MONOMOON

En liten parvel på en mystisk resa.

av Mattias Malm
7 minut(ers) lästid
A+A-
Nollställ

Alla är inte födda till att vara hjältar. Vissa lever hela livet utan att göra något särskilt hjältemodigt alls. En del fattar inte ens att det är dem som faktiskt är hjälten och förväntas reda ut röran som förekommer i världen vederbörande befinner sig. I detta fall får vi uppleva det senare. Huvudkaraktären är omedveten att hen är hjälten i denna berättelsen. Vi som spelare vet, men vad är egentligen oredan vi ska reda ut? Ja, den som ändå det visste.


MONOMOON kallar sig själv för ett metroidbrainia. Detta vill säga att vi har att göra med en blandning av äventyr och plattformare i en ickelinjär och öppen värld som vi måste utforska ordentligt för att hitta vägen framåt. Vi kommer inte heller ställas för utmaningar i form av strider, utmaningen kommer istället i form av pussel. Du rekommenderas även att låta handkontrollen ligga orörd bredvid dig, då denna titel även vill roa sig med peka och klicka.Det är mus och tangentbord som gäller för smidigast manövrering.

Vi tar på oss rollen som en liten namnlös parvel med röd rock, blått hår, stor näsa och enorma blåa ögon. När det hela börjar ligger den lille parveln och sover på en parkbänk, tills vi väcker hen med en liten halvmåne som agerar som vår muspekare. Tydligen existerar den lilla månen i världen också, då den lille parveln följer den med blicken. Sedan är det bara att sätta igång! 

Vänta lite! Ska vi inte få någon bakgrund till vad som ska göras? Nja, den lille parvelns upplevelse är att hen blir väckt av en liten måne som följer med hen på en upptäcksfärd. Vi som spelare får dock se en inledande filmsekvens där en måne börjar spricka, några filurer som står på en kulle samt silhuetten av en drakliknande varelse som uppenbarar sig ovan dessa figurer. Sedan är det som sagt dags att väcka den lille parveln.

En sovande parvel.

I spelets marknadsföring poängteras det att informationen kommer vara knapphändig och det får jag verkligen säga att den är. Det är helt enkelt upp till spelaren att upptäcka berättelsen ju längre in vi kommer. Vi ränner således omkring i världen, hoppar över avsatser och rent allmänt ser vad som finns runtomkring. Vi hittar dock en bok väldigt tidigt. Det finns ingen begriplig text i den, men det finns en mystisk illustration som är en ledtråd till ett kommande pussel. Med ett enkelt knapptryck kan vi öppna upp och bläddra i boken. 

Denna kommer nämligen att fyllas på med liknande illustrationer och då kommer vi få någon typ av hjälp på vår mystiska resa framåt. Illustrationerna dyker dock inte upp slumpmässigt. Nej, vi måste hitta blåa fjädrar som finns utspridda lite här och var i världen. Det är förvisso skönt att ha hjälp att lösa kommande pussel, nu återstår bara problemet att hitta var dessa pussel befinner sig. 

Som jag nämnde tidigare är världen öppen och ickelinjär, vilket innebär att du aldrig får någon typ av riktning från spelet, utan du får själv upptäcka allt i din egen takt. För att vi inte ska känna oss alltför vilsna har vi även en karta till vårt förfogande, som fylls på så fort vi kommer till områden vi inte varit på tidigare. I dessa områden finns några slags månstatyer som lyser upp när vi passerar dem. Dessa fungerar både som sparpunkter, men också som några slags milstolpar. På kartan representeras dessa statyer av månsymboler. Orkar du inte springa hela vägen tillbaka till ett tidigare område (vilket vi kommer göra mycket av), är det bara att hovra med muspekaren över dessa och hålla in vänstermusknapp för att teleportera oss dit. Vilket är skönt för mig då jag lätt finner det tröttsamt att ränna fram och tillbaka hela tiden. På detta sätt känns det som jag i alla fall sparar lite tid.

