Innehållsförteckning
Det finns värde i enkelhet, vänskaper utan krav och relationer där du värderas för precis den du är. Med fartfyllda strider, urgulliga karaktärer och en besvärligt reell skildring av vänskap och framför allt ensamhet är The Lonesome Guild bekräftelsen jag inte visste att jag behövde.
I Turin vilket är beläget i Italien finns det en liten studio vid namn Tiny Bull Studios. Studion har tidigare endast gjort två spel; ett lovecraftiansk äventyr och ett VR spel. Med släppet av The Lonesome Guild kan de lägga till ett fartfyllt actionrollspel som trots en gullig och färggrann yta har ett förvånande emotionellt djup.
Likt ett streck över himlen flög meteoren innan den slog ner med en kraftig explosion – och där i kratern syns siluetten av vår första spelbara karaktär. Ghost är som namnet antyder ett spöke, utan minnen och förvirrad kring vart han är kryper han ur kratern och står öga mot öga med den gula långörade kaninen Davinci. Davinci är vad som i spelet kallas en bumblebun, en ras med kaninlika varelser. Redan här är tonen på spelet tydlig, mellan namnen och de bedårande varelserna är spelets gullighetsfaktor otroligt hög. En röd skrämmande dimma närmar sig, det är dags att fly.
Vad som följer är en av de varmaste spelupplevelserna jag haft på länge. Med en stark tematik av vänskap och hur världen blir bättre av att hjälpa varandra. Som trots sin tematisering vilket kan tyckas uttjatad lyckas leverera en fin berättelse som ger nytt liv till vänskapens slitna ledmotiv.
Även vänner säger konstiga grejer ibland.
För mina vänner kan jag ta mig an allt.
Med fienden framför er och fingrarna hårt greppade runt era vapen tas ett djupt andetag, Ghost förenar sig med er vilket ger modet samt styrkan att ta er an utmaningen. I The Lonesome Guild är det tre saker du kommer göra avsevärt mer än annat, slåss, lösa pussel och utforska. Striderna tar formen av en typ av arenakamp då området stängs av, endast vinst tar er vidare. Ni är tre kämpar som håller varandra om ryggen och skickar Ghost mellan er, Ghost är lite representativ för spelaren. Den kämpe som kontrolleras intas nämligen av hen och får därmed starkare attacker.
Varje karaktär har tillgång till tre attacker i strid, först och främst har vi grundattacken. Denna är lite det som kan väntas, en svag attack med relativt hög attackfrekvens utan några speciella krav. Varje grundattack laddar dock upp tre enskilda mätare, de första två är de mer specialiserade förmågor som kan användas så fort mätaren är full. Dessa har markanta skillnader mellan karaktärerna, och trots begränsningen på två i taget har varje hjälte fyra av dem tillgängliga förutsatt att du låst upp dem i färdighetsträdet. För att ge lite exempel är vår lilla kaninvän Davincis förmågor att sätta ut en kanon, fälla ut vingar och flyga i ett rakt streck genom fiender, ta fram en luftkanon som blåser bak motståndare samtidigt som de skadas och bäst av allt – en stor jäkla hammare.
He´s the legendary super rabbit.
Varje kompanjon du får har som sagt fyra specialattacker, dessa är unika för varje karaktär och även om de ibland är snarlika känns ingen generisk utan lika säregna som de karaktärer som använder den. Striderna får ett riktigt bra flöde i och med mångfalden av attacker och karaktärer, att byta mellan kämpar är inte unikt för detta spel men sannerligen välgjort och smidigt. Men nu kanske du undrar om jag inte nämnde tre mätare, vilket jag absolut gjorde. Specialattackerna laddas upp enskilt för olika individer och kan till och med laddas upp när du inte kontrollerar dem, men en mätare fylls bara av den som Ghost Stärker. Den ultimata attacken triggar en mellansekvens där dina kämpar poserar i vänskapens tecken, varpå Ghost kraschar ner i marken med kamratskapets ultimata kraft. Den kraften råkar bara vara en chockvåg som skulle kunna skala barken från ett träd.
Allt som allt är striderna tillfredställande och dynamiska, det enda jag tyckte var negativt var att det ibland blev lite många fajter med liknande motståndare. Det lindras dock av de pussel som har sitt utrymme mellan slagen och därmed bryter flödet tillräckligt för att mota bort monotonin.
”Utmanande betyder inte automatiskt bättre.” – Jag just nu.
De pussel du finner genom spelet kan inte beskrivas som särskilt svåra, de är ofta hyfsat lika i utförande oavsett om de krävs för att komma vidare i berättelsen eller är valfria. Jag tycker dock inte detta är ett problem då hela spelet inte har som syfte att vara särskilt svårt. Ofta består de av spakar som ska aktiveras, knappar vilka ska tryckas i rätt ordning eller liknande. Mellan olika områden ser det estetisk olika ut vilket ger dem en fräsch känsla trots att de inte skiljer sig mycket mekaniskt. Även om pusslen är liknande tycker jag inte att de känns ogenomtänkta eller för identiska då effekterna inom pusslen varierar ordentligt. Vissa pussel kräver att du läser ledtrådar som kan vara i form av sagor relaterat till världens historia, vissa andra implementerar Ghosts förmåga att se saker de materiella varelserna inte kan.
