Silent Hill F

Konamis psykologiska skräckserie Silent Hill har kommit att bli en klassiker bland skräckspel, med spel som Silent Hill 2 som hyllats för sitt berättande och obekväma stämning. Nu är serien tillbaka med Silent Hill F, det första spelet i serien som utspelar sig i Japan. Vi beger oss ut på en resa som erbjuder en djup och gripande berättelse, varvad med stunder av frustration.

Det var en dag på den japanska landsbygden…

Silent Hill F utspelar sig i den fiktiva byn Ebisugaoka under 1960-talet. Vi tar oss an rollen som Hinako Shimizu, en gymnasietjej som lider av kronisk huvudvärk. En dag sveps byn i en dimma och tillståndet förändras drastiskt. Människor försvinner och monster med utväxter av röda liljor dyker upp. Du försöker fly till säkerhet med dina vänner Shu, Sakuko och Rinko, men tyvärr ryker Sakuko in i de röda liljorna och går bort. Hinako hamnar då i vad som verkar vara en parallell dimension som kallas för Dark Shrine, där hon stöter på en man med en rävmask, en man som lämpligt nog kallas för Fox Mask som guidar henne genom denna labyrint. Efter ett tag stöter du på en docka som varnar dig att inte lita på Fox Mask. Vem är detta egentligen och vad är det som håller på att hända med din hemby? Ja, det tänker jag inte spoila här, men det jag kan säga är att jag tycker spelet har ett gripande narrativ som behandlar djupa, samhälleliga problem.

Under berättelsens gång skiftar vi fram och tillbaka mellan Ebisgaoka och The Dark Shrine. I Ebisugaoka följer vi våra vänner Rinko och Shu, och i The Dark Shrine följer vi Fox Mask, samtidigt som vi försöker reda ut vad som är verklighet. Spelet har fyra olika slut som alla känns lika viktiga för att förstå hela kontexten. Precis som i Silent Hill 2 känns allt väldigt luddigt i början, men storyn utvecklas och blir mer och mer tydlig under spelets gång. Utöver det uppenbara finns en del viktig berättelse i hemliga anteckningar du kan hitta. Det kan vara allt från dagböcker till nyhetsartiklar som hjälper dig förstå berättelsen bättre.

Ett igenkännbart spelupplägg

Upplägget i Silent Hill F kommer att kännas bekant för dig som spelat Bloober Teams Silent Hill 2-remake. Ebisugaoka är upplagd ungefär som Silent Hill är i det spelet. Vi rör oss mellan kvarter, där vissa är blockerade och andra är öppna att gå igenom. Kartan fungerar alltså lite som en labyrint att gå igenom. Det står tydligt markerat var nästa mål är och utmaningen ligger i att hitta rätt väg att ta sig dit. Ibland måste du till exempel gå till ett hus vid sidan av vägen för att hitta en nyckel att ta dig vidare med. Under vissa partier spelar du i byggnader, där du ska lösa pussel för att ta dig vidare. Det kan till exempel vara att hitta medaljer som du ska använda för att låsa upp en dörr, men för att göra det måste du lista ut en gåta som avslöjar i vilket hål vilken medalj ska sitta i. Detta upplägg är mycket klassiskt för skräckspel, och jag tycker det fungerar här. Pusslen och områdena har bra variation och knyter an tematiskt till berättelsen, vilket jag uppskattar. Samma upplägg som i byggnaderna hittar vi även i The Dark Shrine, fast med andra uppsättningar av pussel. Ett exempel på ett pussel vi kan hitta där är att vrida på spakar för att låsa upp färgkodade dörrar.

Nu låter kanske detta spel ganska felfritt hittills, men det finns en aspekt med spelet jag inte tycker om alls, nämligen striderna. Till skillnad från andra spel i serien läggs ett större fokus på just denna aspekt. Under spelets gång hittar vi en del olika typer av vapen, bland annat yxor, klubbor och knivar vi kan använda för att försvara oss med. Vapnen fungerar endast i närstrid och det finns inget sätt att attackera på avstånd. När du använt ett vapen ett tag finns det en risk att vapnet går sönder, ungefär som i The Legend of Zelda: Breath of The Wild och Tears of the Kingdom. Till skillnad från i de spelen kan du dock laga dina vapen genom att använda en verktygslåda. Spelet har ett stamina-system där du förlorar uthållighet om du attackerar för hastigt, ungefär som det fungerar i många Souls-spel. Om du duckar fiender vid rätt ögonblick kan du utföra en Perfect Dodge, som saktar ner tiden och du återfår uthållighet. Det finns även ett fokusläge, där du kan sikta in dig på en fiende för att lättare se när den ska attackera samt att du kan kontra fiendeattacker som lyser upp med en röd markör. Detta läge dränerar dock fokusmätare, så det gäller att använda det sparsamt.

