns en känd regissör bakom spelet. Handlingen som för övrigt inte pausar om en av de två karaktärerna är med om en cutscene eller två är helt klart det som driver spelet framåt mest.

Tydlig co-op teknik in action!

Det känns fräscht som storydrivet co-opspel, men tappar på andra områden som egentligen inte har med storyn att göra. När det kommer till det tekniska så blir det extra tydligt att detta i grund och botten är ett indiespel, då flera moment återkommer (exempelvis genom att flytta en container eller öppna ett plåtplank i en mur), samt att det rent grafiskt ser skralt ut. Det är inte på något sätt fult; det bjuder på några riktigt fina landskapsscener, men karaktärerna känns många gånger livlösa, både till animationer och ansiktsuttryck, och det kan ärligt talat då och då ta en ur upplevelsen. Det är ändå något som blir extra viktigt, när spelet ändå målas upp som ett cinematiskt äventyr. Det går även lite upp och ner i skådespeleriet. Det är förvisso aldrig dåligt, men Vincents skådespelare främst känns nästan restriktiv i sitt agerande. På ett sätt så passar det hans karaktär, men det känns bara onyanserat. Karaktären Leo är den mer intressanta, då han växlar mer i ton och bredd.

GAMEPLAY

Men vad är det då för slags spel, om vi bortser från den kooperativa sidan en stund. Det är ett tredjepersonsspel (mestadels) där du till stor del i början smyger dig igenom miljöer, letar efter saker som kan ta dig vidare, och då och då slår ner lite vakter och poliser. För att senare i spelet ge dig mer actionfyllda moment, där du inte bara skjuter dig fram, utan även kör bil och motorcykel.

Skulle spelet jämföras som en film, så är det definitivt den tredje och sista akten som är den roligaste ur gameplaysynvinkel. Du skjuter dig fram tillsammans med din co-op kompis på en herrgård, hoppar fallskärm, och ibland infinner sig nästan en Uncharted liknande känsla, vilket självklart är ett plus i kanten. Men över hela brädet så finns det något andefattigt och ärligt talat tråkigt över spelet. Spelets tidigare partier där man spelar i symbios är kanske mer långsamma; du pratar med en intern medan din motspelare stjäl något bakom dennes rygg, eller när din medspelare skapar ett slagsmål för att du ska kunna stjäla lakan undan blicken från vakten. Ja dessa känns bra, men de får aldrig pulsen att gå upp. Allt känns bestämt i förväg, som att valen du gör inte är så speciella ändå. Detta i ett spel som hela tiden låter dig välja ett av de två männens tillvägagångssätt. I slutänden så kommer det mer eller mindre sluta på samma plats, även om det kan skilja sig på två sätt där.

Spelet är en berg och dalbana med toppar och dalar, där du i ena stunden upplever ett filmiskt äventyr med två annorlunda karaktärer, till att kännas oengagerat och tråkigt i spelmekanik i nästa stund. Ju längre du spelar, desto mindre känner du för karaktärerna, då de börjar upprepa sig, men å andra sidan så blir gameplay betydligt fylligare ju längre du spelar. Men det blir aldrig hundraprocentig balans, då det alltid skjuter över för mycket på det ena eller andra hållet.

Att Uncharted aspirationen finns där blir tydligare mot slutet av spelet; inte bara med de redan nämnda bil och motorcykel scenerna. Men också i actiondelarna, där det hela tiden är avskalat och enkelt. Du behöver aldrig våndas med en dålig HUD, eller oroa dig över att ammunition tar slut.

AND……ACTION!

När det kommer till själva styrningen av fordon och hanteringen av vapen, så är detta heller inte spelets starka sida. Det känns trögt när man använder vapen, medan fordon känns som de överstyr lätt. Samma sak här…balansen känns off.

Men det finns stunder i gameplay, som däremot känns extra underhållande, när utvecklaren testar andra grepp…om än flyktigt. Som när spelet nästan blir top-down vy under en jaktscen, eller sidscrollande under en fightingscen. Dessa korta stunder så visar Hazelight en variation ursprungen från äkta gamer-kärlek.

Men….om vi då går tillbaka till det visuella och även ljudbilden, så är ordet som faller bäst in, ”adekvat”. Den sparsmakade men välgjorda bakgrundsmusiken ramar in äventyret, men väcker å andra sidan aldrig några starka känslor. Den bubblar under ytan men skapar helt enkelt ingen större känslomässig resonans. Något som är extra viktigt för spel som förlitar sig på story och framförallt strävan efter att kännas filmisk.

Det visuella känns oundvikligen barskrapat, men ändå acceptabelt. Det funkar är väl vad jag vill säga antar jag. På vissa sätt så sätter de världen bra, men dessvärre inte karaktärerna alla gånger. Det är något man helt enkelt får köpa; särskilt med tanke på att spelet ändå är ett EA Original, d.v.s. ett indiespel. Något som dessutom märks av i prislappen, så är riktigt överkomlig, både till konsol och pc sidan.

FÖR ATT SUMMERA…

A Way Out leds av sin story, som kan vara ”hit or miss”. Med det menar jag att den (som med mycket i livet), för vissa kommer kännas jätteintressant, men för andra totalt urtråkig. Och för ett spel som egentligen mest förlitar sig på story och co-op mekanik, så är detta ett chanstagande som kommer få många att ogilla spelet. Men som helhet så är det ändå ett ambitiöst spel; det märks i önskan om att skapa en upplevelse utanför normen. Och även om många tekniska bitar drar ner spelet, så är det ändå potentialen i story co-op som ger livsberättigande till spelet. Sedan kan man förvisso debattera huruvida prislappen på 250-300 kronor är värd cirka fem-sex timmars speltid (som det tog för mig och min Nördliv kollega/vän Danny att spela igenom spelet). För mig så var det precis lagom snarare, och jag tycker om att få hela spelet avklarat så snabbt; dels kan jag spela om det för att se andra svar och interaktioner, och dels är det bara skönt med så kondenserade spelupplevelser.


Specifikation

Denna recension är gjord på PS4 versionen.
A Way Out. Lägsta pris 298 kronor (PS4) enligt Prisjakt.nu 2018-03-22

Recensionsex tillhandahållet av EA

Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

0 kommentera

Du kanske också gillar