Satisfactory

Man brukar säga att otack är världens lön, men i Satisfactory är arbetet snarare en ynnest; fabriksbyggande på löpande band, bokstavligen! Fram med kilhackan, dags att hugga efter ohemult mycket mineraler!

Satisfactory har den där speciella egenskapen som alla spel strävar efter; den omtalade ’bara en liten stund till’-känslan. Gång på gång kommer du på dig själv sägandes ”Nu får det tamej tusan mig räcka för idag!”, för att i nästa ögonblick passa på och fixa en ”sista” grej. Detta är ett förstapersons, öppenvärldsspel där fabriksbyggande står i fokus, med inslag av både utforskning och strider. Du kan spela ensam eller tillsammans med vänner, utforska en främmande planet, bygga flervåningsfabriker samt njuta av en värld proppad till bredden av rullband, automation och härligt beroendeframkallande kreativitet.

Som en anställd på FICSIT är nämligen din uppgift att tämja naturen och skapa massiva fabriker över planetens vidsträckta landskap. Planeten är fylld med värdefulla naturresurser som bara väntar på att användas. Med full frihet över hur och var du bygger, är det upp till dig att konstruera fabriker som sträcker sig över enorma ytor eller på höga höjder. Om den lokala faunan stör dina planer kan du enkelt hantera dem, då de flesta djur är ganska ofarliga – åtminstone i början. De gånger du faktiskt träffar på ett odjur som vill stångas, brukar ett par välriktade slag lösa situationen tämligen snabbt. Värre blir det när spindlar dyker upp. Ni vet håriga jäklar med raspiga ben med en tendens att hoppa tio-femton meter upp i luften(!). De må vara ett gissel för dig som spelare, men tack och lov enbart för din avatar. Tacksamt nog attackerar de aldrig dina byggnationer och fabriker, vilket åtminstone gör att du må dö då och då, men aldrig att du behöver bygga om saker och ting för att de har förstörts. I min mening är fienderna en skön krydda till ett spel där strider in direkt är i fokus, utan själva byggandet.

Nåja, genom att optimera dina rullband och system till perfektion kan du minimera manuellt arbete. Automatisera transporter med lastbilar och tåg till avlägsna utposter och se till att hantera vätskor effektivt genom att transportera dem i rörsystem.

Det må verka kaotiskt, men är tacksamt effektiviserat. Just the way i like it!

Spelet handlar om att förvandla manuellt slit till en smidig, automatiserad process. Allt detta skapar en symbiotisk helhet där varje element smidigt går till ett annat, och varje kompulsiv byggares våta drömmar går i uppfyllelse gång på gång. I många andra spel kan det finnas en fin balans mellan naturbevaring och resurshantering, här däremot är du som gladast när du ser hela planetens yta belagd under ett lager av automation, robotar och löpande band. Ack, det är i sanning en ynnest att vara en fabrikör! Jag borde banne mig kalla mig fabrikör Olsson vid det här laget!

Automatiseringens lyster är en sak, men inte allt i spelet. Spelet uppmuntrar även till utforskning. Du kan bege dig ut på expeditioner för att leta efter nytt material och använda dem till att bygga dina fabriker till ännu mer imponerande skick. För att göra resandet lättare får du tillgång till fordon, jetpacks och hoppkuddar – och det finns även säkerhetsutrustning för att skydda dig mot den lokala faunan – vilket kan bli nödvändigt längre fram i spelet när du potentiellt stöter på mer farliga varelser.

Just denna kombination av utforskning och ”crafting” gör Satisfactory till ett så tillfredsställande spel. Inte nog med att du kan dela upp sysslorna med vänner, spelet i sig är tydligt hela tiden med att visa vad som gör vad. Du kan smidigt sätta upp en ”kom-ihåg”-lista för vad som behövs för nästa bygge, och även om du med all säkerhet träffar på en och annan distraktion under resans gång så kommer du ändå kunna ha koll på vad du faktiskt ska bygga.