”livet är en otroligt ful plats utan vänner” – Sarah Dessen
Det var länge sedan jag kände mig lika belönad för utforskning. Världen är färggrann och fantastisk att utforska, grafikvalet är helt rätt till den gulliga estetik och design vi stöter på. De olika områdena har många olika vägar som går att leta sig fram genom, och vart du än går finns det något att hitta. Du kan hitta pussel och kistor med föremål du kan använda för att stärka dina karaktärer. Kistorna har inte sällan pussel som hindrar dig vilket ger en mer genomtänkt känsla till hur områden är designade. Få saker känns inklämda bara för att och ibland hittar du nycklar eller liknande som låser upp dörrar. Detta gör att du lägger låsta områden, portar eller dörrar du hittar på minnet om du inte kan öppna dem. Allt detta tillsammans ger världen en känsla av syfte, grafiken och musiken höjer tonen och ser till att varje ny plats du anländer till känns unik och mysig.
”Vad är en vän? En själ som huserar i två kroppar” – Aristoteles
De föremål du hittar varierar, vissa föremål kan dina karaktärer bära för att öka sina attribut. Vissa andra ökar attributen permanent och några förbättrar din relation med de andra karaktärerna. Ju bättre relation du har med dina kompanjoner desto mer kan du uppgradera deras färdighetsträd. Du får erfarenhet när du slåss vilket köper olika förbättringar men inget av det är tillgängligt om ni inte är kamrater. Beroende på hur goda vänner ni är kommer karaktärernas färdighetsträd kanske vara låst, men under spelets gång kommer möjligheter att lära känna, hålla med och uppmuntra dina vänner. Dialogen som är relaterad till detta gör ett ypperligt jobb, ibland är ömheten som utrycks nästan rörande och spelets tema om stöttning och omtanke är tydlig men aldrig påtvingat.
Nytt uppdrag. Hitta rena byxor.
”Vänskap är onödigt, likt filosofi och konst… Den har inget överlevnadsvärde; den är snarare en av de saker som ger värde till överlevnad” – C.S. Lewis.
Det har nog inte undflytt dig att spelets tema är om vänskap och hjälpsamhet, hjältarna strävar alltid efter att göra världen de reser igenom bättre med empati och noga övervägt våld. De mer betydelsefulla motståndare du möter har dock redan haft sina äventyr. Av olika anledningar misslyckades de och följderna ledde till att oavsett hur många de har runt sig; vilar ensamheten tungt i deras hjärtan. Jag tror de flesta kan känna igen sig i ensamhet, hur det känns att stå i ett rum fullt med glada människor med en kall känsla i maggropen. Eller rädslan och ångesten över att bli glömd.
The Lonesome Guild skildrar ensamhet på ett sätt som ärligt talat kändes lite för reparerbart, det är inte något som sänker spelet utan tvärtom. Hur det känns att vara isolerad och de konsekvenser det kan har för en person att stå helt själv i livet hanteras på ett värdigt sätt trots sin till synes vackra och hoppfulla värld. Tunga känslor och teman utforskas som Förlust över nära och köra, hur kärlek kan få dig att göra oacceptabla saker och överlevnadskuld. Allt detta är mer tunga ämnen än jag väntade mig av detta spel, men det hanteras på ett riktigt jäkla bra sätt.
“Jag önskar att det hade pågått lite längre” – Nalle puh
The Lonesome Guild är lite av ett ljus i mörkret för oss som upplevt ensamhet. Med fartfyllda relativt lätta strider och pussel blir det en avslappnad upplevelse. Det passar sig utmärkt för nio år och uppåt och om du gillar att spela spel med dina barn är detta en självklar rekommendation. Estetiken är otroligt charmig och känslan av att spela en modern saga är inte frånvarande. Relationerna med dina kompanjoner samt deras karaktärsdrag är starka utan att bli krångliga och jag kan ärligt säga att jag inte ogillar någon av dem. Förståelsen för folk och deras omständigheter lyser igenom och känslor som kan tyckas ganska svåra hanteras med respekt.
Trots teman och utförande som inte automatiskt är nyskapande har Tiny bull Studios gett spelet en unik atmosfär och känsla. Jag har haft anmärkningsvärt svårt att skriva denna artikel då jag egentligen bara vill spela vidare och se vad som kommer hända mina små krabater. Mixturen av alla dessa element gör att jag inte kan göra annat än att ge The Lonesome Guild ”Toppklass”.
Testdator: Amd Ryzen 7 7800X3D 8-core, 32GB DDR5, RTX 4070 Super
