Slipstream

Retrovibbarna är stora i Slipstream vars digitala arkadkörande snabbt sladdar in i ens medvetande. Dess OutRun inspirerade upplägg känns onekligen igen från forna dagar, men håller det än idag? Vi träder därför in i soldränkta skymningslandskap med synthwave i lurarna och ett digitalt knastrande däckskrik, allt medan vi färdas i en sjuk hastighet. Detta är Slipstream!

Det är få gånger min nostalgi eggas på lika mycket som i 90-talsdoftande arkadracingspel. Något som Slipstream bjuder på är härligt varierade banor som dynamiskt ändras medan du spelar (särskilt i spelläget Grand Tour). Lummigt japan-inspirerade landskap byts hastigt till urbana västerländska städer draperade i en evig solnedgång. Gång på gång bjuds man på skiftande landskap, allt medan du håller tungan rätt i mun – redo att ta nästa kurva både så snabbt som möjligt, såväl som utan några potentiella krockar. Något som är lättare sagt än gjort, då hastigheten ibland blir påtagligt skarpare – särskilt om du kommer i baksuget av en bil framför dig (även kallat just ’Slipstream’ f.ö.). Då får du en ’boost’ och kan under ett ögonblick se dina motståndare förändra sin placering från varvledare till att vara en liten fläck i din backspegel.

Spelet bjuder dock inte på några snitsiga inställningar för dina bilar – det finns fem standardbilar i de flesta större tävlingar, alla med fokus på olika saker (grepp, hastighet eller acceleration), och det är sedan upp till dig att behärska din valda bil utifrån din egen färdighet. Förvisso visar spelet på vissa skavanker gällande detta, men det återkommer jag till. Du ska hur som helst snabbt färdas på banor som kryllar av både motståndare som ”vanliga” fordon. Varje eventuell träff i bakluckan på en bil framför dig innebär att du tappar oerhört värdefulla sekunder (eller hundradelar) som mycket väl kan kosta dig förstaplatsen. Tack och lov är det en av spelets styrkor att du oftast har gott om utrymme för förbättring förutsatt att du kör bra, för att både komma om och sedan hålla ledningen även om detta skulle ske.

Styrningen är solid – på ett retroartat sätt. Det är ingen fråga om fysik eller tvång att veta hur din bil mår att ta hänseende till, utan egentligen bara det faktum att du behöver kunna drifta genom kurvor. Inte på samma sätt som spel som Need for Speed Heat eller Dirt 5 där det är mer av en ingående teknik – utan här snarare en fråga om tajming. Så länge du trycker rätt inför kurvan kommer du lätt in i driftläge och klarar i regel lätt alla kurvor oavsett hur långa, tajta eller djävulska de än må vara.

Överlag är det nära nog en konservativt upplägg över Slipstream. De ’sprite’-försedda bilarna glider fram över banorna, och bakgrunderna är klassiskt ritade på ett sätt som än en gång frammanar nittiotalet. Där utvecklarna fört in lite nutid är i spelmekaniken, då du kan göra en femsekunders ’rewind’ då och då. Och ja, det är vad det låter som, ni ges möjligheten att backa tiden i fem sekunder och kan få möjlighet att rätta en felaktig kurva eller bara om ni överraskas av att plötsligt finna er själva med huven i bakänden på en slö gammal pickup-truck. Du kan få tillbaka denna femsekunders ’rewind’ om du kör på ett tag, men direkt efter du använt den, är den förbrukad. Det innebär att ibland kan du behöva stå ditt kast, och sedan är det upp till dig att köra ikapp på gammalt hederligt sätt, och försöka uttnyttja ’Slipstreams’ när de ges.

Slipstream är därför på många sätt ett rudimentärt spel; ett spel som lutar in i sitt arv, och bjuder på några sköna nyheter. Spellägen som ”Grand Tour” (du väljer avfarter och kör totalt minst fem nivåer), Cannonball (anpassningsbara banor där varje ny nivå har en specifik NPC avatar att slå), Battle Royale (överlev så pass att du är sista bilen kvar) är några av spelsättet som finns. Initialt kändes det som att det fanns mycket att göra, men redan bara någon timme senare hade jag klarat av både Grand Tour, diverse cuper och Battle Royale… vilket innebär att speltiden blev betydligt mer mindre än jag trodde. Det hjälper inte heller att bilarnas (och detta är vad jag skulle återkomma till) olika fördelar visar sig vara onödiga, då även den sämsta bilen sett till acceleration och drifting går utmärkt att köra med, så länge topphastighet är så hög som möjligt. Använder man därför en bil fokuserad på topphastighet klarar du i regel samtliga tävlingar utan problem. Därutöver har vi spelets retrovurm (som i sig är behjärtansvärd) som kan vara dess akilleshäl. Den simpla styrningen, de återkommande banorna (hur fina de än är) och ett okej – men inte perfekt soundtrack, gör spelet till att inte riktigt nå hela vägen för mig.

Jag uppskattar det enormt under en kort session, men det blir sedan snabbt tydligt att tidens tand lämnat dessa typer av racingspel i backspegeln, och det med rätta. Det når inte lika långt i sina deltävlingar, stilistiska utseende och progressionstänk som exempelvis Horizon Chase Turbo – även om det i sig knappast är dåligt (tvärtom). Det är mest att man snabbt blir mätt och kommer på sig själv med att snegla på andra spel. Spel som inte lutar så mycket på nostalgi och retro. Att utvecklarna missat en enorm möjlighet i det enkla beslutet att inte låta sin egengjorda musik ändras för varje etapp i tävlingarna är för mig ett mysterium. I nuläget varvas bara den låt som är förvald om och om igen, när det utan tvekan kunde ökat känslan bara av att dynamiskt ändras allt eftersom man spelar. En enkel sak att föra in i mitt tycke… även om det inte påverkar det överliggande slutbetyget…

I vissa spellägen kan du själv (förutsatt att du har ’custom’-bilar) öka dess egenskaper. Något som förvisso knappt märks… men ändå.

Nåja, vad betyder detta för er? Slipstream ÄR ett genuint underhållande spel i några timmar, och för bara runt 80-90 spänn är det heller inte en enorm kostnad. Är du därför en person som växte upp med spel som Lotus Esprit Challenge, Jaguar XJ220 eller självaste OutRun, ja då kommer Slipstream vara en härlig stund av nostalgi som i sig bjuder på en skön stunds spelande. Variation ges sett till vad det vill förmedla, och bara det faktum att man kan slå på lite skön synthwave via Spotify (rekommenderar starkt bandet ’The Midnight’) medan man färdas på färgspektakel till banor gör att upplevelsen skjuter till höjden än mer (eller med spelets egna musik så klart). Det är njutbart när man väl spelar även om man mättas snabbt av spelupplägget och det i långa loppet monotona körandet. Men ärligt talat… ibland är det allt man behöver. Ett spel som vet vad det vill vara och låter dig försvinna in i en värld bestående av intryck och ren känsla. Gud vad härligt!