Ser vi till den tekniska aspekten är det väldigt tydligt att utvecklarna länge haft spelet i early access. När vi gjorde en förhandstitt för hela fem år sedan stod det klart att mycket saknades och att optimering behövdes. Allt det där är spikat och klart i nuläget. Spelet visar upp vackra vistas med en härligt varierad flora – något som kan varieras beroende på vilken planet du väljer att starta med. Standardplaneten är en grönskande lummig planet, medan andra kan vara exempelvis mer ökenplaneter och dylikt. Oavsett är Satisfactory utifrån ett tekniskt plan väldigt slipat, och jag känner att världen som målas upp är vacker, samtidigt som den inte direkt är allt för ansträngande för datorn. Ett i sanning härligt exempel på ett PC-spel – som i nuläget i alla fall – är exklusivt till plattformen, och som med allt finlir också med säkerhet gör sig bäst där.

Svagheten med spelet är egentligen berättelsen och dess fokus på ”onda” företag. Med det menar jag att företaget som skickar dig till planeten definitivt har baktankar med att sätta dig här. Att det är ett svepskäl för att få banka fram lite underbar malm med bara händerna är tydligt, men vad mer gömmer sig under ytan! Svårt att säga, förrän 70+ timmar in i spelet när du når sista fasen i byggprocessen, men även då är det knappast någon fantastisk intressant avslöjande, utan snarare ett milt ”jaha, se där”. Ett luddigt svar för att hålla borta ”spoilers”, men ett som visar tydligt hur oviktigt spelets berättelse är. Söker du därför ett betydligt mer narrativt drivet spel kanske detta inte riktigt passar lika väl. Visst, det gömmer sig en del mystiska fenomen och händelser i berättelsen som parat med en torr brittisk-liknande humor skänker det åtminstone en unik känsla. Jag menar, vad exakt är det som byggs i omloppsbanan på din planet? Samt vad är meningen med mackapären där uppe i fråga? Hmmm….

Gränssnitt och mål visas tydligt.

Ser vi till själva spelandet är det mycket riktigt förstapersonsbyggande som står i fokus, vilket gör att ett bra gränssnitt är A och O. I Satisfactory:s fall är det överskådligt och framför allt informativt. Ibland kan spelets strikta fabrikskänsla göra att gränssnittet känns något stelt, men på det stora hela är det både effektivt och informativt – ett gränssnitt som är effektivt mer än något annat.

Spelets musik är inget som fastnar i minnet, men det gör å andra sidan inte så mycket då Satisfactory gör sig bäst i co-op-läge, där musiken ofta får en mer undanskymd roll, och inte heller behövs det då spelet gör sig ännu bättre i samarbetsläge med goda vänner. Att starta en egen server och sedan bjuda in vänner är enkelt, och i dessa lägen skulle åtminstone jag dra ner på musik en hel del. Det är minst lika roligt att spela solo, då du då kan göra allt i din egen takt – och fortfarande inte ha några som helst problem med att faktiskt bygga vad som helst. Det hade lätt kunnat vara som så att spelet strömlinjeformats utifrån co-op-aspekten, men nej, det går minst lika bra att spela själv.

Där spelet potentiellt tappar mest är dess magnitud sett till speltid och den mängd saker att lära sig i långa loppet. Det må vara lätt att komma in i, men komplexiteten kan utan tvekan göra även den mest härdade strategientusiasten vit i ansiktet. Lägg därtill att fienderna och striderna aldrig riktigt blir underhållande. För där inlärningskurvan må vara härligt utmanande sett till byggandet, är striderna istället tafatta och mer ett onödigt ont i ett spel som detta. Förutsägbara fiender med repetitiva mönster är inget som riktigt lyfter upplevelsen direkt. Allt kan inte vara guld och gröna skogar så klart…

Rullbandet går rakt in i hjärtat

Satisfactory är inte perfekt, men för sin genre är det nog detta och Factorio som står ut som de absolut bästa. Att automatisera fabriker, skapa komplicerade system med transportband, produktionslinjer och resursutvinning må låta torftigt, men banne mig om det inte är bland det mest underhållande du kan göra på din dator idag! Ett spel som detta som må vara komplext, är ändå tillgängligt och underhållande oavsett om det gäller nybörjare eller erfarna spelare – något som definitivt inte alltid är en sanning i denna genre. Att spelets presentation och goda optimering paras med rolig utforskning och möjlighet till co-op gör detta till en fullpoängare på många plan.