Mitt största problem med systemet är att det känns anpassat för en mot en-strider, men oftast dyker flera fiender upp samtidigt, vilket gör att det är nästintill omöjligt att använda fokussystemet och om du duckar vid fel tillfälle dränerar du mycket uthållighet. vilket ofta leder till att du blir mos, då fiender är snabba och slår hårt. I The Dark Shrine är det ännu värre, för där återupplivas fiender efter en kort stund, i alla fall innan du låser upp en förmåga som jag inte tänker spoila här. Särskilt påtagliga blir striderna mot slutet av spelet, då det kommer flera påtvingade strider mot flera fiender samtidigt i rad. Det finns även bossar kopplade till berättelsen, men dessa slåss du oftast mot utan att några andra fiender blandar sig i, vilket gjorde dessa strider roligare.

På banorna finns ett antal föremål du kan använda dig av för att underlätta strider, som bandage och hälsopiller. Här finns även en del andra föremål som kan ge dig Faith (uppgraderingspoäng) som du kan använda tillsammans med Ema (träplaketter) vid sparpunkter för att uppgradera din livs- och staminamätare. Du kan också rusta dig med ett antal talismaner som rustar dig med passiva uppgraderingar, som att du gör mer skada eller har mer liv. Jag tycker detta system fungerar bra och är lätt att förstå. Jag uppskattar att spelet ändå inte gått så långt som att införa erfarenhetsträd eller dylikt, då det hade gjort att spelet hade blivit mer av ett rollspel än ett skräckspel. Det finns svårighetsgrader i spelet, både för striderna och för pusslen, men även på den lättaste stridssvårighetsgraden kan striderna bli tuffa när du möter flera fiender samtidigt.

En anpassningsbar upplevelse

Pusselsvårighetsgraden påverkar vissa pussel och justerar hur kryptiska vissa gåtor är. Jag körde igenom spelet på story-svårighetsgrad på båda svårighetsinställningarna. Vanligtvis brukar jag välja normal svårighetsgrad i de flesta spel, men eftersom nästa steg på svårighetsskalan var Hard valde jag att spela på en enklare denna gång, och jag tycker denna svårighetsgrad ändå hade en lagom utmaning, som mellan Easy och Normal i de flesta spel. Spelet har även valet att välja mellan japanskt och engelskt ljudspår. Jag spelade med det japanska ljudspåret för att få en autentisk upplevelse och tyckte skådespelarna gjorde ett bra jobb och av det jag hört av det engelska verkar också gediget.

Hur är själva skräckkänslan då kanske ni undrar? Jag skulle själv säga att spelet inte är särskilt läskigt på sättet att jag hoppade till, men jag tycker de har lyckats väl med stämningen och känslan av att vi befinner oss i en slags tvistad verklighet där allt kan hända. Jag tycker också att miljöerna och den grafiska stilen på den japanska landsbygden på 1960-talet passar väl för att förmedla spelets berättelse och känsla. Detsamma gäller musiken som blandar in en del klassiska japanska stränginstrument och slagverk som lyfter stämningen ännu mer. Denna känsla lyfts ytterligare av en atmosfärisk ljuddesign, där de har fått till det där med att göra skräckinjagande monsterläten. 

En sista heads up

Innan vi går mot ett avslut vill jag bara kort diskutera spelets pris. Just nu kostar det 79,99€ på Steam eller 739 kr för den billigaste versionen för de fysiska Xbox– och Playstation-utgåvorna, vilket jag tycker är något för mycket för vad du får. Jag spelade igenom spelet på ca 8 timmar för en spelomgång, och visst, du kan nog få dubbla antalet timmar om du kör för att få alla slut, men jag tänker ändå att de allra flesta kommer att nöja sig med det första slutet, och för dem kanske inte fullpris riktigt är värt det. Dessutom har det rapporterats en hel del tekniska problem på PC och jag stötte på en del stutter i vissa mellansekvenser under spelets gång på Playstation 5. Det var inget som störde spelet i sin helhet, men det kan ändå vara värt att ha i åtanke för ett eventuellt köp.

Sammanfattningsvis är Silent Hill F ett gediget nyinslag i Silent Hill-serien, med en djup berättelse och tajt stämning. Om du redan är ett fan av serien eller genren överlag och kan tänka dig spela om spelet ett antal gånger för att få hela berättelsen är det definitivt värt en närmare titt!