Det är inte roligt att vara under bevakning. Särskilt om det är självaste kungen som stirrar beslutsamt åt ditt håll. Bäst att lägga på ett kol i spelet ”The King is Watching”!
Det må låta som en gimmick, men idén att området där du placerar den titulära kungens blick också är det som aktivt bearbetas i din stad är lika enkel som briljant. Detta roguelite-spel kombinerar din prioriteringsförmåga med strategiska val och gammaldags, ”hederligt” blodbad. I det pixelart-inspirerade spelet kommer våg efter våg av fiender, och det är upp till dig att inte bara hinna få fram de resurser du behöver, utan också prioritera vilka som produceras när. Kungens blick täcker nämligen inte hela staden, och du behöver därför lära dig att ständigt vara på din vakt.
Ett öga för detaljer…
Spelupplägget i ”The King is Watching” är en fräsch kombination av lättsamt stadsplanerande, tower defense och allmän strategi. Staden är uppbyggd av rutor, och initialt är det endast de få rutor som kungen har sin blick på som faktiskt bearbetas. Därför blir det snabbt ett race mot att hastigt få fram grundresurser (trä, vete, vatten) som i sin tur låser upp möjligheten att placera mer avancerade byggnader. Det blir upp till dig att också skapa produktionskedjor till de mer sällsynta materialen, så att du kan få ännu bättre byggnader och krigare.
Självklart gör spelet det hela aningen mer komplicerat genom att även innehålla inslag av kortleksbyggande. Då rutfältet i staden är gjorda för att placera ovan nämnda resurser och byggnader, slumpas dessa mellan omgångar – och du får en mix av byggnader att välja mellan. Ska du välja lera, olja eller vete (igen) om dessa dyker upp, eller har du poäng nog att slumpa en ny mix av kort? Det kan alltid vara bra att ha ett extra vete-kort, eftersom de går åt snabbt och är en av spelets mest grundläggande resurser – men å andra sidan vet du aldrig när exempelvis lera och olja dyker upp igen.
Givetvis kommer det bossar här och var. Då gäller det att ha sparat ihop en ansenlig mängd krigare.
Detta, tillsammans med att fiendevågorna (som motsvarar antal veckor i spelet) obevekligt kastar sig mot din stadsgräns, gör att du ständigt måste fatta beslut som inte alltid visar sin fulla effekt förrän längre fram i spelomgången.
Det gäller därför att ha koll på följande:
- Har du tillräckligt med soldater/krigare för att motstå de närmsta fiendevågorna?
- Vilken resurs är den du behöver fokusera på innan fienden är över dig? Och hur mycket hinner du urvinna?
- Har du även tid och resurser att lägga på att uppgradera din kungs synområde eller armé-storlek? Något som från start är tämligen litet.
Det blir därför en konstant kamp för dig som spelare att hålla koll på resurser samtidigt som du behöver hålla koll på klockan i verkligheten. Spelets roguelite-natur, tillsammans med tänket ”Jag-ska-bara-testa-en-omgång-till”, gör detta till ett farligt (på ett positivt sätt) spel för familjefäder och andra ansvarstagande personer. Ett väldigt tacksamt problem går det lätt att säga.
Spelets system är initialt överväldigande, trots den till synes enkla grafiken, men mixen av mikro- och makrohantering är närmast berusande – det blir mer eller mindre som ett avancerat schackparti. Ett upplägg som ni vid det är läget i texten nog redan förstått att jag gillat rejält. Men, för det betyder det inte att ”The King is Watching” är felfritt.
För glöm inte: Hybris är kungens största fiende. Kanske känner du att du har kontroll och satsar på att bygga ut kungariket, men snart övermannar fienden dina murar. Det hände mig flera gånger efter vecka 20 — jag tappade fokus och föll som en sten. Detta kan ibland komma sig av dålig planering från din sida – men dessvärre även obalanserad svårighetsgrad. När du klarar av en hel ”run” så att säga (det är ändå en roguelite), erhåller du en kristall och dinariis (spelvaluta). Det är med dessa du låser upp nya rådgivare med vilka du kan få fördelar i spelet. Men även fler fördelar inför varje våg när du väl börjar en ny spelomgång.
Här känns det inte riktigt som att du får tillräckligt med kristaller alltid, då dessa ges antingen genom att klara av några specifika utmaningar, eller spelomgångar som du inte redan klarat. Något som är lättare sagt än gjort då mycket är slumpmässigt givet från start.
På högre svårighetsgrader kan du till exempel bli utan vete, som är grunden för allt. Och om du aldrig hinner försvara dig eller ens erhålla vete, blir det mer eller mindre alltid ’game over’. Det finns därför ett visst inslag av slump i möjligheten att överhuvudtaget kunna spela den omgång du får, vilket kan göra att spelet tappar sin lyster. Särskilt om det sker fler omgångar på raken, och tar speltid av dig.
Vad som märkligt nog inte är ett minus för spelet är avsaknaden av berättelse. Det finns några få inslag av berättelse som mer sker som korta filmsekvenser – men dessa är mer till för att etablera stämning och råheten i det som sedan sker under spelomgångarna. Spelet – och i förlängning utvecklarna vet mycket väl att det är ’gameplay’ som är kung, och att det är spelmomenten i sig du kommer för när det gäller ett roguelite som detta… och det med rätta. Inga onödiga stunder av berättelse bara för att det måste finnas, utan kärnfullt och direkt på sak. I like it a lot!
Till vänster ses kungen i fråga – och dennes förmågor (det finns flera kungar att låsa upp). Men även rådgivare. Till höger ser vi den valda banans svårighetsgrad och vad som kan vinnas.
Trösklar att överkomma
Som med allt här i livet kan även sådana moment överkommas, och när du väl fått en vinst här och var kan du sakta avancera genom svårighetsgraderna. Samla på dig bättre rådgivare och passiva förmågor. Allt med målet om att klara av spelet på högsta nivå. Tillsammans med charmig, retroinspirerad grafik kan många kanske känna sig lite tveksamma till spelet – men jag vill säga att utmaningen, speltiden och spelglädjen i ”The King is Watching” är något de flesta kan övervinna. Musiken passar stämningen perfekt, men eftersom spelet är så beroendeframkallande kan du lika gärna spela utan ljud och lyssna på något annat i bakgrunden.
Roguelite-aspekten, där du – även om du förlorar en spelomgång – åtminstone får lite valuta som belöning, ger en morot även vid motgångar. Det är något jag tror många kommer att älska. Jag önskar att balansen i spelet ses över mer, och visst finns det ett visst mått av ’nisch’ med tanke på genren, men jag vill ändå ge detta en solklar rekommendation. Detta är ett härligt litet spel som, för mig – efter 50 timmar av spelglädje, frustration och endorfinkickar – är ett måste för alla som gillar indie-pärlor!
Testdator: AMD Ryzen 7 7800X3D, 32 GB DDR5, Geforce RTX 4090 24 GB