Förutom de stora pusslen där du får hjälp av illustrationer att lösa, förekommer det lite kortare pussel som förekommer hela tiden. Det kan exempelvis vara att du kommer till en barriär som bara kan öppnas av en knapp i miljön. Denna knapp befinner sig tyvärr bakom barriären, så hur gör du? Här gäller det att vara uppmärksam på miljön, för det finns grejer som kan hjälpa dig. Med den tidigare nämnda lilla månen, kan du interagera med vissa objekt och varelser. Håller du nere vänster musknapp kommer den ge ifrån sig ett blått sken som varelser och objekt reagerar på. När det kommer till varelser, kan de antingen bli attraherade av eller skygga tillbaka från månljuset. Detta kan användas till din fördel. En del dörrar eller apparater har till och med en månsymbol på sig för att visa på att du måste interagera med månen.

Jag är väldigt mycket av en äventyrsspels-kille och gillar verkligen tankenötterna jag ställs inför och alla pussel. Stora som små, är designade på så vis att jag känner mig fruktansvärt smart när jag löser dem. Det knapphändiga berättandet känner jag är till en styrka här, då jag tvingas att utforska och verkligen försöka interagera med världen så mycket jag kan. Detta för med sig att jag har väldigt svårt att stänga av spelet, även om klockan närmar sig läggdags eller att magen skriker efter mat. 

Det finns dock en faktor som jag stör mig på, så pass att jag blir irriterad stup i ett. Det är nämligen det faktum att utvecvklarna valt ett metroidvania upplägg. Visst, jag kan köpa att jag behöver vända tillbaka för att hitta en annan väg framåt, eller kanske till och med hitta en fjäder och hoppas att den ger mig det tips jag behöver. Det jag irriterar mig på är när återvändsgränder är allt jag verkar stöta på. Framförallt när vägen dit är krånglig tenderar jag att mentalt bygga upp en bild av att jag kommer belönas på något sätt när jag äntligen kommer fram, bara för att mötas av…ingenting? Förmodligen kommer det finnas en funktion längre fram, men jag kan inte hjälpa att det känns som slöseri med tid. Detta är såklart en personlig preferens, men jag börjar bli trött på att det känns som att samtliga metroidvania-spel vägrar låta spelaren göra framsteg. Jag kan se framför mig hur utvecklarna sitter på kontoret och High fivar varandra över hur mycket tid spelaren kommer att slösa på alla återvändsgränder de skapat. 

Utseendemässigt är spelet ganska sött med sin tvådimensionella pixelgrafik, som ändå ser väldigt ren ut. Det ser med andra ord inte ut som att man lånat grafiken från valfritt Nintendo-spel. Nej, man har hittat ett väldigt eget form av utseende som faktiskt känns ganska modern.

Musiken är stämningsfull och lågmäld. Den anpassar sig efter i vilken av de varierande miljöerna du befinner dig. Är du i den harmoniska skogen, eller i de mörka och mystiska tunnlarna underjord? Då speglas detta i musiken.

Jag kan förstå att vissa höjer skeptiskt på ögonbrynen att handkontroll inte rekommenderas, men tro mig, spelet fungerar bäst med mus och tangentbord. Det är fruktansvärt bökigt att styra den lilla månen med hjälp av styrspaken, vilket gör att vissa partier är snudd på hopplösa att ta sig igenom.

Spelet går att klara av på 10 timmar. Det kan ta längre tid om du är en sådan som vill upptäcka alla hemligheter. Det kan såklart ta längre tid, om inte lösningarna på pusslen är alltför kryptiska för dig också.

Jag kan inte blunda för att jag är väldigt förtjust i MONOMOON. Även om jag blir frustrerad på Metroidvania upplägget, har jag som sagt svårt att stänga av. När jag inte har spelat har jag kommit på mig själv att kontemplera vissa pussel och tänkt: “Det där ska jag testa när jag kommer hem!” Vilket jag anser vara ett gott betyg. Gillar du pusselplattformare, ser jag ingen anledning till att du inte ska testa detta. För mig är detta en upplevelse jag kommer bära med mig som en höjdpunkt under året!

Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.

MONOMOON. Lägsta pris cirka 134 kronor enligt Steam 2026-11-18.

Kod tillhandahållen av Gentle Giant.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar